Vilka fördomar tror du är de vanligaste om Miljöpartiet?

– Jag tror att det är att vi bara bryr oss om miljön, att vi inte bryr oss om människor men det kan inte vara mer fel. Jag tror också att det finns fördomar om att vi vill rädda miljön till vilket pris som helst och att det kan gå ut över människor. Så är det inte heller. Tvärtom, vill vi hjälpa människor att vara en del av lösningen för miljön.

Apropå det här med att rädda miljön. Vi har haft väldigt här överdrivna drivmedelspriser i Sverige den senaste tiden och hög beskattning. Är detta en hållbar policy att ha?

–  Ja, det är ju som du säger det har varit stigande priser på bensin och diesel, men sedan har de också sjunkit. Det har ingenting med svenska politiska beslut att göra. Det som har hänt är att först skjutsades världsmarknadspriset på olja upp när Ukraina invaderades och sedan har det gått ner. Då måste vi ställa oss frågan: Vill vi vara beroende av hur världsmarknadspriset just nu ser ut på olja eller vill vi vara mera självförsörjande? Vill vi producera våra egna bränslen och vår egen el? Då är vårt svar självklart att Sverige och vanliga familjer som är beroende av bil klarar sig mycket bättre om vi själva styr över de bränslen vi köper, Därför tror vi att det handlar om att öka produktionen av förnybar el, att det handlar om att köra så mycket transporter som möjligt på el. Då minskar vi Putins makt och ser till så att det blir lönsamt att köra hållbart. 

Så när Sverigedemokraterna erbjuder sig att sänka drivmedelspriserna?

–  De var ju runt och lovade att sänka priserna på drivmedel innan valet. Men de har visat att de inte kunde hålla någonting. Det var rena påhitt och de ägnade 7 miljarder i budgeten och enormt mycket pengar på att sänka skatten på drivmedel. Men det blev 40 öre. Sedan gick priset upp igen. Det här visar på att den bästa lösningen är att minska vårt oljeberoende och inte att öka det som regeringen gör.

Jag bor i Järva (Abyan). Det finns många personer som inte pratar bra svenska och det är svårare för dem att komma in i samhället. Hur kan ni lära dem att lära sig svenska snabbt och komma in i samhället?

–  Det första handlar om att ge skolorna möjlighet att faktiskt ge alla barn den hjälp man behöver. Barn är olika. Det måste finnas stöd, tidigt, för att läsa och skriva. Sedan behöver vi också hjälpa vuxna som har kommit till Sverige. Vi behöver förbättra resurserna för Svenska för invandrare, så att det blir mer anpassat efter vilken bakgrund man har. Den som är analfabet och inte kan läsa, behöver en undervisning, medan den som är ingenjör behöver en annan sorts undervisning.

Om de läst på SFI har de lärt sig svenska språket. Men hur kommer de in på arbetsmarknaden?

–  En sak är ju att bli bättre på det man kallar för validering, det vill säga att man värdesätter en utbildning som man har med sig från sitt hemland. Det är många i Sverige idag som är välutbildade, men som tyvärr inte får en chans, utan kanske kör taxi eller tunnelbana istället för att vara ingenjörer. Sedan behöver vi bli bättre på att matcha de arbetslösa mot de behov som finns på arbetsbänken, Det finns hundra tusen lediga jobb samtidigt som det är flera hundra tusen arbetslösa. Då behöver vi ge snabbare utbildningar så att man kan lära sig de jobben som det finns behov av.

Tror ni att det kommer hjälpa att höja kraven för bidrag?

–  Det är ju inte en politik som som Miljöpartiet föreslår. Vi vill istället se att man bekämpar fattigdom och det gör man inte genom att göra ekonomin svårare för människor. Tvärtom tror vi att människor vill ta ett jobb om man får den chansen. Då behöver vi förbättra arbetsmarknaden och möjligheten att få en bra utbildning, men också bekämpa den diskriminering som finns nu. Tyvärr är det så att människor som har ett annorlunda namn eller en annorlunda kulturbakgrund har svårare att få jobb, trots att de har samma meriter och samma kunskaper. Så ska det inte vara.

Finns det någon fråga som du egentligen önskat att du skulle få oftare som folk inte brukar ställa?

