Jag lägger tänkandet om läxor och ljudet av elever bakom mig när jag stiger in i sal 225 tillsammans med lärare Jonas Baatz på Strömstad Gymnasium, redo för att höra hans historia om resan genom krig och tillbaka.

-När jag gick i sjätte klass såg jag en dokumentär om svenska FN soldater i Libanon och tänkte att det där var häftigt, säger Jonas tidigt i samtalet med en betonande röst. Men en liten, söndermobbad och klen kille från dessa trakter i Sverige, jag var ju inte i närheten av de män jag sett på TV, tillägger han sedan.

Som FN soldat kom Jonas att tjänstgöra i Bosnienkriget, ca 6 månader. Han tillhörde den 3 bataljonen. Vid tiden han anlände våren 1994 var läget under viss kontroll till skillnad från hur det var när den första bataljonen från Sverige anlände.

-Fördelen vi hade var att vi tränades av de killar som tidigare varit där, de upplevde saker som är närmast obeskrivliga. De rullade in i etniskt rensade byar och soldater blev beskjutna, till och med kidnappade och skenavrättade. Vi hade inställning att det var det som väntade.

Jonas beskriver de följande veckorna efter de anlänt som de glodde på träd då det i princip inte hände något, vilket senare ändrades.

-Visst, vi kanske inte tittade på ingenting. Vi såg till att mat kom fram till människor och levererade byggnadsmaterial. Vi röjde miner och byggde broar, det är ohyggligt viktigt. Men adrenalin pulsen av att vara i ett fullt krig, det märkte vi inte av till en början.

Månader senare ändrades läget. De blev beskjuten med prickskytte. Deras rörlighet förhindrades med blockerade vägar och det kastades granater.

-En soldat tryckte en Kalasjnikov i mellangärdet på mig, han tyckte att jag skulle dö. Vi provocerade dem för hårt. De hade ett krig att utkämpa och här kommer vi med fräcka solglasögon och all utrustning i världen.

Det är bara en av flera incidenter jag får höra av Jonas och rummet känns laddat med känslor. En gång bröt strider ut framför oss. Jag har ingen aning vem som sköt först men det var som att slå på en strömbrytare sedan var hela kriget i gång. Det är som att följa en tennismatch där 60 personer spelar, berättar han.

Efter ett tag blev en evakuering aktuell och en period senare återvände Jonas till Sverige. Det är vanligt för soldater som återvänder från krig att lida av Postromantiskt Stressyndrom.

-Det var konstigt att komma hem. Lika främmande som krigsvärlden är för dig, blev den normala världen för oss. Det tog månader, på vissa punkter år innan jag blev helt återställd. På stranden sprang folk runt men jag fick påminna mig själv om att det inte fanns några miner här. Mina kompisar tyckte det var jobbigt att prata med mig eftersom jag alltid tippade på tå och inte kunde hålla blicken stilla, säger Jonas och tillägger, därför går jag jämt med solglasögon, så det inte syns. Sådan är jag än idag.

Med dagens situation i Ukraina är försvaret en viktig fråga. Något jag talar med Jonas om och får veta att han varit med och samlat in 1,4 miljoner till Ukraina.

-Om jag vore yngre hade jag åkt frivilligt, säger han och det märks tydligt att han än idag är hängiven till sitt gamla yrke. 

-Det jag gjorde för 30 år sedan har fortfarande en påverkan hos totala främlingar. När jag fäktades förr förra söndagen talade jag med några flyktningar ifrån Bosnien varav den enas pappa kom ifrån staden jag varit i. Den kramen var schyst, berättar Jonas och tar av sina glasögon för att torka tårarna i ögonvrån.

Han säger också att lumpen är något han rekommenderar andra, det är bra för den personliga utvecklingen och det behövs alltid folk.

Avslutningsvis frågar jag om vilka lärdomar han bär med sig från sin erfarenhet och vad han vill säga till den svenska befolkningen.

-Jag har lärt mig att du inte kan rädda världen ensam, men alla kan göra något. Jag kommer aldrig undra om jag gjort bra i mitt liv eller om detta liv var värt att leva för de 6 månaderna gjorde jag skillnad. Det jag vill säga sedan är att, var inte rädd för att ställa frågor till folk som gjort annorlunda saker. Dessa människor sitter på oändliga berättarskatter. Fråga dem, prata med dem. Vi vill oftast hellre inget än att berätta.