När Kamal El Masri var 16 år överlevde ett brutalt mordförsök då han var på väg till sin fotbollsträning. Det antirasistiska monument som ska uppföras i Malmö blir en pusselbit i upprättelsen och läkandeprocessen i Malmös kollektiva sorgearbete.

Monumentet ska uppföras till minne av det rasistiska våld som drabbade Malmö under 00-talet, som tog minst två människors liv och skadade många fler, både fysiskt och psykiskt.

– Det handlar om alla de som levde i skräck under den här tiden, på grund av sin hud- eller hårfärg. Och hur starka vi kan vara när vi går ihop och engagerar oss mot rasismen tillsammans, säger Kamal.

Det är november 2006 i ett kylslaget Malmö. Det är den månaden på året då varje dag är mörkare än den föregående. Butiksbiträden inleder arbetsdagen med att byta ut löpsedlarna utanför sina butiker, medan morgontrötta Malmöbor huttrar i busskurerna. Nyheterna handlar om Christer Fuglesangs förberedelser inför färden ut i rymden och om nya omgången av Bonde söker fru. Men det är Sydsvenskans löpsedel som kanske väcker störst intresse bland de boende i Malmö. Det handlar om den 16-årige pojke som ett par dagar innan blivit skjuten på väg till fotbollsträningen, med fem skott i ben, nacke och huvud och bröst. Polisen tror nu på hämndmotiv. Budskapet är att det därför inte finns någon anledning för allmänheten att oroa sig – det var pojkens person gärningsmannen var ute efter.

Den 16-årige pojken som nu flyttats till intensiven i Lund heter Kamal El Masri. Polisens teori förbryllar hans oroliga vänner och familj. För dem är Kamal en snäll och omtänksam son, bror och kompis. Social och glad. Han är en riktigt duktig fotbollsspelare med en lovande framtid. Vem skulle kunna bära ett sådant oerhört hat mot honom – och varför?

Siktade på en proffskarriär

18 år senare, i april 2024 tar Kamal tar oss runt på en bilfärd i Malmö, på jakt efter bra miljöer att fotografera honom i. Vinden är fortfarande kylig, men i Malmös parker har de första vårblommorna letat sig upp i gräset och i rabatterna blommar vita pingstliljor. Det finns ett allvar hos Kamal, men han är också en person som har nära till skratt. Bortsett från ett nästan osynligt ärr som löper strax ovanför tinningen, finns det egentligen ingenting som skvallrar om traumat han gått igenom. Kamal tar oss längs Limhamnsvägen och förbi ett hus vi känner igen - “Zlatan-huset”, som för alltid kommer att kallas, trots att det nu är länge sedan fotbollsstjärnan bodde där.

– Jag har träffat honom en gång. När vi vann skånska mästerskapen var det han som delade ut medaljen. Men då visste jag knappt vem han var.

Då, för 18 år sedan, var Kamal en kille med framtiden för sig. Fem dagar i veckan tränade han med FC Malmö, ett elitlag där de stora klubbarna ibland hämtade sina talanger.

– Om jag ville bli fotbollsproffs? Det ville väl alla, skrattar han.

Men sedan blir han allvarlig igen.

– Fotbollen var allt för mig. Det var det som blev så jobbigt också, efter att det hände. Det fanns liksom inget annat.

Blev skjuten på väg till träningen

Den 28 november 2006 är till en början en dag som alla andra. Efter skolan kolhydratladdar Kamal med köttfärssås och spagetti. Kompisen ringer och frågar om de kanske ska hoppa över träningen idag, men nej, det vill inte Kamal. Men en sak gör han annorlunda denna dag. I stället för att ta bussen eller få skjuts av pappa som han brukar, väljer han att ta cykeln till träningen.

– Jag hade bestämt mig för att steppa upp lite. Äta bättre och bli mer seriös med min träning. Jag tänkte att det var ett bra sätt att värma upp, att ta cykeln.

Han byter snabbt om och trycker in trådhörlurarna till mp3-spelaren i öronen, ställer sig på pedalerna och trampar i väg. Fotbollsplanen ligger en bit bort men det är inte långt att cykla – kanske 15, 20 minuter.