– Ja, men det är ju. Jag är biolog och vet hur allvarligt läget är när det gäller både klimatet och när det gäller den biologiska mångfalden – växter och djur som är hotade och riskerar att dö ut och där vet ju jag som biolog att om vi inte har växter och djur så kommer vi inte kunna leva heller. De som är våra livsuppehållande system. Växterna förser oss med det syre vi andas och även med näring. Att det inte är mer fokus på de frågorna överraskar mig väldigt mycket. När världen brinner då borde man prata mycket om det. Det är ungefär som om syrgasutrustningen på ett sjukhus skulle sluta fungera. Det skulle bli en stor grej. Det är det vi håller på att göra med hela planeten.

Vi lyssnade på ditt tal förut. Jag tänkte fråga dig om bostadskrisen och bostadspriserna som drivs upp i höjden. Hur känner du, särskilt när det gäller oss unga som ska flytta hemifrån. Hur ska ni göra det möjligt för oss att få en bra bostad?

– Det är en otroligt viktig fråga. Det är en utmaning för Sverige. Där lyckades vi faktiskt, när vi satt i regeringen, bygga fler bostäder än vad som gjorts på några årtionden. Vi var på väg att komma i kapp. Men nu har bostadsmarknaden kraschat och det byggs nästan ingenting, eftersom regeringen inte har några politiska förslag. Vi accepterar inte att det blir det som man kallar "renovräkningar", det vill säga att man renoverar och höjer hyran så mycket att människor tvingas flytta. Då måste vi dela på kostnaden så att man kan bo kvar.

Guuled: Hur viktig är Järvaveckan för dig?

– Det här är för mig en årlig händelse som är förenad med väldigt mycket positiva erfarenheter. Det var första gången som jag pratade här. Jag har varit här som besökare och haft andra roller tidigare. Jag tycker att det här är en väldigt positiv och unik mötesplats.

Guuled: Ditt parti har lovat så mycket när det gäller att stoppa kriminalitet. Men varför ser jag fortfarande ungefär tio ungdomar sälja droger, öppet utanför mitt hus? Jag ser det dagligen. Varför är det fortfarande så?

–  Därför att problemen är så djupa och så vida och utvecklingen har gått så väldigt långt att den kommer ta tid att vända. Men desto viktigare är det att vi använder tiden på ett bra sätt. Jag har varit justitieminister i ett halvår nu och försöker varje dag göra saker som jag är övertygad om på lite sikt kommer vända den här utvecklingen så att det i alla fall blir färre än de där tio personerna, helst inga alls, som säljer droger utifrån ditt hus.

Guuled: Har du någonsin blivit väckt av skjutningar eller sprängningar?

–  Nej, Det kan jag nog inte säga. Däremot har jag väckts ganska många gånger av hovrande helikopter ovanför mitt bostadsområde. Därför att det är ganska nära, där jag bor har det skett skjutningar och även sprängningar. 

Guuled: Varför sker det fortfarande skjutningar och sprängningar?

– Det är ju ett fruktansvärt misslyckande för Sveriges som land. Förra året var det över 60 dödliga skjutningar i Sverige. Man kan jämföra med Norge som haft 4, Danmark, 4 och Finland 2. Det har gått väldigt långt i Sverige. Jag var själv och hälsade på familjer i Hässelby som fick sina radhus utsprängda i ett bombdåd här i mars månad. Det var som en krigsskådeplats. Så det är en mycket berättigad fråga. Det får inte hända, men det gör det. Och nu måste vi göra allt vad vi kan för att vända på den här utvecklingen. Det gör vi på olika sätt. 

Guuled: Hur har ert parti tänkt jobba förebyggande mot rekrytering av unga till gängen?

– Det finns en massa olika saker man måste göra. Dels tror jag att man måste låsa in fler av de som leder gängen som ägnar sig åt rekryteringen. Vi har just infört ett hårt straff för den som rekryterar barn till de kriminella gängen. Men sedan vill man helst att barn inte ens ska komma i närheten av det. Det handlar väldigt mycket om familjen. Att understödja och hjälpa familjer och föräldrar att vara bra föräldrar. Det handlar om att satsa på skolan. 

