Oavsett om du är en elev som jag eller vuxen kan du förmodligen relatera. Jag vill inte tänka tillbaks på högstadiet som en tid av press, oro och ångest. Jag vill minnas mina vänner, mina intressen, och allt roligt jag gjorde i skolan. Många gånger när vi börjar med ett nytt arbetsområde ser jag fram emot att lära mig, eller i alla fall ibland. När läraren någon vecka senare har fått upp mitt intresse nämns ett prov, en uppsats, en redovisning eller ett grupparbete. Dessa ska såklart bedömas. Då känner jag bara att jag önskar att vi kunde skita i det, så att jag kunde få lära mig av intresse och inte av tvång.

När jag minns tillbaka på låg- och mellanstadiet kan jag inte minnas att jag någonsin ens tänkte på att jag var tvungen att plugga till ett prov. Fram till och med femte klass tyckte jag att skolan var rolig och det mesta vi arbetade med var ganska intressant. Skulle vi ha ett prov var det alltid sådant vi övat på mycket i skolan. Jag tror inte att alla kände likadant som jag angående detta. Själv har jag alltid haft det ganska lätt för det mesta i skolan, men för de som redan då tyckte det var jobbigt och svårt i skolan måste de ha det hundra gånger värre en jag nu.

Något jag minns som speciellt roligt var att skriva berättelser. Jag blev alltid super taggad när vi skulle skriva noveller eller sagor. Vi brukade få rita bilder till och experimentera med roligt textstilar, vilken dröm! Ibland läste läraren till och med upp några av de bästa berättelserna inför klassen, vilket fick mig att anstränga mig ännu mer. Allt detta utan att vår lärare skulle bedöma oss och utan press. Lösningen på alla mina problem. Då handlade allt om att få skolan rolig och oss elever motiverade. Man gjorde sitt allra bästa för att man tyckte det var roligt, inte för att få ett bra betyg. Så borde det vara nu också.