Vägen genom förlust

Publicerad 2023-11-10 16:30

Karin levde lycklig som nygift när hon fick det hjärtskärande beskedet: Hon skulle förlora sin man i cancer.

Köket känns inbjudande med sitt varma sken, även om hösten börjar göra sig påmind. Vid det rustika köksbordet njuter vi av den magnifika stadsutsikten, omgivna av träden i sina höstfärger. På bordets mitt står den underbara kladdkakan som Karin har bakat. Vi har samlats runt Karin, som ska dela sin erfarenhet av att förlora någon nära.

Karin växte upp med sin mamma, pappa och en äldre syster. I hennes barndom var några av hennes närmaste sällskap en katt och en undulat. Men det som alltid legat henne varmt om hjärtat är hennes passion för hästar, som har varit hennes främsta intresse genom åren. När Karin var 13 år gick en av hennes drömmar i uppfyllelse när hon och hennes syster fick möjlighet att låna en häst uppe på landet. Det var en magisk tid för de båda. En allvarlig olycka då hon föll av hästen och bröt sitt ben satte stopp för Karins ridande och markerade slutet på hennes intresse. Vid gymnasiet valde Karin att studera ekonomi och gick en ekonomisk linje. Efter avslutade studier har hon arbetat inom området med fokus på IT-utbildning och har specialiserat sig inom program som Word och Excel.

Året var 1990, och Karin, då 19 år gammal, tillbringade en kväll på det populära discot "Grottan" på Söder tillsammans med sin kompis och några klasskamrater.

Karin minns:

– Vi hade först förfestat hemma eftersom mina föräldrar inte var hemma.

På discot märkte Karin och hennes vän Erika en vältränad och attraktiv ung man som fångade deras uppmärksamhet. De dansade och pratade med honom en stund.

– Jag började känna att Erika var lite väl på honom, så jag bestämde mig för att ge det ett försök själv.

Så snart en lugn låt spelades, tog Karin mod till sig och bjöd in honom till dans. Denna ögonblick blev början på deras relation. Mannen hette Micke och var fyra år äldre än Karin. Vid den tiden gick Karin fortfarande i gymnasiet, medan Micke bodde ensam i en lägenhet i stan, hade bil och jobbade som säljare.

Karin bodde fortfarande hemma när de två träffades oftare och snart beslutade sig för att hon skulle flytta in med Micke. Deras relation blomstrade och ledde till att de förlovade sig. De var ett par i hela sex år. Karin ler försiktigt med sina strålande blå ögon och ser eftertänksam ut när jag frågar om deras bästa minne.

Ett av hennes bästa minnen var under deras resa till Grekland när bestämde sig för att förlova sig på ön Samos. De hade ”hemliga” förlovningsringar som Micke tog hand om och när de flög över Bulgarien, friade han i luften när han förstod var de var. Han överraskade Karin med ringarna.

Kladdkakans ljuvliga doft smyger sig upp i näsan och väcker en allt starkare längtan.

Efter fyra och ett halv år in i förhållandet var Micke en frisk person, som tränade mycket och såg till att äta rätt och var mogen med det mesta. Sedan fick han ont i huvudet, han hade en massa saker som han inte brukade ha, bl.a jätteont i huvudet.

Karins leende försvinner när hennes ansiktsuttryck går från glädje till allvar.

Han upplevde svaghet i kroppen, domnande fingrar och minnesproblem som ledde till förväxlingar. För att försäkra sig om att inget glömdes bokade han en tid på vårdcentralen med en lista över sina symptom.

– Läkarna där upplevde jag som inte de noggrannaste. De sa: Gå hem och ta en Alvedon och återkom om det blir värre, berättar Karin och möter mina ögon med sin blick.

Huvudvärken gick inte över, han blev sämre och sämre, började samt tappa känsel i ena halvan av kroppen. En gång då Karin och Micke var ute och gick, krockade han med någon. Den här personen skrek på Micke men han hade inte ens känt eller märkt att han hade stött till personen, vilket Karin fann konstigt.

De gick till akuten istället då de tyckte att husläkaren inte var vidare till någon hjälp. Där tog de honom på lite mer allvar, de började röntga huvudet. Han fick ligga i en magnetröntgen där de gick igenom huvudet skikt för skikt.