– En av grundskolorna här ute beskrevs för några år sedan som en av Sveriges sämsta skolor. De har nu gjort en fantastisk resa. Nu har över 80 procent av eleverna behörighet till gymnasiet. Att satsa på skolan och säkerhet och trygghet på skolorna är jätteviktigt. 

Guuled: Tycker du att längre fängelsestraff är den bästa lösningen för unga som är med i gäng?

– Jag ska inte säga att det är den bästa lösningen, men det är nog en av lösningarna. Det beror lätt på vilken ålder vi talar om. Man måste ha fyllt 15 år för att kunna få ett straff. Då är straffet inte fängelse, utan man har en särskilt påföljd för ungdomarna. Man hamnar på särskilda hem för unga. 

– För de som begår de allra grövsta brotten så tycker jag att det är rättvist och viktigt med höga straff. Det handlar om brottsoffren. Mot unga människor vill man framförallt arbeta med andra verktyg. Det finns olika ungdomspåföljder. Man talar om ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning. Man kan göra många andra saker som man hellre vill sätta in i ett tidigare skeda än att behöva låsa in unga människor. 

Guuled: Ja, hur tänker du hjälpa barnen som har det svårt i skolan i de utsatta områdena?

– Min erfarenhet är att det finns barn som har svårt i olika skolor, i olika delar av både Stockholm och olika delar av landet. Det är nästan alltid samma sak som behövs. Duktiga lärare, duktiga rektorer och skolledare. Jag tycker att man ska rensa bort allt i skolan som faktiskt inte handlar om undervisning. Att ställa höga krav men också ge stöd och hjälp för att så många som möjligt ska kunna klara sina betyg.

– Sedan finns det ett problem som är väldigt utbrett och det är psykisk ohälsa. I en del fall handlar det om funktionsnedsättningar som till exempel ADHD och andra nedsättningar av det slaget. Det har jag själv erfarenhet av och vet hur viktigt det är att man i ett tidigt skede får hjälp och stöd för att kunna ta sig an den typen av utmaningar på rätt sätt kunna förbättra möjligheten för barnet att kunna göra sig själv rättvisa i skolan. 

Guuled: Enligt en SCB-undersökning så är ungefär 50% av tjejerna i gymnasiet extremt stressade på grund av skolan. 30% av dem lider av hälsoproblem. Hur tänker du hjälpa dem?

– Ja, det är en bra fråga. I grund och botten måste jag tro att lärare och rektorer svarar på det. Det är klart att negativ stress och press är aldrig bra. Samtidigt måste man också skicka med att livet är ganska stressigt och pressigt.

När man går vidare till gymnasiet så är man på väg ut i vuxenvärlden. Sedan ska man till universitet kanske eller man ska ut i arbetslivet. Här får man också finna sig att förväntningarna och kraven ökar ju äldre man blir. Men självklart ska man inte ha en skolmiljö där barn och unga mår dåligt eller far illa.

– Jag har själv en 16-åring som börjar gymnasiet här nu i höst. Tjejer är ofta också, vad ska jag säga, de flyger lite under radarn. De är lite skötsammare än killar, lite flitigare, de tar inte riktigt samma plats som killar. Därför kan många tjejer som har utmaningar av olika slag, inte minst med psykisk ohälsa, flyga under radarn på ett sätt som är väldigt allvarligt. Det måste man möta och hitta alla som behöver hjälp och hitta olika sätt att stödja dem.

Abyan: En av era frågor är att sänka skatten till folk som är låg- och medelinkomsttagare. Men ni sänker ju skatten för folk som redan har det bra?

–  Nu tror jag att ni har varit för mycket i det där röda tältet och lyssnat. För det där är ju inte en riktig beskrivning av läget. Utan man kan säga att inflationen får effekter också på hur skatter tas ut.

– Vi har inte fattat några aktiva beslut alls om att höja eller sänka skatter. Vi har tvärtom legat kvar precis i den modell för skatter som vi har när vi går in i en lågkonjunktur. Sedan blir effekten, det kallas för brytpunkten, det handlar om hur den träffar och i vilka inkomstnivåer som påverkas i inflation. Det påverkas det också exakt vem som träffas och av vilken skattenivå. Men vår politik, när vi kommer tillbaka, kanske redan i höst eller i en senare budget, det är beroende på hur ekonomin utvecklar sig. När vi kommer att fatta aktiva, egna beslut om skatterna, då kommer det handla om att sänka skatten på arbetet för låg- och medelinkomsttagare. Vi vet att det skapar en stark drivkraft att arbeta. Och det är viktigt, både för enskilda människor och för samhället i stort. 

