När det gäller vattenhyacinter, korgar och vikten av samarbete vet Helena Hansson vad hon pratar om. För nio år sedan inleddes hennes forskningsprojekt i Kenya och Helena delar med sig av sina lärdomar om hållbar produktion.

När Helena Hansson får höra att det vankas fotografering så kilar hon snabbt in ett av rummen i hennes färgglada lägenhet och träder ut en kort stund senare med en grön basker på huvudet. Baskern representerar hennes personlighet mycket väl; färgstark, sprallig och kreativ. Något hon har varit hela sitt liv.

- Jag är uppvuxen i en liten by mellan Skara, Vara och Lidköping, berättar Helena.

- Jag hade föräldrar som var väldigt praktiska och händiga, man gjorde allting själv och tog till vara på det man hade. Vilket jag tror har präglat mig och min kreativitet.

Helena är designer, doktorand och lärare i design på Högskolan för konst och design. Hon gick estetlinjen under sin gymnasietid och utbildade sig sedan vidare inom konstvetenskap och design. Helena berättar att hon är en designer som föredrar att jobba tillsammans med andra för andra, med hållbar utveckling i fokus.

- Det var framförallt min pappa som peppade mig till att utbilda mig som industridesigner, att man designar för massproduktion som når ut till många. Jag vill göra något för andra och andras behov.

Under Helenas uppväxt har hon lärt sig att ta vara på materialet runt omkring henne, det var även betydelsefullt under hennes forskningsarbete i Kenya.

2011 åkte Helena och en grupp med lärare på HDK ner till staden Kisumu i Kenya. Avsikten var att hitta samarbetspartners för ett projekt om hållbar utveckling på universitetet. Där fick de träffa en grupp med hantverkare som tillverkar möbler och korgar av besvärliga vattenhyacinter och andra skräpmaterial. Staden är belägen vid Victoriasjön, Afrikas största sjö, och vattenhyacinterna har länge varit ett stort problem. Växten har täckt stora ytor av vattnet vilket har orsakat problem för fiske och vattenförsörjning. Detta har i lång tid varit till besvär för lokalbefolkningen, socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Hantverksgruppen från Kisumu har använts sig av den oönskade växten för att skapa nya produkter och fler arbetstillfällen för invånarna, både kvinnor och män från många olika stammar. Helena fattade genast intresse.

- Deras centrala idé handlade om att träna upp unga som inte hade arbete, så att de kunde försörja sig och ta sig ut fattigdom, berättar Helena.

- Jag tyckte att de hade en sådan schysst ingång och kände att här skulle jag vilja göra någonting.

När en doktorandtjänst utlystes med anknytningar till Kenya tvekade hon inte. Helena placerades i en grupp med andra forskare från både Sverige och Kenya, men skillnaderna mellan kollegorna var stora.

- Det blev superstora kulturkrockar! Dessutom ville jag jobba med hantverksgruppen och alla i projektet ville olika.

Hela projektet gick åt skogen då allt spretade åt olika håll och det aldrig blev något verkligt samarbete. Detta tog hårt på Helena, men med dessa nya erfarenheter och lärdomar startar hon om projektet några år senare.

- Jag har kommit fram till att hållbar utveckling och sådana här projekt handlar väldigt mycket om samarbete och att bygga starka relationer. Dessutom att det inte finns någon drivkraft om inte de miljövänliga lösningarna inte är socialt och ekonomiskt hållbara också.

Framöver kom hon att jobba i en mindre grupp med doktorander tillsammans med hantverksgruppen från Kisumu, samt andra aktörer bland annat Svensk biståndsorganisation. Den från början rektangulära korgen saknade dessvärre en lokal marknad, och idén var att komma i kontakt med den skandinaviska marknaden. Det svenska företaget Afroarts nappade och lade till produkten i sitt sortiment. Tillsammans samutvecklade projektgruppen produktionen av korgarna. Korgarna blev av med sina handtag och fick inta en fyrkantig form i den nya designen. Helena beskriver att hon tyckte det var mycket viktigt att hantverkarna fick vara med och bestämma i processen. Gruppmedlemmarna blev sedan både de som utbildar och organiserar produktionen av korgarna i Kenya. 

- När projektet tog slut var det svårt att få ekonomi i projektet. För att få ner kostnaden försökte vi korta ner ledet mellan produktionen och försäljningen för att priset på korgarna inte skulle vara för högt. 

Idag jobbar de inte med Afroarts längre, utan på egen hand. Korgarna har även fått en vacker blå färg, som ska locka fler kunder. Helena och hennes kollegor jobbar även på andra sätt för att dra till sig intressenter.

- Vi har insett att många är intresserade av att få veta mer om projektet, historien bakom är mycket viktigt för den här korgen. Men vår styrka är att vi tillåter kunden att involvera sig i produktionsprocessen.

Helena vill öppna upp möjligheten för konsumenterna att hjälpa till och produktutveckla sina önskade korgar, exempelvis genom att själva få välja form och hur den färgas. Korgarna har även börjat fraktas på båtar istället för flyg, vilket har lett till att leveranstiden förlängs till två månader istället för en vecka. Korg-nätverket hoppas på att detta kommer resultera i att konsumenterna intresserar sig för hållbar produktion, börjar ifrågasätta sin egna konsumtion samt värdesätter sina ägodelar mer. Det är ett unikt och experimentellt sätt att marknadsföra, en chansning skulle kanske vissa säga. Men för Helena är det viktigt att kunden får veta vad som egentligen händer under den långa resan korgarna färdas innan de hamnar i konsumenternas vardagsrum.

Jorden har begränsade resurser och människor har begränsat med pengar, och Helena Hansson visar oss tydligt hur vi endast genom samarbete kan skapa en mer miljövänlig värld. Hennes två försök med korgprojektet synliggör vikten med kommunikation och att arbeta tätt tillsammans med människor som brinner för samma frågor. Helena har gått från att vara en flicka på landet som tager vad hon haver, till en forskare i Kenya som tager vad hon haver. Karaktärsutveckling om du frågar mig.

REPORTAGEBILD 1 (överst): Designern Helena Hansson. BILD: Polly Wasshede Rosander

REPORTAGEBILD 2 (nederst): Korgarna gjorda av vattenhyacinter. BILD: Polly Wasshede Rosander