Det är en bit in på Kroksbäcksstigen, bara några hundra meter från fotbollsplanen där tränare och lagkamrater samlas, som gärningsmannen slår till. Kamal hinner knappt reagera, än mindre registrera några anletsdrag hos personen som tar sig rätten att försöka ta hans liv.

När han får tillbaka medvetandet ligger han kvar på gångbanan. Smärtan i nacken får honom tro att någon slagit honom med batong bakifrån. Men när han kommer in till sjukhuset upptäcker läkarna sticksår, som senare visar sig vara skott, i nacke och huvud. Senare hittas även skott i bröstet, nära hjärtat.

Under 48 timmar är Kamal nedsövd, medan läkarna genomför flera operationer. En av kulorna lyckas de inte få ut, den sitter för nära kritisk vävnad i hjärnan. När han vaknar igen kommer frågorna. Vad är det som har hänt egentligen? Familjen frågar. Polisen frågar. Kan någon ha velat hämnas på Kamal?

Eftersom det är svårt att hitta ett motiv så kommer teorierna: Har han sålt droger eller haft att göra med kriminella gäng? Har han varit med någon tjej som haft pojkvän? Kan det kopplas till något familjen gjort?

Kamal har inga svar. Men polisen frågor kommer att gnaga i honom i flera år framöver. Vad var det som hände? Varför hände det? Var någon ute efter honom? Och framför allt: Var det hans eget fel?

- Jag förstod ingenting. Jag var en glad och social person. Jag var omtyckt och funkade med typ alla. Jag hade ett glatt liv och sedan blev jag bara skjuten från ingenstans. Varför? Vad hade jag gjort för att förtjäna det?

Efter ett tag började han bli rädd för att gå ut. 

– Efter ett tag började jag bli paranoid. Jag började misstänka alla. Jag tänkte att det kanske är som de säger, att någon vill mig illa.

Kamp för att överleva

Fyra år efter mordförsöket på Kamal grips Peter Mangs, misstänkt för tre mord och tio mordförsök. Flera av de brott som tidigare kopplats till uppgörelser i den undre världen, kan nu ses i ett nytt ljus – som rasistiskt motiverade attacker, utförda av en och samma person. Kamals fall är ett av 13 mordförsök som finns med i åtalet mot Mangs.

Vid den här tiden har Kamal flyttat till Libanon med sin mamma, i hopp om att miljöbytet ska göra honom gott. Rehabiliteringen har varit lång och svår och Kamal är inte längre sitt gamla jag. Han har blivit en grubblare, en ensam person som sover på dagarna och sitter uppe vid tv:n på nätterna.

– Den mentala resan har varit ensam och hemsk. Jag gick in på olika forum och läste vad som skrivits om mig. Det ledde mig in till en del högerextrema sajter, där man hatade invandrare. Det bekräftade mina negativa tankar. Jag började tänka att det var mitt eget fel, det jag råkat ut för. Jag var “svartskalle” i Sverige, vad förväntar jag mig, liksom? Mina föräldrar borde ha stannat i Libanon, vad tänkte de på när de flyttade till Sverige?

– Jag började också lyssna på gangsterrap och tänkte att det kanske är så man måste vara – hård och tuff. Jag var väldigt ensam utan några bra förebilder.

Vändningen

Men när Mangs grips vågar Kamal flytta tillbaka till Sverige igen, eftersom han känner sig tillräckligt säker på att gärningsmannen nu är hittad. I just Kamals fall räcker bevisningen inte för fällande dom. Det har gjort att Kamal och hans familj har haft svårt att få ett avslut. I filmen ”Brev till en mördare”, från 2017 kan tittaren följa Kamals syster, Manal Masris kamp för att ta reda på mer om attacken på hennes bror.

Genom inspelningen av filmen får Kamal ett nytt perspektiv på det som hänt. Det blir tydligt att attacken inte alls har med honom som person att göra. Det blir en vändpunkt.

