När Kamal El Masri var 16 år överlevde ett brutalt mordförsök då han var på väg till sin fotbollsträning. Det antirasistiska monument som ska uppföras i Malmö blir en pusselbit i upprättelsen och läkandeprocessen i Malmös kollektiva sorgearbete.

Monumentet ska uppföras till minne av det rasistiska våld som drabbade Malmö under 00-talet, som tog minst två människors liv och skadade många fler, både fysiskt och psykiskt.

– Det handlar om alla de som levde i skräck under den här tiden, på grund av sin hud- eller hårfärg. Och hur starka vi kan vara när vi går ihop och engagerar oss mot rasismen tillsammans, säger Kamal.

Det är november 2006 i ett kylslaget Malmö. Det är den månaden på året då varje dag är mörkare än den föregående. Butiksbiträden inleder arbetsdagen med att byta ut löpsedlarna utanför sina butiker, medan morgontrötta Malmöbor huttrar i busskurerna. Nyheterna handlar om Christer Fuglesangs förberedelser inför färden ut i rymden och om nya omgången av Bonde söker fru. Men det är Sydsvenskans löpsedel som kanske väcker störst intresse bland de boende i Malmö. Det handlar om den 16-årige pojke som ett par dagar innan blivit skjuten på väg till fotbollsträningen, med fem skott i ben, nacke och huvud och bröst. Polisen tror nu på hämndmotiv. Budskapet är att det därför inte finns någon anledning för allmänheten att oroa sig – det var pojkens person gärningsmannen var ute efter.

Den 16-årige pojken som nu flyttats till intensiven i Lund heter Kamal El Masri. Polisens teori förbryllar hans oroliga vänner och familj. För dem är Kamal en snäll och omtänksam son, bror och kompis. Social och glad. Han är en riktigt duktig fotbollsspelare med en lovande framtid. Vem skulle kunna bära ett sådant oerhört hat mot honom – och varför?

Siktade på en proffskarriär

Det är april 2024, och Kamal tar oss med på en bilfärd i Malmö, på jakt efter bra miljöer att fotografera honom i. Luften är fortfarande lite kylig, men i Malmös parker har de första vårblommorna letat sig upp i gräset och i rabatterna vajar grupper av vita pingstliljor i vinden. Det finns ett allvar hos Kamal, men han är också en person som har nära till skratt. Bortsett från ett nästan osynligt ärr som löper strax ovanför tinningen, finns det egentligen ingenting som skvallrar om traumat han gått igenom.

Kamal tar oss längs kustlinjen, och på Limhamnsvägen kör vi förbi ett stort grått hus som vi känner igen - “Zlatan-huset”, som för alltid kommer att kallas, trots att det nu är länge sedan fotbollsstjärnan bodde där.

– Jag har träffat honom en gång. När vi vann skånska mästerskapen var det han som delade ut medaljen. Men då visste jag knappt vem han var.

Då, för 18 år sedan, var Kamal en kille med framtiden för sig. Fem dagar i veckan tränade han med FC Malmö, ett elitlag där de stora klubbarna ibland hämtade sina talanger.

– Om jag ville bli fotbollsproffs? Det ville väl alla, skrattar han.

Men sedan blir han allvarlig igen.

– Fotbollen var allt för mig. Det var det som blev så jobbigt också, efter att det hände. Det fanns liksom inget annat.

Blev skjuten på väg till träningen

Den 28 november 2006 är till en början en dag som alla andra. Efter skolan kolhydratladdar Kamal med köttfärssås och spagetti. Kompisen ringer och frågar om de kanske ska hoppa över träningen idag, men nej, det vill inte Kamal. Men en sak gör han annorlunda denna dag. I stället för att ta bussen eller få skjuts av pappa som han brukar, väljer han att ta cykeln till träningen.

– Jag hade bestämt mig för att steppa upp lite. Äta bättre och bli mer seriös med min träning. Jag tänkte att det var ett bra sätt att värma upp, att ta cykeln.

Han byter snabbt om och trycker in trådhörlurarna till mp3-spelaren i öronen, ställer sig på pedalerna och trampar i väg. Fotbollsplanen ligger en bit bort men det är inte långt att cykla – kanske 15, 20 minuter.

Det är en bit in på Kroksbäcksstigen, bara några hundra meter från fotbollsplanen där tränare och lagkamrater samlas, som gärningsmannen slår till. Kamal hinner knappt reagera, än mindre registrera några anletsdrag hos personen som tar sig rätten att försöka ta hans liv.

