Om man med vanlig dag tänker förväntansfullt kaos så stämmer det helt in på Bokmässans första dag. Det är precis som vanligt. Utställare tejpar frenetiskt fast de sista dekorationerna i sina montrar och ivriga besökare köar in i lokalen för att hinna i tid till den första programpunkten.  

Bokmässan är en egen kraft som på inget sätt hänger på en enda person. Det är tusentals individer som samlas i olika grupper och under några dagar i september så bildar de en mötespunkt för varandra. För många är detta så självklart att man inte kan tänka sig att Bokmässan inte skulle finnas. För så har det alltid varit.  

Men jag minns tiden innan ”alltid” för jag var med strax innan. Vi bodde i den lilla bruksorten Hagfors i Värmland. Min styvfar hade varit bibliotekschef och hade startat Krelib, en uppstickare mot det mäktiga (men långsamma) BTJ. Det var där – långt borta från resten av världen - som jag först hörde talas om Bok och biblioteksmässan.  

Som jag uppfattade det så var det en idé mellan min mamma – Joneta Belfrage – och min styvfar – Conny Jacobsson. Senare kom namnet Bertil Falk in i samtalen och en dag så var det dags för den första Bok och biblioteksmässan.  

Men som barn var det inget som påverkade mig särskilt. Bokmässan var i Göteborg och vi bodde i Hagfors – och vad var Göteborg förutom Brunnsparken och Liseberg för en pojk från Hagfors. Men så gick flyttlasset och jag började på Nordhemsskolan och vi flyttade till fashionabel adress med burspråk ut mot Linnéplatsen.  

Plötsligt var bokmässan något som var mer än ett abstrakt begrepp. Det var där man jobbade extra och dit man kunde titta in om man vågat sig ner mot centrum. Och en gång om året så hände något. Men det var inget kaos, inte för mig. Pappa Conny var borta mer än vanligt och det kom hem gäster till oss. När jag tänker tillbaka en sådär 20 år i tiden så hade vi några av litteratursveriges främsta i vår våning och en av Sveriges då främsta grävande journalister rotade runt i mitt pojkrum i jakt efter nästa scoop.  

Det var en expansiv och spännande tid för mig som tonåring. Det var innan skilsmässan, konkurserna och flykten till Afrika. Nu talar jag om min styvfar Conny. Vi flydde ingenstans. Vi flyttade ur paradvåningen och mamma och min lillebror Tomas flyttade till en fin, men normal, lägenhet och jag hittade ett eget boende och började processen med att bli vuxen.  

Nu när jag varit vuxen i drygt 20 år och står på mässan i väntan på att min klass ska ramla in och på Bootcamp i källkritik börja skriva texter om författare och seminarier så blir jag lite smått nostalgisk. För de många av dessa trettio elever är detta det första mötet med den kulturella världen utanför skolans fyra väggar och få har varit på Bokmässan tidigare.   

Deras reaktioner kommer att vara blandande. Hur kommer de att reagera på detta överväldigande kaos? När mina barn för första gången gick på mässan blev det en sensorisk överladdning. De hade väntat sig att det skulle vara som en blandning mellan ett bibliotek och en bokhandel. Som stadsbiblioteket men större. Men när överladdningen ebbat ut så fick jag i deras ögon se vad Bokmässan är för någon som inte växt upp med den och som tycker att det är en självklarhet.  

För en sådan person är Bokmässan magisk. Nu hoppas jag att mina elever – när den sensoriska överladdningen lagt sig, ska få uppleva samma sak.