– Jag grät när jag såg filmen, då jag insåg hur min familj drabbats. Jag började också känna att jag blivit dubbelt bestraffad. Först hade jag utsatts för ett brutalt mordförsök och sedan också misstänkliggjord av polis och medier. Genom filmen fick jag liksom syn på det – att det kanske inte var mitt fel – att jag hade rätt att vara ett offer. Jag förstod också att det inte bara var jag själv som drabbats, utan alla familjemedlemmar också drabbats.

Men det är först när han börjar engagera sig i Helamalmö, sommaren 2018 – en förening med fokus på unga i ekonomiskt utsatta områden, som han började förstå mer om rasism.

– Det var då hela mitt synsätt förändrades. Då började resan. Något började hända redan under inspelningen av min systers film, men det var nu jag verkligen började utbilda mig, få verktyg för att göra något åt min situation.

Vi har kommit fram till Västra hamnen i Malmö, ett blåshål på vintrarna, men på sommaren en plats där hela Malmö lever upp, där folk samlas för att sola, bada och leka. När vi besöker platsen, är här fritt fram för Malmös hundar att sträcka ut över ängarna. Utsikten ger ett inre lugn: en obruten horisont som övergår Öresundsbron – länken mellan Malmö och Köpenhamn. Doften av hav slår emot oss.

Kamal pekar mot en liten anläggning en bit ut, mellan bron och oss.

– Där jobbar jag på somrarna. Där finns en hinderbana på vatten på somrarna. Barnen älskar det! Folk betalar jättemycket för liknande hinderbanor i andra länder, men här är det helt gratis. Det finns så mycket bra gratisaktiviteter i Malmö på somrarna.

Monument viktig pusselbit i läkandet

Nästa stopp blir vid utsiktsplatsen på en liten udde längre ut mot Öresundsbron – ”ett perfekt ställe om man vill ha lugn och ro” – och därefter åker vi till parken där staden ska uppföra det antirasistiska monumentet. Det ska bli en plats för att komma ihåg det rasistiska våld som drabbat Malmöborna – offren, deras vänner och familjer.

Beslutet om att monumentet skulle uppföras kom efter en debattartikel i Sydsvenskan, ett upprop för att Malmö stad skulle göra något som kunde hjälpa invånarna att bearbeta det som hänt.

– Vi vill skapa en plats i staden där vi tillsammans erkänner att rasism är ett stort problem. Monumentet blir en plats där arbete mot rasism står i fokus och där vi kan lära oss mer och reflektera kring rasism. Dessutom är det viktigt att tänka på vilken konst vi placerar på gator och torg i vår gemensamma stad. Stadens konst ska visa vilka händelser som är viktiga för Malmö och dess invånare, säger Rena Baledi, projektledare på Kulturförvaltningen i Malmö.

För Kamal blir monumentet en bekräftelse från samhället.

– Vi har kämpat för att få vara offer. Det är ett sätt för Malmö att säga ifrån och säga: De är också legitima offer.

Kamal är uppenbart stolt över sin stad. Idag rör han sig obehindrat, hälsar på bekanta och ser sig inte längre om över axeln. Häromdagen kom han plötsligt på att befann sig på platsen där han blev skjuten.

– Jag tänkte inte ens på det! Det är första gången som jag gått förbi där utan att tycka att det är jobbigt.

Någon gång vill han se någonting mer, men han är inte klar än med Malmö.

– Världen är stor. Men först vill jag göra något riktigt fint här hemma, något som skapar förändring.

Förutom projekledarrollen på Helamalmö, arbetar Kamal idag på SiS-hem, med ungdomar som hamnat på fel spår i livet. Den bekräftelse han fått från staden, genom monumentet, har stärkt Kamal i hans fortsatta arbete med att uppmuntra och vägleda unga människor.

– Jag vill att de ska tro att det är möjligt att ta sig till en bra plats i livet, att det kan ta tid men att de inte får ge upp! Genom att dela med mig av mina erfarenheter och berätta om vår kamp, hoppas jag kunna motivera och inspirera till att kämpa för ett gott liv, säger Kamal.