När han får tillbaka medvetandet ligger han kvar på gångbanan. Smärtan i nacken får honom tro att någon slagit honom med batong bakifrån. Men när han kommer in till sjukhuset upptäcker läkarna sticksår, som senare visar sig vara skott, i nacke och huvud. Senare hittas även skott i bröstet, nära hjärtat.

Under 48 timmar är Kamal nedsövd, medan läkarna genomför flera operationer. En av kulorna lyckas de inte få ut, den sitter för nära kritisk vävnad i hjärnan. När han vaknar igen, omtöcknad, kommer frågorna. Vad är det som har hänt egentligen? Familjen frågar. Polisen frågar. Kan någon ha velat hämnas på Kamal?

Eftersom det är svårt att hitta ett motiv så kommer teorierna: Har han sålt droger eller haft att göra med kriminella gäng? Har han varit med någon tjej som haft pojkvän? Kan det kopplas till något familjen gjort?

Kamal har inga svar. Men polisens frågor kommer att gnaga i honom i flera år framöver. Vad var det som hände? Varför hände det? Var någon ute efter honom? Och framför allt: Var det hans eget fel?

- Jag förstod ingenting. Jag var en glad och social person. Jag var omtyckt och funkade med typ alla. Jag hade ett glatt liv och sedan blev jag bara skjuten från ingenstans. Varför? Vad hade jag gjort för att förtjäna det?

Polisens teori om att någon velat hämnas, gjorde att Kamal började misstänka alla. Efter ett tag började han bli rädd för att gå ut. 

– Efter ett tag började jag bli paranoid. Jag började misstänka alla. Jag tänkte att det kanske är som de säger, att någon vill mig illa.

Kamp för att överleva

Fyra år efter mordförsöket på Kamal grips Peter Mangs, misstänkt för tre mord och tio mordförsök. Flera av de brott som tidigare kopplats till uppgörelser i den undre världen, kan nu ses i ett nytt ljus – som rasistiskt motiverade attacker, utförda av en och samma person. Kamals fall är ett av 13 mordförsök som finns med i åtalet mot Mangs.

Vid den här tiden har Kamal flyttat till Libanon med sin mamma, i hopp om att miljöbytet ska göra honom gott. Rehabiliteringen har varit lång och svår och Kamal är inte längre sitt gamla jag. Han har blivit en grubblare, en ensam person som sover på dagarna och sitter uppe vid tv:n på nätterna.

– Den mentala resan har varit ensam och hemsk. Jag gick in på olika forum och läste vad som skrivits om mig. Det ledde mig in till en del högerextrema sajter, där man hatade invandrare. Det bekräftade mina negativa tankar. Jag började tänka att det var mitt eget fel, det jag råkat ut för. Jag var “svartskalle” i Sverige, vad förväntar jag mig, liksom? Mina föräldrar borde ha stannat i Libanon, vad tänkte de på när de flyttade till Sverige?

– Jag började också lyssna på gangsterrap och tänkte att det kanske är så man måste vara – hård och tuff. Jag var väldigt ensam utan några bra förebilder.

Vändningen

Men när Mangs grips vågar Kamal flytta tillbaka till Sverige igen, eftersom han känner sig tillräckligt säker på att gärningsmannen nu är hittad. I just Kamals fall räcker bevisningen inte för fällande dom. Det har gjort att Kamal och hans familj har haft svårt att få ett avslut. I filmen ”Brev till en mördare”, från 2017 kan tittaren följa Kamals syster, Manal Masris kamp för att ta reda på mer om attacken på hennes bror.

Genom inspelningen av filmen får Kamal ett nytt perspektiv på det som hänt. Det blir tydligt att attacken inte alls har med honom som person att göra. Det blir en vändpunkt.

– Jag grät när jag såg filmen, då jag insåg hur min familj drabbats. Jag började också känna att jag blivit dubbelt bestraffad. Först hade jag utsatts för ett brutalt mordförsök och sedan också misstänkliggjord av polis och medier. Genom filmen fick jag liksom syn på det – att det kanske inte var mitt fel – att jag hade rätt att vara ett offer. Jag förstod också att det inte bara var jag själv som drabbats, utan alla familjemedlemmar också drabbats.

Men det är först när han börjar engagera sig i Helamalmö, sommaren 2018 – en förening med fokus på unga i ekonomiskt utsatta områden, som han började förstå mer om rasism.

– Det var då hela mitt synsätt förändrades. Då började resan. Något började hända redan under inspelningen av min systers film, men det var nu jag verkligen började utbilda mig, få verktyg för att göra något åt min situation.

