När jag var liten så hade vi en stor trädgård runt huset. Där fick jag och mina släktingar leka eller göra något roligt. Men en dag medan vi lekte så hörde vi ett så starkt ljud från himlen. Först trodde vi att det skulle regna men sen visste vi att det var ett flygplan som hade bombat gatan som vi bodde på och sen började sten och skräp komma över hela vårt hus. Så vi sprang in och gömde oss i rummet och föräldrarna började försöka att lugna ner oss och ville förklara att det var inget så vi inte skulle bli rädda. 

Men det här är inte något som man kan glömma eller som försvinner och därför är det svårt när det händer såna saker. 

Jag var ett barn då och visste inte vad som hände. När jag blev äldre mindes jag allt och förstod vad som hände.

Jag frågade alltid mig själv när kriget i mitt land skulle ta slut?

Det här är mitt liv

Jag är en 19-årig tjej som föddes i Syrien och har bott där i 10 år. Där hade jag mina barndomsminnen med mina kompisar och släktingar. Mitt språk är arabiska. Efter de 10 åren flyttade jag till Libanon, sen till Saudiarabien. Där levde vi nästan 6 år. Sen tänkte vi oss att komma till Sverige för att vi inte kunde åka tillbaka till Syrien på grund av att kriget redan hade börjat och där var det sämre och sämre med trygghet och frihet. Så därför började vi leta efter ett annat land där kan vi bo i trygghet och fred. Då hade vi bestämt att Sverige är ett fint land och tryggt också. Även folket är bra och hjälpsamma och där kan jag få en utbildning som jag har drömt om, att få bli det som jag vill bli.

Vi kan inte välja det land vi är födda i men vi kan bestämma i vilket land vi ska bo i.

Här bor jag med min familj: pappa, mamma och fyra syskon. Här i Sverige var allt olika jämfört med andra arabiska länder som jag hade varit i: kultur, nytt språk, samhället men det gick väldigt bra när jag började lära känna svenska människor, nya kompisar och lära mig något nytt så det var spännande. Jag tror att man kan lära sig något nytt och utveckla några nya saker. 

Men jag kan säga att man längtar efter sitt land och sina saker. Man har ju lämnat nästan allt och har kommit hit så därför måste man bygga en ny identitet och börja lära sig allt som kan vara nyttigt och bra både för sig själv och för samhället. Men samtidigt får man inte glömma de fina saker man hade förut. 

I skolan är jag en elev med flera elever till och varje person har en egen och unik identitet. Men det som kan samla ihop oss i en identitet är att vi går i samma klass och tar samma lektioner och att vi bor i samma land. Det som är bäst här i Sveriges skolor är att man kan läsa sitt hemspråk så att man inte glömmer.