Jag är ett barn som har varit med om rasismen flera gånger ända sen jag gick i förskoleklass, men eftersom jag var ganska ung så ansågs det inte som rasism utan det uppfattades som att vara elak. Jag blev rasistiskt behandlad på grund av att jag var mörkhyad, därför ska jag nu berätta för er om alla de gångerna som jag har upplevt rasism.

När jag var runt 6 år gammal och hade precis börjat skolan så fick jag vara med om rasism. Eftersom jag inte kände många personer i min årskurs och de heller inte kände mig så fick jag många frågor som till exempel varför är ditt hår så tjockt, varför är du mörk och inte ljus och varför har du så tjocka läppar. Jag tolkade det som att dem var elaka eftersom jag inte visste vad rasism var då. Det var till och med en gång som jag fick frågan “Varför är ni mörkhyade inte slavar nu?”. Jag ville inte ta åt mig men mitt hjärta gjorde det ändå. Jag klarade inte av det. Jag var den enda i min årskurs som var mörkhyad. Ändå om jag hade vänner som stöttade mig och som alltid lyste upp mina dagar, så kände jag mig ändå ensam för det fanns ingen i min årskurs som såg ut som mig.

Jag hade alltid en tanke och det var att när jag blir äldre så ska jag ändra på mig, jag skulle bli ljusare. Jag tänkte om man kunde göra sig mörkare på ett solarium så kanske man också kunde bli ljusare. Jag skulle vara precis som “alla andra”. Jag vet att jag inte var den enda som någonsin har tänkt så och många barn ute i världen tänker fortfarande så, att de ska vara som “alla andra”. En fråga jag alltid har ställt mig själv är vem är alla de andra, hur ser de ut, hur beter de sig och är de perfekta. Men jag ville ändå vara som “alla de andra” för det var en fras som alla använde och det skulle symbolisera de människor som är perfekta.

Ju äldre jag blev desto mindre tänkte jag på att vara som “alla de andra”, men all den rasism jag upplevde när jag gick i förskoleklassen det kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Under vårterminen i 5:an började det igen. Under en rast blev jag kallad N-ordet av en kille. Som sagt tog min hjärna inte åt sig men mitt hjärta gjorde det och jag bröt ihop. Det kändes som ett slag i magen och alla mina tårar forsade ner för mitt ansikte. En sak under den stunden som gjorde mig glad var allt stöd jag fick av både lärarna och eleverna i min årskurs.

Lärarna tog tag i det, de var fantastiska och det var nog det vackraste någon någonsin hade gjort i hela mitt liv. Lärarna ville polisanmäla det, fast jag ville inte. Om lärarna skulle göra en polisanmälan så skulle det gå vidare till mina föräldrar och det ville jag inte, tänk om de skulle uppfatta det som att jag inte var nöjd över min hudfärg eller att det var deras fel att jag fick den hudfärgen, men alla ni ska veta att jag faktiskt är stolt över den jag är idag och om det inte skulle vara för en av mina närmaste vänner så skulle jag inte ha skrivit denna text. Jag förlät killen och jag har gått vidare från alla de barnen från när jag var liten, men alla de orden kommer fortfarande finnas kvar i mitt hjärta så länge jag lever.

Poängen med denna text var att tänk på det du säger. Ni vuxna men även vi barn måste hålla ihop, 100-tals barn och vuxna lider av depression just på grund av rasism och antisemitism, det är inte okej. Vi alla måste sätta stopp för vanligheten av rasism och antisemitism tillsammans.

Jag vill ännu en gång tacka lärarna för ert stöd.