Jag står lutad och stirrar ner i självtestet och väntar på resultat. Det ena röda sträcket har redan kommit upp. Jag har slått på ficklampa på mobilen och lyser över testet för att se det andra strecket komma. Jag bara skymtar det först, men efter ett tag är det andra strecket lika tydligt rött som det första. Hjärtat bultar så hårt att jag tror det ska hoppa ut. Jag vet inte hur jag ska reagera, men sakta sjunker det in att jag har fått CORONA, sjukdomen som hela samhället varnar för. Den sjukdom som alla är rädda för, som om det vore dagens pest. Vid detta laget hade jag redan fått 2 sprutor av vaccinet, men hur mycket hjälpte de egentligen? Jag minns själv när jag fick höra om det första bekräftade fallet i Sverige. Minns du hur rädda alla var? Man gick med en klump i magen hela tiden och oron sköljde över hela samhället som stora tsunamis. Då var jag 12 år gammal och nu, om en månad fyller jag 16. Det känns som alla år med corona bara har försvunnit, eller hur?

Jag blev sjuk i februari 2021, andra året med corona i världen. Det hade redan kommit flertal vågor av Corona. Samhället kallade de olika perioderna för ”vågor” eftersom det från ingenstans blev jättemycket smitta. Det var 21000 bekräftade fall i Sverige, samt alla som ville, över 12 år hade fått vaccin. Men 2020 när de första bekräftade fallen kom, var hela samhället helt galna. Många isolerade sig, köpte hem flera balar toalettpapper samt bunkrade konserver. Men just det med toalettpapper, det har jag tänkt på efteråt varför blev det ens en grej? Varför köpte du toalettpapper? Som att det var det viktigaste man behöver för att överleva? Kan nästan lova att du som läser detta bunkrade något under pandemin, kanske just toalettpapper? Det var precis som att alla levde i sin egen bubbla, isolerade från allt och alla.

Många länder stängdes ner helt, men Sverige var ett av få länder som inte hade lockdown. Sverige hade bara restriktioner, såsom att hålla minst två meters avstånd i butiker med mera och att hålla sig hemma så mycket som möjligt. Många skolor hade distansundervisning och många jobbade hemifrån. Sjukvården var överbelastade och hade många fall utav Corona. Tänk själv hur det hade varit att arbeta på ett överbelastat sjukhus. Vilken panik. Ingen fick komma och hälsa på de sjuka som låg inne, detta på grund av smittorisk. Det sägs att de som drabbas hårdast är äldre, från 65 år och uppåt. De kan bland annat få lunginflammation, men Corona kunde även leda till döden. Därför vågade ingen träffa sina äldre nära anhöriga, såsom mormor och morfar eller farmor och farfar. Det kom nya restriktioner hela tiden så småningom insåg forskningen att dödsfallen inte bara berodde på själva Coronan, utan att det ofta fanns en ytterligare faktor som påverkade dödsfallen. Forskare påstod även från början att man bara kunde få Corona en gång och att man sedan var immun mot viruset, men så var det ju inte heller. Det var många som fick sjukdomen flera gånger. Det fanns många olika symtom på viruset, men vissa var sjuka i 3-4 dagar, medan andra var sjuka i flera veckor. Många har även fått post-covid vilket innebär att man har svårt att återhämta sig efter man har varit sjuk, vilket kan pågå i flera månaders tid.

Corona finns fortfarande överallt och folk smittas hela tiden, så kan du förstå hur stora kontrasterna är, mellan samhället i början av pandemin och nu? För nästan exakt tre år sedan satt alla isolerade hemma och trodde att jorden skulle gå under. Idag är vi istället ute och reser, går på köpcentrum, kramas och hälsar i hand trots att det är precis samma virus och exakt samma sjukdom som tidigare.

Men än idag, tre år efter första vågen av Corona, tycker jag fortfarande att det känns konstigt att kramas och ta i hand med folk. Jag känner ett behov av att tvätta mina händer ofta och jag kan inte äta utan att ha tvättat händerna innan och jag tror att det är många som känner igen sig i det. Det känns som att detta alltid kommer att sitta i oss, hur vi än vill och hur vi än gör. Att jag ska berätta för mina barn och barnbarn om hur jag upplevde pandemin. Kanske att kommande generationer kommer att läsa om detta i skolan, såsom vi läser om pesten och digerdöden. Detta är något historiskt, en sjuk grej som ingen kommer att glömma på länge, eller är det precis det alla har gjort? Att alla glömt den för att alla bara har genomlidit denna pandemi och låtit tre år bara glida förbi.