Abyan: Men inom vilka områden minskar ni resurserna om ni sänker skatterna?

–  Det fina med att sänka skatten på arbetet är fler arbetade timmar, för det blir effekten. När människor får behålla mer av sin lön så vill fler arbeta mer. Och det genererar mer skatteintäkter.

Men mer pengar går ju till välfärd om staten får in mer pengar?

– Kanske precis här och nu, men man måste ha en idé om hur den här börsen ska växa långsiktigt. Det som gör att resurser växer är att människor arbetar mer och startar nya företag.

Abyan: Hur tänker ni minska kriminaliteten om ni minskar pengarna till kommunerna som då minskar resurserna till skolorna?

– Kommunerna är framför allt finansierade av skatt som kommunerna tar ut av medborgarna i kommunen. Och sedan, ovanpå det så kan det komma skattebidrag eller bidrag riktade från staten. 

– Och då kan man säga att nu är vi ute i ett ekonomisk läge därinflationen är den stora boven. För den gör att varje skattekrona blir mindre värd. Det verkar folk som jobbar, märka att plötsligt är pengarna 10% mindre värda. Och då blir det allra viktigast att vi får en politik som kan pressa tillbaka inflationen. För annars spelar det ingen roll hur mycket vi öser in, om värdet på pengarna minskar. Sedan när har vi gjort det. Då kommer vi kunna få mer resurser och investera ännu mer i skola och välfärd. Men i grund och botten så är det kommuner som måste ta ansvar. Om Stockholms stad tycker att de har för lite resurser till skolan, då måste de hitta pengar någon annanstans.

Guled: Har du sett ert tält här ute?

– Ja, det har jag. Jag ska gå tillbaka dit efter intervjun.

Guled: Ser du hur litet ert tält är? Förra året, innan valet hade ni ett jättestort tält här. Nu delar ni tält med KD. Det känns inte som att ni prioriterar Järva.

– Ja, så kan man kanske se det. Men det är säkert 20 ungdomar som hör till Moderaterna som jobbar här och har varit här hela helgen. Det är många moderater som tycker att det här är fantastiskt Jag tror att du får hitta en annan temperaturmätare för att mäta engagemanget. 

Visst jag har ju min trygga punkt med mina föräldrar hemma i Kråkviken som jag åker hem till nästan varje helg men det är kul att testa sina vingar lite och kunna utvecklas som person. Innan jag flyttade hit till Forshaga så tog jag inte så mycket ansvar men när man flyttade upp hit så märkte man att det var mycket mer man trodde man skulle ha koll på. Då kan man tänka på sina föräldrar och tänka att dom måste ha sjukt mycket att göra. Eftersom att dom även har ett jobb och 2 barn att sköta om utöver att tvätta kläder, laga mat, handla mat och städa.

Det finns olika åldrar man kommer in i när man håller på att bli ”vuxen” man blir byxmyndig vid 15 års ålder, även då blir man straffmyndig och får skaffa sitt första körkort som heter AM- kort. Sedan får man vänta till man är 18 då man blir myndig. Det är då man räknas som att man kan ta hand om sig själv och vårdnadshavare kan inte långre spela in så mycket i personens liv då den är myndig. När man blir 18 får man även dricka alkohol på en krog, man får även ta B-körkort.

Vissa saker får man inte göra även fast man är myndig. Man får t.ex. inte köpa alkohol på Systembolaget då det annars att vara för stort ansvar. Vissa körkort får man inte ta före man är 20 heller.

Man kan också vara på väldigt olika stadier i livet när man går in i vuxenlivet, vissa bor hemma hos sina föräldrar långt efter man blivit 18, vissa flyttar redan när man är 16 som vi har gjort. Det är viktigt att tänka på att inte alla utvecklas lika snabbt och vissa behöver mer tid på sig för att stå på egna ben men förr eller senare måste man tillslut själv ta ansvar för sig själv.

