För snart fem år sen tog min morbror med mig till mitt livs första fotbollsträning. Min morbror pratade med tränaren men jag förstod ingenting men jag förstod att jag kunde vara med. Jag var jättenervös men jätteglad.

När jag kom till ett nytt land så hade jag mycket möjligheter som jag inte hade innan.

Till exempel kunde jag nu gå på gym och spela fotboll. Där jag bodde innan hade vi inte gym eller fotbollslag. I mitt hemlands skolor hade vi idrottslektioner men vi gjorde inte någonting speciellt. Här är det annorlunda. Här får vi mat i skolan och vi har idrott i en hall. 

Mina vänner som jag spelade fotboll med har jag ingen aning om var dom är nu eller vad som har hänt med dom. Jag skulle vilja ha kontakt med dom ofta fast jag hittar dom inte på sociala medier eller deras mobilnummer.

Nu jag har allt möjligt som jag önskade. När jag var liten så jag sa till mig själv att om kriget tar slut i mitt hemland så kan vi jobba och har ett bra liv.

Men det blev inte slut med krig. Nu jag är i Sverige och jag kan ha mitt drömliv.

Nu under coronatiden kan jag inte träna gym eller spela fotboll med laget. Men efter det ska jag börja om och träna.

Hur det går för mina vänner i mitt hemland vet jag inte.