Nu har en pandemi pågått i ett år. Frida Sundkvist skriver i artikeln “Corona härjar bland fattiga-rika klarar sig” (Expressen, 2020-06-28) att Expressens kartläggning av 130 postnummer visar att smittan sprids mest och snabbast i Sveriges fattigaste områden. Anders Tegnell kopplar detta till socioekonomiska förhållanden, men har informationen verkligen nått ut till alla? På SVT gjordes en intervju med Mahmoud Agha från mediehuset Alkompis som berättade att de behöver rycka in och översätta information om coronaviruset då de anser att det inte finns på tillräckligt många språk.

Språket är även en rättssäkerhetsfråga, det vill säga att det finns en rättsordning som ska skydda individer mot övergrepp från samhället och andra individer. 2015 utförde SUHF en kartläggning om språkutbildningsutbudet i Sverige. Ett problem som framstod var rättssäkerheten. Inom vården är detta oerhört viktigt då förmågan att behandla information både noggrant och rättvist. Vårdgivarna har ett ansvar att förstå de symptombeskrivningar som vårdtagaren eller patienten uppger. Det gäller även att vårdtagaren eller patienten ska få tydlig information och vägledning kring dennes hälsa. Vilket språk man än talar ska man ha rätt till att få samma information.

Ett motargument är att alla bör lära sig svenska om man bor i Sverige. Det vore såklart smidigt om alla i hela världen pratade samma språk, då skulle vi inte ha detta problem, men tyvärr ser inte världen ut så. Eftersom att alla inte kan svenska måste även vi anstränga oss för att utbilda och uppmuntra fler att lära sig fler språk. Alla måste få ta del av viktig information, det ser jag som en mänsklig rättighet. Även om personer som har migrerat till Sverige vill lära sig svenska, händer inte det över en natt.

Sammanfattningsvis är information på flera språk viktigt om Sverige ska vara ett mångkulturellt och välkomnande land. När det gäller vård är detta som mest viktigt då alla ska ha rätt till att få information om både vad som sker i samhället och individens personliga hälsa.