En stor grej för många i livet är att skaffa egna barn, jag tror att det är viktigt att ha full koll på sitt liv och kunna ta hand om sig själv före man skaffar ett barn som man måste ta han om och har ansvar för i 18 år framöver.

Denna tid i livet kan vara när man är 18 för vissa och för vissa kan det vara när man är 35.

Så slutsatsen man kan dra om att vara vuxen är att det är väldigt individuellt och det är viktigt att respektera.

Eget ansvar är något jag lärt mig de senaste åren, speciellt efter jag flyttade hemifrån under gymnasietiden. Ta hand om min egen ekonomi och planera vad jag ska köpa för att inte bli pank. Tvätta, städa, ta viktiga beslut, ta mig till jobbet och planera är det som måste ligga i fokus för att vardagen ska rulla på. Klara mig själv helt enkelt, utan mina föräldrar.

Är jag fortfarande barn, börjar jag bli vuxen eller är jag det redan? Vissa personer är mer vuxna än andra och vem är det som bestämmer när man är det? Själv skulle jag se mig som en person som börjar komma in i vuxenlivet, men jag tror det kommer börja mer på riktigt efter jag fyllt 18. Jag har många vuxenpoäng men när jag kollar mig i spegeln ser jag fortfarande ett barn.

Att ta ansvar över sitt liv är något jag förknippar med vuxna och för de flesta händer det någon gång när man nått sin mognadhetsålder eller efter man blivit myndig. Det är först vid 18 man inte längre har någon förmyndare som har ansvaret att ta hand om en utan man måste sköta det mesta själv.

När man blivit myndig kommer man bli betraktad som vuxen eftersom man har fulla makten över sitt eget liv, många skaffar sig även en egen inkomstkälla och en del flyttar hemifrån. Men man kan vara på väg in i vuxenlivet innan dess, allt handlar nog egentligen om mognad och hur många vuxenpoäng man har uppnått. Saker som att ta körkort, bli straffmyndig, flytta hemifrån, ta hand om sin ekonomi och ta självständiga beslut är sådant som för med sig dessa poäng. Jag till exempel har hyfsat många vuxenpoäng men helt vuxen är jag inte, eller? Jag har fortfarande mina förmyndare som har skyldigheten att ta hand om mig, men jag har ett eget hushåll att ta hand om.

Det finns såklart personer som är extremt omogna och inte tar något ansvar alls trots att de är långt över myndighetsåldern, de är helt enkelt stora barn. Även om de har makten över sina egna liv så har då inte blivit vuxna än, såklart är vi alla inte mogna hela tiden och behöver hjälp ibland men vi har fortfarande plikter vilade på axlarna.

Så, finns det en tydlig gräns mellan att vara barn och att vara vuxen? Frågan är knepig. Man kommer troligen börja betraktas som vuxen någon gång efter att man fyllt 18 år, men man kan känna sig som vuxen innan. Barn eller inte barn, det är frågan jag får tänka vidare på en annan gång, för nu måste jag ta bilen och köra iväg till jobbet.

Har vuxna verkligen makt över barn? Alltid? Har barn makt över vuxna? Om ja, så i så fall när? Låter vi fördomar runt ålder spela en för stor roll? Jag vill hävda att huruvida du är ett barn eller en vuxen inte är avgörande när det kommer till din makt över en annan individ. Jag skulle istället vilja påstå att en individs makt grundar sig i dess position, kunskap och erfarenhet. Självklart så har vuxna makt över barn i många situationer. Dock är det inte för att de är vuxna. Då någon vuxen är barnvakt över ett barn, faller ju makten givetvis på den vuxna. Eftersom den vuxna har fått positionen att ta hand om barnet och bedömts inneha den kunskap och erfarenhet som krävs. Men återigen, det är inte en åldersfråga. Eller i alla fall inte en vuxenfråga om vuxen innebär att man ska vara myndig. Trots att jag är 60 år yngre än min farmor och hon därmed är att anses som mer vuxen anser min mamma mig vara en betydligt mer kompetent barnvakt. Med andra ord, hon ger hellre mig, som är ett barn, makten över ett yngre barn än en vuxen som både har ålder, erfarenhet och kunskap baserat på fler år.