Vi har kommit fram till Västra hamnen i Malmö, ett blåshål på vintrarna, men på sommaren en plats där hela Malmö lever upp, där folk samlas för att sola, bada och leka. När vi besöker platsen, är här fritt fram för Malmös hundar att sträcka ut över ängarna. Utsikten ger ett inre lugn: en obruten horisont som övergår Öresundsbron – länken mellan Malmö och Köpenhamn. Doften av hav slår emot oss.

Kamal pekar mot en liten anläggning en bit ut, mellan bron och oss.

– Där jobbar jag på somrarna. Där finns en hinderbana på vatten på somrarna. Barnen älskar det! Folk betalar jättemycket för liknande hinderbanor i andra länder, men här är det helt gratis. Det finns så mycket bra gratisaktiviteter i Malmö på somrarna.

Monument viktig pusselbit i läkandet

Nästa stopp blir vid utsiktsplatsen på en liten udde längre ut mot Öresundsbron – ”ett perfekt ställe om man vill ha lugn och ro” – och därefter åker vi till parken där staden ska uppföra det antirasistiska monumentet. Det ska bli en plats för att komma ihåg det rasistiska våld som drabbat Malmöborna – offren, deras vänner och familjer.

Beslutet om att monumentet skulle uppföras kom efter en debattartikel i Sydsvenskan, ett upprop för att Malmö stad skulle göra något som kunde hjälpa invånarna att bearbeta det som hänt.

– Vi vill skapa en plats i staden där vi tillsammans erkänner att rasism är ett stort problem. Monumentet blir en plats där arbete mot rasism står i fokus och där vi kan lära oss mer och reflektera kring rasism. Dessutom är det viktigt att tänka på vilken konst vi placerar på gator och torg i vår gemensamma stad. Stadens konst ska visa vilka händelser som är viktiga för Malmö och dess invånare, säger Rena Baledi, projektledare på Kulturförvaltningen i Malmö.

För Kamal blir monumentet en bekräftelse från samhället.

– Vi har kämpat för att få vara offer. Det är ett sätt för Malmö att säga ifrån och säga: De är också legitima offer.

Kamal är uppenbart stolt över sin stad. Idag rör han sig obehindrat, hälsar på bekanta och ser sig inte längre om över axeln. Häromdagen kom han plötsligt på att befann sig på platsen där han blev skjuten.

– Jag tänkte inte ens på det! Det är första gången som jag gått förbi där utan att tycka att det är jobbigt.

Någon gång vill han se någonting mer, men han är inte klar än med Malmö.

– Världen är stor. Men först vill jag göra något riktigt fint här hemma, något som skapar förändring.

Förutom projekledarrollen på Helamalmö, arbetar Kamal idag på SiS-hem, med ungdomar som hamnat på fel spår i livet. Den bekräftelse han fått från staden, genom monumentet, har stärkt Kamal i hans fortsatta arbete med att uppmuntra och vägleda unga människor.

– Jag vill att de ska tro att det är möjligt att ta sig till en bra plats i livet, att det kan ta tid men att de inte får ge upp! Genom att dela med mig av mina erfarenheter och berätta om vår kamp, hoppas jag kunna motivera och inspirera till att kämpa för ett gott liv, säger Kamal.

Vad tänker du om Peter Mangs idag?

– Han var en terrorist som mördade, försökte mörda och skada så många oskyldiga människor. All den skräck han spred under en lång tid har lett till ett trauma för hela staden. Därför blir monumentet så viktigt. Det ger oss möjlighet till att läka det traumat.

– Jag tänker också på ett annat plan att samhället misslyckats med att fånga upp Peter Mangs och göra honom till en god och medborgare med medkänsla för andra.

Hur har det som hänt påverkat dig på ett personligt plan?

– Sorgen finns med mig och insikten om att man kan göra allt rätt men ändå kan det gå snett. Men resan jag gått igenom har också lett till möten med så många underbara människor. Den har härdat mig och gett mig en djupare insikt om att jag kan vara med och förändra.

ORDLISTA

Rasism: Rasism är att diskriminera eller förtrycka människor på grund av deras etniska bakgrund.

Kollektiv: Gemensam

Läkandeprocess: Läkandeprocessen är den gradvisa återhämtningen efter ett trauma. Det är en process som kan vara olika för varje individ och kräver ofta både tålamod och stöd från andra.

Anletsdrag: Anletsdragen beskriver hur en persons ansikte ser ut, som formen på näsan, munnen och ögonen, och hur de speglar personens känslor.

Projektledare: En person som leder arbetet med ett projekt, till exempel med aktiviteter för ungdomar.

SiS-hem: Ett SiS-hem är en institution som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS), för unga med svårigheter i livet, som till exempel kriminalitet eller missbruk. Det är en plats där dessa personer får stöd, behandling och möjlighet att förändra sitt beteende och sin livssituation.