Vad tänker du om Peter Mangs idag?

– Han var en terrorist som mördade, försökte mörda och skada så många oskyldiga människor. All den skräck han spred under en lång tid har lett till ett trauma för hela staden. Därför blir monumentet så viktigt. Det ger oss möjlighet till att läka det traumat.

– Jag tänker också på ett annat plan att samhället misslyckats med att fånga upp Peter Mangs och göra honom till en god och medborgare med medkänsla för andra.

Hur har det som hänt påverkat dig på ett personligt plan?

– Sorgen finns med mig och insikten om att man kan göra allt rätt men ändå kan det gå snett. Men resan jag gått igenom har också lett till möten med så många underbara människor. Den har härdat mig och gett mig en djupare insikt om att jag kan vara med och förändra.

ORDLISTA

Rasism: Rasism är att diskriminera eller förtrycka människor på grund av deras etniska bakgrund.

Kollektiv: Gemensam

Läkandeprocess: Läkandeprocessen är den gradvisa återhämtningen efter ett trauma. Det är en process som kan vara olika för varje individ och kräver ofta både tålamod och stöd från andra.

Anletsdrag: Anletsdragen beskriver hur en persons ansikte ser ut, som formen på näsan, munnen och ögonen, och hur de speglar personens känslor.

Projektledare: En person som leder arbetet med ett projekt, till exempel med aktiviteter för ungdomar.

SiS-hem: Ett SiS-hem är en institution som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS), för unga med svårigheter i livet, som till exempel kriminalitet eller missbruk. Det är en plats där dessa personer får stöd, behandling och möjlighet att förändra sitt beteende och sin livssituation.

Vi går på Djupadalsskolan och har en pedagog som heter Nouri. Vi intervjuade honom och tycker att fler borde få höra hans chockerande historia. Det här är intervjun:

Hej! Hur mår du idag och vad heter du?

– Hej jag mår fint och jag heter Nouri Zaeri.

Var kommer du ifrån och hur gammal är du?

– Jag är 21 år och jag kommer från Afghanistan.

Var i Afghanistan?

– I staden Daikundi

Har du blivit utsatt för rasism?

– Ja.

Hur gammal var du då?

– Det var många olika tillfällen i mitt liv så det är svårt att säga just en ålder.

På vilket sätt blev du utsatt?

– Där jag bodde finns det olika folkgrupper och vi den gruppen jag tillhör heter hazarerna och de mobbade oss mycket på grund av vårt utseende, religion m.m. De andra grupperna ville få bort vår grupp eftersom vi inte betedde oss på samma sätt som de.

På vilket sätt har det påverkat dig?

– De mobbar själva folkgruppen och inte någon speciell och vi flyttade till Iran från Afghanistan när jag var tre år gammal så jag har inga minnen därifrån men mina släktingar har varit med om det.

Har du hört någon historia från en av dina släktingar som blivit utsatta för rasism?

– Ja, min farfar har förlorat mycket mark på grund av att de andra folkgrupperna som hotade honom med vapen.

Vad heter den andra folkgruppen?

– Pashtun.

När flyttade du till Sverige?

– Jag flyttade till Sverige i början av 2016.

Har du blivit utsatt för rasism här i Sverige?

– Ja, 2018 ville jag skaffa ett gymkort. Men personen i kassan vägrade ge det till mig och sa att de inte ville ha “invandrare” där.

Vill du berätta om när du kom till Sverige?

– Jag var ganska utsatt för rasism i Iran eftersom vi inte fick ansöka om att bli medborgare. När jag var 11 år gammal var jag tvungen att börja jobba eftersom det är mycket barnarbete som typ i Kina, som jag har läst. I slutet av 2015 sa min familj att jag kunde åka med några andra personer till ett annat land. Det var inte målet att jag skulle komma till Sverige men bara ett land där man hade mer rättigheter. Men min familj kunde inte komma med för att vi inte hade råd med att alla skulle med, så de stannade där. När jag då åkte åkte vi genom olika länder olagligt. Det är väldigt farligt och det är många som skadar sig och dör. Så för mig tog det ca 2 månader att komma till Sverige.

