Onsdagen den 15 juli 18:54 2020 fick jag ett sms som tyder "Nu är farmor en änglafarmor". Min farmor var stark. Hon var en riktig kämpe, bestämd och rak på sak. Hon överlevde sin cancer och var tvungen att operera bort tumören från ansiktet genast. De fanns inte något som farmor inte klarade av. När vi inte längre fick besöka henne blev det fruktansvärt jobbigt för henne. Det gick från att få besök av hennes barn varje dag till att sitta och stirra in i väggen utan någon socialisering och närhet alls. De anställda hade inte längre tid att sitta och ha konversationer och umgås med dem längre. De hade fullt upp med att ta hand om de sjuka som behövde mer hjälp än vissa andra. Efter ungefär 4 månader utan besök av släkten gav hon upp hoppet. Hoppet på att kämpa. Hoppet på att leva. Om inte Covid-19 hade satt sina spår så hade min farmor och många andras släkt fortfarande varit vid liv. Det är jag hundra procent säker på... 

År 2015 flyttade hon till ett äldreboende. Anledningen till detta var att hon fick en nedsatt dos av en medicin och på grund av det blev hon virrig och började se i syne. Den medicinen började hon ta för väldigt många år sedan när farfar dog efter en hjärtinfarkt. Hon ville inte flytta, men hon hade inget val när hon började se flygande hästar med glänsande ögon utanför hennes fönster. Hon hade även fantasier om en kärleksrelation med sin läkare.  

I 6 år sammanlagt bodde hon i sin etta på äldreboendet. Allt fungerade som de skulle och hon fick besök nästan varje dag av sina barn och barnbarn. Hon åt mat i samlingsrummet och hon var social och stark. När Covid -19 började spridas fick de inte längre samlas där och äta mat med varandra. De alla fick sitta i sina rum och försöka få i sig maten på egen hand, vilket farmor inte hade orken till eftersom hon hade väldigt ont i sina armar och rygg. De ledde till att hon tillslut började att matvägra och kroppen började ge upp. När de anställda på äldreboendet märkte att allting inte var som de skulle med farmor så kontaktade de hennes barn. Så de fick komma och försöka få henne att vilja äta mat, men det fungerade inte eftersom hon redan hade bestämt sig för att stänga av. De försökte få i henne vatten via en munsvabb. Det gick till en början, men tillslut ville hon inte ens ta emot det. Efter en vecka sängliggande somnade hon in. 

Jag väljer att dela med mig av denna händelsen då jag vet att de inte bara är jag och min släkt som varit med om detta denna covid-19 perioden. Man såg många reportage om just detta i början på nedstängningen av äldreboenden. Att det är många äldre som dog då, och att äldre gick in i depressioner och ångest. Och att många äldre gav upp hoppet.