De nyanlända eleverna på Mediagymnasiet i Nacka Strand hade aldrig träffat sina svenska skolkompisar. Men genom ett samarbete mellan Mobile Stories fick de chans att mötas – genom hemma hos-reportage.

De nyanlända eleverna på Mediagymnasiet i Nacka Strand hade aldrig träffat sina svenska skolkompisar. Men genom ett samarbete mellan Mobile Stories fick de chans att mötas – genom hemma hos-reportage.

– Det är ett fint hus. Väldigt gulligt.

Idris visas runt i  trädgården till skolkompisen Elsas hus. Här finns en cykelbod, knotiga fruktträd och ett generöst tilltaget trädäck i söderläge. Över axeln bär Idris en systemkamera, som han ibland plockar upp för att dokumentera besöket i den lummiga villaförorten söder om Stockholm.  

Gruppen, som består av ytterligare tre tjejer från Elsas klass och Idris klasskamrat Ruhollah, ska under några veckor göra hemma hos-reportage om varandra för att lära känna varandra bättre. Deras respektive klassrum ligger bara några korridorer ifrån varandra, ändå har killarna från språkintroduktionsklassen och tjejerna från mediaklassen aldrig pratat med varandra. Genom journalistiken får de nu en anledning att närma sig varandra och ställa frågor. 

Inledningsvis är samtalen trevande. Ruhollah som kommer från Afghanistan och Idris som kommer från Somalia är ovana vid att umgås med tjejer.

– Där jag kommer från får man inte prata med tjejer. Vi går inte i skolan tillsammans, berättar Ruhollah. 

Inte heller Idris har gått i skola tillsammans med tjejer innan han kom till Sverige. 

– Jag pratade aldrig med tjejer i mitt hemland. Vi var helt separerade.

Att komma hem till en svensk tjej är därför ett stort steg. Idris uppdrag är att leta efter ledtrådar till vem Elsa är – i hennes hem och i området där hon växt upp. Han är full av frågor. Vad brukar familjen göra på semestern? Har Elsa några syskon? Hur många bor i huset? Han klarar sig rätt bra på knagglig engelska. 

– Jag har lärt mig genom att titta på amerikanska filmer, säger han.

Uppe på Elsas rum en våning upp i den mörkgröna trävillan plockar hon fram ett fotoalbum. En av bilderna  föreställer två män med uppkavlade skjortärmar, på varsin sida om en betongblandare. 

– Det är min pappa och min morfar. Morfar hjälpte pappa att bygga vårt hus. Det är 17 år sedan nu så jag har alla mina barndomsminnen här. 

Det var en bra erfarenhet att få se hur svenskar bor och lära sig mer om deras livsstil. Även om det var svårt med språket så var tjejerna jättesnälla, visade oss respekt och hjälpte oss med svenskan.

Idris Haji Aden om mötet med Elsa

I hyllan står också kamerasamlingen som spänner över ett helt sekel och cd-samlingen som hon fått ta över efter sin pappa. En av hennes första nallar har fått en hedersplats i fåtöljen.

– Man kan säga att mitt rum är som ett museum där alla saker berättar en historia, säger hon .

Idris bär på helt andra sorters minnen. Under promenaden ner genom villaidyllen till sjön som ligger en bit nedanför huset får resten av gruppen en liten aning av vad det är han flytt från i sitt hemland. 

– I Somalia finns det onda människor, som saknar all medmänsklighet. De tvingar barn, 10, 13 år, att lära sig skjuta och hantera bomber. Att döda andra människor. 

Sällskapet tystnar en stund. Idris har bara varit i Sverige i några månader, men hoppas på en framtid här.

– Jag älskar Sverige. Svenskarna är bra människor och jag gillar att det finns lagar i det här landet. Det är ordning och reda. Och det är rent på gatorna.  

Några dagar efter besöket hos Elsa får han chansen att bjuda igen. Denna gång bär det av till Fisksätra – en liten mångkulturell oas i fashionabla Wallenbergförorten Saltsjöbaden.

Områdets fotbollsplan blir första besöksmålet. Här har både Idris och Rohullah hittat ett ny gemenskap i idrotten. Här tillbringar de kvällar och helger och varje lördag samlas några av dem och ser på fotboll hemma i lägenheten där Idris bor tillsammans med sin värdfamilj. 

– Det är alltid någon match. Manchester United, Real Madrid eller Barcelona. Vi hejar på olika olika lag men förenas ändå i vårt gemensamma intresse. 

Det var svårt i början innan man visste hur man skulle kommunicera med varandra. Men det gick ju bra. De sa till om de inte förstod och så försökte man på ett annat sätt. Jag kommer nog att fokusera på det som är nu och på framtiden i reportaget om Idris. Det andra känns så svårt och jag är rädd att kränka hans känslor. Han har ju gått igenom så mycket.

Elsa, 18, om mötet med Idris

Idris har ett rum med egen ingång, men delar kök och toalett med familjen. I rummet finns ett skrivbord och en prydligt bäddad Ikeasäng. Fönstret ramas in av välstrukna gardiner i afrikanskt mönster. Väggarna är vita och kala. Några personliga bilder från hemlandet har han inte.  

– Jag har inga bilder från Somalia eftersom jag inte hade någon mobil eller kamera där, förklarar han. 

Mamma, pappa och hans syskon är kvar i Somalia. Men han vet ingenting om hur de har det. 

– De har inga telefoner. Inget Facebook, säger han med ett snett leende. 

Han slår i stället ut med handen mot platt-tv:n som står på skrivbordet vid kortsidan av rummet. 

– Här kan jag titta på teve, surfa eller göra läxor. I Somalia hade jag inga möjligheter. Här har jag alla möjligheter. 

Innan de säger hejdå bjuder Idris gruppen på somaliskt chaithé. Nästa gång de möts i skolkorridorerna har de fått ett namn på varandra och en gemensam upplevelse att prata om. Det kan bli något att bygga vidare på. 

SE VÅR FILM OM PROJEKTET: Eleverna öppnar sina hem för varandra