Varför får alla barn som spelar en sport pressen på sig att de måste bli superstjärnor? Jag minns när känslan av press började komma in i matchen för mig. Jag har alltid levt för tennisen och tyckt att det är världens roligaste sport. Tränat sju timmar i veckan i flera år, verkligen spelat tennis varje dag sedan jag fyllde åtta år. Det har liksom varit min grej. Att jag brann för min sport var inget som gick att sticka under stolen. Alla visste om det. När jag var runt 13 år började jag märka mer och mer hur de roliga träningarna på tennisplanen gick över till att vara mer seriösa utan en uns av skratt och lek. Det var som natt och dag över sättet som tränarna tränade mig och mina kamrater på planen, det kom lite som en chock för oss alla. Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med mina föräldrar som handlade om att jag inte fick träna lika mycket på hemmaplan ifall jag inte levde upp till tränarnas förväntningar med tävlandet. Det var nu ett krav på mig och mina kamrater att vi behövde spela minst sju turneringar om året. Jag var i helt i chock. Skulle jag inte få träna på vardagarna som jag ville ifall jag inte tävlade utifrån deras krav? En annan faktor jag lade märke till, var även att efter ett tag hur familje middagarna till 90% började handla om mig och min framtid inom tennisen. Jag fick höra allt från ”Ja det är bra att bli ett tennisproffs så du kan försörja dina föräldrar” eller ”Att bli tennisproffs i framtiden är inget dåligt, de tjänar bra med pengar”. Det var som att de petade på mig som en störig treåring med information jag redan var väl medveten om. I stunden så njöt jag faktiskt av uppmärksamheten. Har inte ni njutit av uppmärksamhet någon gång när ni var yngre också?

För jag tror inte jag var den enda tonåringen som njutit av den typen av uppmärksamhet. Det var som en bekräftelse på att de trodde på mig. Tänkte jag först. Men sådana kommentarer sätter också press. Press att tonåringar som jag var att de måste lyckas i framtiden. Att vi måste tjäna multum och kunna livnära oss på vår sport. En sport många av oss bara spelar för att det är kul och bara för att bli duktiga på det vi gör. Man måste väl ändå som 13 åring kunna spela en sport utan att behöva bli super atleter? Eller? Denna typen av press uppkommer inte bara inom sport hos oss unga. Den förekommer också mycket i skolan och i våran utbildning. Det skulle förvåna mig om du som läser detta aldrig känt press från dina föräldrar att lyckas på ett prov i skolan. Provet som dina föräldrar vet om att du har denna veckan och sagt till dig att du borde plugga på. För du vill inte se deras besvikna ansikten ifall du inte får godkänt. Pressen att du måste lyckas i skolan för att kunna ta dig vidare till ett bra gymnasium. För att du senare ska kunna få ett bra jobb och bli framgångsrik. Kanske vill du bara jobba på ICA när du blir stor. Är det så fel? Alla måste väll inte bli ingenjörer och läkare? Eller?

Den här pressen var jag tvungen att leva med dag in och dag ut när jag var i tonåren. Till slut sa min kropp nej. Jag ville inte mer eller rättare sagt jag orkade inte mer. Det konstanta tjatet från föräldrar och tränare att jag behövde bli bäst. Det står väl ändå inte skrivet i sten någonstans att jag MÅSTE bli bäst. Att jag måste lyckas och spela tennis runt om i hela världen. Så till slut la jag ner. Hela rubbet skyllde jag på en handledsskada som om det inte alls var mitt psyke som i hela verket var det som faktiskt var skadat. Pressen hade tagit sönder mig inombords tills jag inte orkade mer. Allt jag ville var att få spela och tävla fritt på min villkor, jag ville inte känna tävlandet som ett krav. Att jag inte skulle få träna som jag ville utifall jag inte tävlade var absurt i mina öron. Så snälla låt barnen spela den sporten dem vill utan pressen att behöva bli super atleter.