Då ett riskfyllt moment ska utföras säger ofta någon ”vi behöver en vuxen så det går rätt till”. Men behövs det verkligen en vuxen? Kan man ta vilken vuxen som helst från gatan? Är det inte rätt kompetens och erfarenhet som efterfrågas? Ett barn med den kunskap och erfarenhet som krävs för att säkerställa säkerheten, kan väl lika väl som en vuxen ta ansvaret för ett riskfyllt moment och därigenom makten. Dock faller det sig ofta naturligt att den äldre har större kunskap samt erfarenhet, vilket resulterar i ansvaret. Men återigen det är inte för att den är vuxen, vilket folk idag verkar ha svårt att komma underfund med. Låter jag grinig? Det är inte min avsikt men tro mig, under de 200 dagarna jag har som instruktör så har jag mer än en gång blivit avfärdad som mindre kompetent än en vuxen enbart baserat på ålder.

Självklart är min krönika en förenkling av verkligheten. Det finns en lagstiftning som säger att barn alltid ska ha en vuxen som som tar ansvar för barnet och därmed har den yttersta makten. Självklart är det så att den vuxne har fler utvecklade förmågor och en erfarenhet och kunskap att använda sig av om något går fel, som barn oftast kan sakna, som gör att mest makt oftast faller på den vuxna. Det jag dock vill göra en poäng av är när vuxna utan att tänka sig för ser sig själva som de som automatiskt är de med mest makt utifrån ålder. Det den vuxne inte tänker på när jag är instruktör är att den vuxne bara får lov att bestämma och göra uppgifter för att jag tillåter det. Makten på däck när jag är instruktör är min, oavsett min ålder. Om någonting händer så är det jag som har positionen, kunskapen och erfarenheten som krävs för att lösa arbetsuppgiften. Den som har mer makt än mig på skutan är befälen. Den makten är deras, inte för att de är vuxna och jag ett barn, utan för att de har positionen, kunskapen och erfarenheten.

När anade du första gången att du inte är heterosexuell?

– Jag tror jag började fundera på högstadiet när alla mina kompisar pratade om vilka dem hade crush på. När jag pratade med en av mina bästa vänner under den här tiden så insåg vi båda att jag troligtvis inte var heterosexuell.

– När jag var runt 15 år började jag ana att jag inte var heterosexuell.

När förstod du att du inte är heterosexuell?

– Jag förstod det nog ordentligt i början av ettan på gymnasiet. När alla ens nya kompisar började ha sex med tjejer eller bli ihop med någon så insåg jag att jag inte alls har något intresse för det. Med det sagt så är jag inte homosexuell. Jag har inte hittat vad jag är än men jag tror jag är asexuell. Detta kan däremot ändras beroende på vilka personer man träffar i livet.

– Det var när jag var 17 år ungefär. Runt tiden med min andra partner i livet.

Har du varit tillsammans med någon med annat kön?

– Nej det har jag inte. Däremot så var det en tjej som var kär i mig på högstadiet. Jag förklarade för henne då att jag inte ville vara ihop med någon vilket gjorde att vi fortsatte vara vänner. Där och då så trodde jag att det bara hade att göra med att jag inte förstod grejen med relationer så tidigt men i efterhand så har jag insett att det kan ha och göra med min sexuella läggning som än idag är oklar.

– Ja

Är du eller har du varit tillsammans med någon med samma kön?

– Nej det har jag inte. Jag har inte haft någon relation alls.

– Nej.

Hur tar du reda på om någon är homosexuell eller bisexuell?

– Om personen vill berätta det för mig så kommer den troligtvis göra det. Annars så skiter jag helt i vad folk har för sexuell läggning. Det påverkar ändå inte mig.

– Det enklaste är att fråga. Om personen inte vill inte ange det så är det inget som angår dig.

Har du någon gång önskat att du var heterosexuell?

– Nej det har jag inte. Jag är den jag är och är lycklig oavsett min sexuella läggning.

– Ja, livet är enklare som heterosexuell och jag har stött på en del diskriminering mot mig på grund av min läggning och identitet.

Hur och när berättade du för din familj att du inte är heterosexuell?

– Jag har inte sagt något till min familj eftersom att jag inte vet säkert vad jag är. Däremot vet min mamma om att jag inte är intresserad av något just nu.