Creativecommons

Hunden Billie brister ut i skallande och börjar gå omkring i lägenheten.

En 24-årig ovetande Karin satt i korridoren och betraktade datorskärmen när hon såg en växande formation bakom örat, som visade sig vara en hjärntumör. Denna tumör påverkade Micke genom att ta ifrån honom känseln. Karin hade aldrig hört talas om hjärntumörer och visste inte att de var en form av cancer. Trots att det var ungefär 30 år sedan fanns det ändå behandlingsalternativ som cellgifter och strålning tillgängliga.

En hjärntumör är en onormal tillväxt av celler i hjärnan som kan vara både godartad och elakartad. Kari Toverud, en certifierad medicinsk illustratör, beskriver att cancertumörer i hjärnan vanligtvis inte sprider sig till andra delar av kroppen, men de utgör fortfarande en allvarlig risk då de kan växa in och skada friska områden i hjärnan. Denna information kommer från 1177.se och är aktuell sedan den 17 februari 2022.

De strålbehandlade tumören för att minska dess storlek innan operationen. Efter strålbehandlingen återhämtade han sig gradvis med hjälp av arbetsterapi och sjukgymnastik för att återfå rörlighet och styrka. Men sedan efter drygt ett år, kom tumören tillbaka. Micke gick igenom en cellgiftsbehandling som ledde till håravfall och illamående. Det fanns inget annat att göra än att bara vänta.

En dag hade han tillbringat tid utomhus tillsammans med sin äldre bror, som hade blivit Mickes vårdare. Hans bror hade slutat med sitt tidigare arbete för att ta hand om Micke under dagarna. De njöt av vårens första solstrålar under en promenad på isen.

– Mysig och bara allmänt härlig dag. Och sedan under natten så..

I Karins ögon framträder en äkta sorg, och det är uppenbart att hon verkligen känner sig nedstämd.

– ... somnade han in.

Det blir en kort tystnad mellan oss tre, det tycks vara precis vad som behövs.

”Hur gammal var du då?” frågar jag och tar en munsbit av kladdkakan.

– Det var två veckor innan jag skulle fylla 25, svarade Karin.

Karin delar med sig av sina tankar om hur hon hanterade situationen. Hon beskriver sin förmåga att förtränga och acceptera saker som inte gick att ändra på. Istället för att gräva ner sig i sorg, föredrog hon att lägga det bakom sig och inte älta det. När det erbjöds henne att prata med en kurator eller psykolog för att bearbeta sin sorg, tackade hon nej. Hon förklarade att hon var ung och inte riktigt insatt i den processen.

Eftersom hon och Micke inte var gifta, erbjöd hans familj Karin chansen att ta över lägenheten de inte längre behövde i Jakobsberg. Karin bodde där själv tills hon träffade sin blivande man.

Idag är Karin 52 år gammal och bor här i Stockholm, med sina två barn, en hund och sin man. Hon jobbar fortfarande med ekonomi fast har bytt till fakturor istället för IT-support. Karin har också tagit upp intresset för ridning igen och tar privatlektioner ibland. Det Karin skulle vilja att andra ska lära sig av detta är att man ska ta varningssignaler på allvar. Tas man inte själv på allvar får man helt enkelt gå till en annan läkare. Det är också viktigt att inte ta livet för givet.

Källor: (1) 1177.se
Bildtexter till Reportagebilder: (1) , (2)
Skribent
Fotograf
Research

Dela

Elevartikel

19 jun
Elevartikel
11 jun
Elevartikel
10 jun
Elevartikel
05 jun
Elevartikel
04 jun
Elevartikel
04 jun
Elevartikel
03 jun
Elevartikel
27 maj
Elevartikel
16 maj
Elevartikel
15 maj
Elevartikel
15 maj
Elevartikel
Amalia Xhabli
17 mar
Elevartikel
Stina Burman
14 mar
Elevartikel
Warner Bros
14 mar
Elevartikel
01 mar
Elevartikel
01 mar
Elevartikel
© 1994 Castle Rock Entertainment
01 mar
Elevartikel
Omid Batoori
23 feb
Elevartikel
Brook Rushton/Sony pictures
23 feb
Elevartikel
23 feb
Elevartikel

 

Redaktionen

15 maj
Professional
23 nov
Professional
15 mar
Professional
14 mar
Professional
06 feb
Professional