Vilka länder gick du genom?

– Först var vi i Iran och sen promenerade vi ganska mycket tills vi kom till Turkiet och då behövde vi vara väldigt försiktiga och gå på natten så vi inte blev skjutna av militärer vid gränserna. Sen gick jag till Grekland och därefter till Nordmakedonien. Efter det gick jag till Serbien, Slovakien, Schweiz, Tyskland, Danmark och sist kom jag till Sverige.

Promenerade ni hela tiden?

– Det mesta var promenad men det var vissa bitar med bil, en olaglig buss som körs av smugglare, tåg och ibland i en gummibåt.

Men under den här tiden när ni flydde utsattes ni för någon rasism i de andra länderna?

– Jaja, en del kunde man se men eftersom vi inte kunde språket de pratade så kunde vi inte riktigt veta. Men det var vanligt att man blev misshandlad när man gick genom de olika länderna.

Blev du misshandlad av militären någon gång?

– I Iran var det farligast och vi lärde oss att de ofta sköt upp i luften för att se om någon var där så det hörde vi. Men de såg aldrig oss. Dock blev jag slagen mellan Nordmakedonien och Slovakien. Då slog de mig med en batong vilket gjorde väldigt ont.

Har du sett någon som blivit dödad?

– Nej, tack och lov.

Gick du alltid med samma gäng?

– Ja, min familj tyckte att det var jobbigt att lämna över mig. Därför skickade de iväg mig med några vuxna personer de kände.

Varför kom ni just till Sverige?

– När vi var i Tyskland blev jag sjuk och då kände jag att jag inte orkade gå så mycket till. Därför valde jag att inte gå till Finland eftersom jag tänkte att det är så kallt där så jag valde att åka till Sverige istället. Egentligen ville jag åka tillbaka, det kändes liksom inte att jag hörde hemma här. Men jag kom till Sverige ändå.

Hur länge sen var det du träffade din familj?

– Vi hade inget pass så jag kunde inte bevisa vem jag var. Så det var svårt för Migrationsverket. Men efter ett tag fick jag tillstånd att stanna i Sverige. Men eftersom att jag inte hade något pass kunde jag inte åka till Iran. Så jag var tvungen att vänta i fem år för att bli svensk medborgare och få ett pass. Så då åkte jag till min familj i Iran precis före pandemin.

Lever fortfarande dom du åkte med?

– Ja, vi har kontakt men vi ringer inte jätteofta. De flesta är i Sverige, jag är ju i Malmö, två av dem är i Stockholm, en är i Göteborg och en annan är i Tyskland, i Hamburg tror jag.

Hur ser din familj ut i Iran?

– Jag har en mamma, en pappa, en storasyster och två yngre bröder.

Har du någon kontakt med din familj?

– Ja, jag brukar oftast ringa dem en gång i veckan. Vi kan inte prata så mycket eftersom det är en diktator som styr i Iran och som inte tillåter folket att höra så mycket från andra länder.

Tror du att folk som har blivit utsatta för rasism förstår hur svårt andra kan ha det?

– Ja, för att man mår väldigt dåligt ifall man blir utsatt för rasism. Man känner sig mindre värd och värdelös och då kan man förstå andra som blir utsatta för rasism hur dåligt de kan må.

Är det mycket skillnad med rasismen i Sverige och rasismen i Iran?

– Ja, för i Sverige har folk mer makt än vad man har i Iran. I Iran har folk nästan ingen makt alls, så om diktatorn säger att man ska slå afghaner på gatan så måste de göra det även om de inte vill för det är diktatur. Och i Sverige finns det också rasism, men inte lika mycket som i Iran.

Är du glad att du kom till Sverige?

– Ibland, men det är olika hela tiden för i vissa situationer har jag tänkt att jag inte vill vara här och att jag gjorde ett misstag att komma hit. Även om jag kanske skulle dö skulle jag ändå få vara med min familj.

Tack så jättemycket Nouri för att du kunde dela din livshistoria med oss, vi alla önskar dig lycka till i framtiden!