– Jag skrev en lapp och la under mammas kudde.

Är det något du är orolig för som icke-heterosexuell?

– Nej

– Nej, jag vet att vi hbtq-personer blir diskriminerade, utstötta och på flera platser i världen mördade och misshandlade. Men det är inget som skrämmer mig. Jag vet var jag står och jag vet att jag kommer stå kvar.

Tycker du att det är svårt att inte vara heterosexuell?

– Nej det är det inte. Tror det mesta beror på vilken typ av vänner man har men dem flesta jag känner bryr sig inte.

– Ja, när man träffar nya människor eller ska till en ny plats vet man aldrig riktigt hur accepterat det är, man vet inte om man kan ha ett regnbågsarmband utan att bli utstött.

Thunder in my heart är en serie om kärlek och relationer. Handlingen utspelar sig i nutid i Stockholms förorter. Huvudpersonen Sigge har många problem. Hon har brutit kontakten med sin pappa Stefan, hennes pojkvän är otrogen, hennes mamma mår jättedåligt efter separationen från Stefan och dessutom har Sigge fått sparken från sitt jobb och måste flytta från sin lägenhet.

Sigge har en mycket yngre lillebror, Benjamin, som hon bryr sig jättemycket om. Han vill träffa sin pappa men mamman vill inte det eftersom Stefan inte är pålitlig. Sigge har också två bästa vänner, Sam och Toni. Sam är kär i Sigge men det förstår inte Sigge. Toni är homosexuell och olyckligt förälskad.

Amy Deasismont som spelar Sigge gör en fantastisk prestation. Hon visar vilka problem unga människor kan ha idag. Sam spelas av Alexander Abdallah och han gör det också otroligt bra. Sam är jättesnäll mot alla och tar stort ansvar för sin sjuka pappa. Toni som spelas av Julia Lyskova visar alltid sina känslor och hon är helt accepterad för sin homosexualitet. Den person man tycker minst om är Stefan som spelas av Gustaf Hammarsten. Han är konstig, dum och kan inte säga förlåt.

Thunder in my heart är en otroligt bra serie. Den är viktig för att den visar hur det är att vara ung idag, hur svårt det kan vara med kärlek och hur viktigt det är att bli accepterad som den man är. En serie som alla unga och vuxna borde se.

Jag tycker att vi borde ha tävlingar i skolan eftersom att vi elever har inte så mycket och göra på rasterna. Så frågan varför är det inte bra att ha tävlingar i skolan. Tävlingarna kan dessutom vara fotbollsturneringar, basket, hopprep och massa annat som vi elever tycker är roligt. Vi elever blir dessutom gladare och orkar mer i skolan, vi får mer energi.

Mitt första argument är att tävlingar i skolan är bra alltså för hälsan för att de flesta tävlingarna springer man eller hoppar man. Det gör att man rör sin kropp väldigt mycket. Dessutom så tycker de flesta eleverna om att röra sin kropp. Trots att när vi tävlar inser vi vem som är bäst på det.

Mitt andra argument är att vi kan också ha det i skolan till exempel som matte, svenska och dessutom NO, alltså vi kan ha det i alla ämnen. Det jag menar tävlingar i olika ämnen det är att vi kan tävla om att vem som är snabbast på att göra 5 uppgifter. Den som gör de uppgifterna snabbast får diplom. Då kommer vi elever tycka det är mycket roligare i skolan och dessutom vi kommer göra mer uppgifter.

Några kommer tänka: men tänk om alla blir arga på varandra eftersom de förlorade? Vi kan ha lärare som tar hand om alla tävlingar och om att den som inte sköter sig får aldrig vara med i tävlingar dessutom kan hon eller han få konsekvens.

Jag föreslår att vi borde ha tävlingar i skolan eftersom att som sagt så har vi det roligt och dessutom får vi mer energi. Vi borde också ha det för att på rasten har vi ingenting och göra så jag föreslår att vi borde ha tävlingar i skolan, så att vi elever blir nöjda. Vi kan även ha tävlingar i olika ämnen och den som gör uppgifterna snabbast får diplom och vi kommer då även göra mer uppgifter och tycka det är mycket roligare i skolan.