Alla går igenom det. De är ett steg i livets mognadsprocessen precis som "jag kan själv-perioden" när man var fyra, puberteten när man var tolv eller trotsåldern när man var fem. Man avfärdar sina föräldrar då de uppfattas som pinsamma och jobbiga. Man vill själv framstå som självständig och tuff inför kompisarna. Men det värsta med detta är att det oftast bara är en illusion och medans du stöter bort dina föräldrar så bidrar det ju även till att de blir mer frånvarande, kanske inte säger allt de tycker och tänker, men frågan är om det verkligen är rättvist att ens förälder ska gå och hålla efter sig hela tiden?

Det är en stor skillnad på om dina föräldrar säger någonting till dig som det bara är du som hör, eller om de gör någonting framför dig och dina vänner. Men det man inte förstår är att många av gångerna så är det inte ens något pinsamt, man bara inbillar sig och den ända du lyckas förstöra för då när du då avfärdar dina föräldrar för deras handlingar är dig själv. Det kan handla om att de kanske dyker upp när du är bland vänner, kommer till skolan, skriker hejdå till en eller ställer en massa frågor till ens kompisar.

Det tycker man är riktigt pinsamt, men vad är egentligen det pinsamma i det? Du tycker väll inte det är pinsamt när samma grej händer för din kompis? Jag säger inte att pinsamhet inte existerar för det gör det sannerligen, men inget av vad de säger eller gör som du tycker är pinsamt gör de med avsikt, de vill dig ju ingenting illa?

Att döma ens föräldrar för deras handlingar och tro att de skämmer ut en som ung är en dålig vana. Glöm inte att föräldrar är också människor som gör misstag och har brister. Att förstå deras handlingar utifrån deras egna erfarenheter och omständigheter kan bidra till en mer empatisk syn. Istället för att döma bör vi sträva efter att förstå och förlåta, för att skapa en sundare relation och personlig utveckling. 

I denna resa genom att reflektera över föräldraskapets komplexitet och dess ibland olyckliga konsekvenser, har vi sett hur lätt det är att falla för frestelsen att döma våra föräldrar för deras misstag. Föräldraskap är en ständigt pågående utmaning, en balansakt mellan kärlek och misstag, mellan att leda och att lära. I slutändan är det kanske inte vår rätt att döma våra föräldrar, utan snarare vår plikt att försöka förstå dem? Att omfamna deras styrkor och svagheter som en del av den "komplexa mänskliga"erfarenheten. Genom att göra det kan vi inte bara befria oss från bördan av att känna oss "skämda", utan också omfamna den oändliga potentialen av tillväxt och försoning som finns inom oss själva och vår relation till dom vi älskar. Kanske är den verkliga frågan inte om våra skämmer ut oss, utan snarare hur vi väljer att hantera de sår de ibland oavsiktligt orsakar?