Begreppet ”Metoo” introducerades redan 2006 utav kvinnorättsaktivisten Tarana Burkes men det var först 2017 då sexuella trakasserier och våltäkter inom den amerikanska filmbranschen avslöjades som begreppet slog igenom. Det tog inte lång till innan metoo-rörelsen även kom till Sverige med Cissi Wallin och Lulu Carter i spetsen. Dessa två kvinnor vågade gå emot samhällets förtryck och öppet prata om de sexuella trakasserierna och våldtäkterna de hade blivit utsatta för utav män i maktposition. Män som även var offentliga och älskade av många. Efter detta följde många i Wallins och Carters fotspår och vågade dela deras personliga historier på sociala medier om hur personer i maktposition sexuellt trakasserat och våldtagit dem under hashtaggen metoo. 

Vid första anblick blev jag väldigt glad när jag möttes av alla modiga inlägg när jag skrollade på mina sociala medier. Att se alla våga stå upp sina förövare och ge andra stöd i deras historier var otroligt. Jag tänkte ganska snabbt att nu händer det, nu får vi ändligen se en förändring. Jag började drömma om hur killar nu skulle börja bli mer medvetna om deras beteende och om hur man kanske en dag skulle kunna gå på festival utan att vara rädd eller bara kunna ta en promenad även fast det hunnit blivit mörkt. Men tyvärr började jag snabbt se hur även denna kvinnorörelse började vridas till männens favör, som mycket annat i samhället. Plötsligt var det inte bara en hashtagg utan två, förövarna skapade sig sin egen hashtagg ”Ihave”. Förövarna ville snabbt få sympati, de började under hashtaggen Ihave be om ursäkt över hur de hade betett sig illa och klaggade på hur de under metoo-hashtaggen blev uthängde. 

Plötsligt försvann den stora fokusen ifrån metoo-kampanjen, plötsligt skulle man ta ställning. Är det verkligen okej att hänga ut förövarna på det här sättet började folk fråga sig och jag satt där återigen och skrollade på mina sociala medier men denna gånger kände jag sorg istället för hopp. Varför kan vi inte bara låta något för en gångs skull bara handla om de utsatta i samhället? Om vi låter de med makt återigen höras mest och tysta ner resten har vi verkligen kommit längre i vår samhällsutveckling efter metoo-rörelsen då eller är vi åter igen tillbaka på ruta ett.

Folk tog satts och de vågade. De delade med sig utav några av de värsta händelserna i deras liv men vad händer då? Jo deras förövare lyckas återigen trycka ner dem. Jag tycker att alla har rätt till sin historia och dela den i den mån de känner att de vill, ingen annan har någon talan när det kommer till deras upplevelse och deras minnen. Cissi Wallin skrev om hur hon hade blivit våldtagen av mediamannen Fredrik Virtanen och fick till en början mycket stöd men även där vände skeppet. Virtanen anmälde Cissi Wallin för grovt förtal och plötsligt vill ingen ha något att gör med Wallin. Tv 4 avbokar henne, likaså Sveriges radio, de vill inte ha något att göra med en person som är under utredning. Samtidigt har de glatt med anklagade mediamän i sina program och TV4 låter glatt en man som misshandlat kvinnor sitta och berätta sin historia i nyhetsmorgons soffa. Jag sitter och känner hur det lilla hopp jag hade kvar efter metoo-rörelsen försvinner ur mig, varför reagerar inte fler och vad ska vi göra för att lyckas vända denna rörelse till något positivt? Jag tror vi måste börja arbeta tillsammans på ett helt annat sätt. Vi måste börja förebygga och förstöra den sterotypa machokulturen som tyvärr råder i vårt samhälle just nu.

För att vi ska kunna nå en förändring måste vi få med alla på tåget. ”Inte alla män” skriver män i panik som inte känner igen sitt betende med metoo förövarna. De ser inte att en förändring behövs i deras kretsar då just de inte gjort något fel. Nej visst ”inte alla män” men måste vi inte just nu leva i den skräck att det är alla män innan alla mäns beteende har ändrats? Har jag råd att tänka ”Inte alla män” när jag ser en man när jag är ensam och går en kväll eller är det inte smartare att springa? De ”oskyldiga” männen har lika stort ansvar att förändra denna maktkultur som de som är anklagade för för sexuella övergrepp eller trakasserier. Kanske har till och med de ”oskyldiga” männen ett större ansvar i detta då de måste vara de som föregår med gått exempel så att deras medbröder, som tydlingen inte vet hur man ska bete sig eller förstår inebörden av nej, kan förändras.

Metoo har hyllats i stort sätt i alla olika medier under de senaste månaderna men samtidigt verkar det inte riktigt som att syftet med rörelsen har uppfattats. SVT publicerade i förra veckan ett Uppdrag Granskning program angående fallet Virtanen Wallin. Precis som Kjell Häglund skriver på tvdags.se så håller sig tyvärr inte SVT opartiska i detta program. Återigen får en anklagad man utrymme att söka sympati på en stor plattform medan Wallin ses som en lögnare. Händelsen mellan Wallin och Virtanen hände i ett stängt rum där endast de två var närvarande, det är omöjligt att veta hela sanningen utan att vara där men direkt är det mannens historia och upprättelse som tar plats.

Maktmännens position på toppen kanske känns omöjlig att förändra men vi måste iallafall försöka. Vi kan inte ge upp nu. Jag tror att vi kan genomföra en förändring men vi måste undvika detta krig mellan två sidor. Om vi ska vinna kampen mot den machokultur vi idag lever i måste vi alla förenas och kämpa för samma mål. Jag vill inte att mina döttrar ska vara rädda när de är ute på kvällen eller behöva känna sig begränsade i sina liv som jag gör idag. Så låt oss nu ta varandra i hand och tillsammans vända denna rörelse till något fint. Låt oss lägga ihave på hyllan och tillsammans informera våra medbröder och systrar om hur man ska vara en bra medmänniska så vi tillsammans kan göra världen lite bättre.