Vet du vad Annedalsseminariet och Campus Linne är för plats? Jo tänker du, det är ju Göteborgs universitet. Några tråkiga byggnader där man utbildar sig. Men en tråkig byggnad kan ha så mycket mer betydelse än du anar. Häng med på upptäcktsfärd i ett hus. Ett hus med en spännande historia ytterst få hört talas om.

Regnet droppar sakta ner på mitt hår och allt är oerhört grått och dystert. Kylan tränger in i min kropp och jag ryser sakta. Jag står utanför Göteborgs Universitet den här regniga, kalla och blåsiga vinterdag i februari. Trots att allt känns grått och tråkigt den här årstiden är det något med byggnaderna på Campus Linné som fångar mitt intresse. De ligger alla runt omkring den vackra parken, men det är som om de inte alls har något med varandra att göra. De är var och en för sig väldigt olika, men trots det utgör alla tillsammans ett av Göteborgs Universitets Campus. Hur kommer det sig att de hamnade här och idag är en blandning av gammalt och nytt?

En allé av körsbärsträd leder fram till en stor, ståtlig gul byggnad där JMG ( Institutionen för journalistik, medier och kommunikation) och IGS (Institutionen för Globala Studier) delar på undervisningslokaler. Jag kan bara tänka mig hur fint det är här på våren, när träden blommar. I den här byggnaden har lärare föreläst för sina studenter sedan slutet på 1800-talet. Den byggdes nämligen som ett “seminarium”, en skola, för förskollärare, och kallas än idag för Annedalsseminariet. Som en kontrast mot Annedal-seminariets historiska vingslag ligger en stor, modern byggnad med mycket glas. Här finns JMGs arbetsrum och huset byggdes i samband med att de två universitets-institutionerna flyttade hit för ungefär 15 år sedan. I hörnet på trädgården, längst ner vid Övre Husargatan finns ytterligare ett gult hus. Det användes från början som bostad åt seminariets rektor, men är idag istället hem för Sveriges Marina Institut. På andra sidan parken, i riktning mot Linnéplatsen ligger en stor och märkligt oregelbunden rödbrun tegelbyggnad. Det är egentligen två byggnader, sammanbundna med hjälp av en inbyggd bro, som får mig att tänka på en utsträckt hand. Det är här som IGS har sina kontor och det är här min pappa arbetar på dagarna.

Jag bestämmer mig för att fråga Per Knutsson, min pappa, han som arbetar på institutionen för globala studier som forskare och lärare på dagarna, vad den här platsen betyder för honom? Redan innan jag hinner ställa den första frågan ser jag hur hans ögon skiner upp och jag förstår att han har en historia att berätta som fler än jag borde få höra. Vi sitter i hans arbetsrum på första våningen, nära studentexpeditionen. Rummet är ganska kvavt och luktar sådär som gamla stenbyggnader kan göra. Som om lukten av alla människor och saker som kommit och gått under åren på något sätt har dröjt sig kvar. Per har precis lagt bort sin dator och kollar på mig med pigga ögon.

–Vad var det som gjorde att du började jobba på just Göteborgs Universitet?

Per kliar sig fundersamt i nacken, så som han alltid gör när han tänker, och börjar berätta. Trots att han sedan hela sitt liv tillbaka varit uppvuxen i Stockholm kände han att det var en självklarhet att flytta till Göteborg. Han beskriver hur han sedan han var liten har velat göra något större, något som gör skillnad i världen. Det var det som gjorde att han tillslut tog modet till sig och sökte jobb som doktorand inom humanekologi. Han var 100% säker på att han aldrig skulle få jobbet. Pers familj kom nämligen från ur en arbetarklassbakgrund och den akademiska miljön kändes skrämmande för honom.

- Ibland är jag fortfarande orolig för att någon ska komma fram till mig och avslöja vilken bluff jag är. Men jag är stolt över att ha gått från att vara den blyga och osäkra doktoranden som inte vågade ta för sig, till att idag vara en forskare som många ser upp till. Det har varit en resa med mycket tvivel och hårt arbete.​ ​Det är även därför den här platsen betyder så otroligt mycket för mig. Ett slags bevis på att allt jobb jag har lagt ner har varit värt det, alla timmar jag har pluggat för att kunna bli en person som har möjlighet att göra skillnad här i världen.

Han fortsätter med att berätta hur byggnaden även har en stark koppling till hans familj och att han alltid känner sig nära familjen när han jobbar. Anledningen till det är för att det var här han försvarade sin avhandling, på 5:e våningen i det gula huset. Det var som en slags milstolpe för honom i livet. Hela släkten kom för att fira att han hade lyckats bli forskare och sen på kvällen var det en stor fest i byggnaden. Efter den kvällen hade han ett slags bevis på att han faktiskt hade lyckats. Att han aldrig gav upp, trots att han inte haft samma förutsättningar som de flesta av hans kollegor.

-Det var helt klart en av de bästa kvällarna i mitt liv säger han och skakar på huvudet. Jag kan verkligen se hur han tänker tillbaka på kvällen, och att det är ett betydelsefullt ämne vi pratar om.

Jag tittar ut genom fönstret och ser att en grupp studenter har samlats vid den lilla odlingen utanför med spadar i händerna. Per förklarar att man använder en liten del av trädgården till ett odlingsprojekt som både studenter och lärare kan vara med i. Jag kommer att tänka på att odlingen kanske är något som man har ägnat sig åt i trädgården tidigare, långt innan det blev ett universitet här. Jag frågar Per hur det kom sig att institutionen för globala studier hamnade just här, på den här platsen och han förklarar att alla institutioner först låg på olika ställen i Göteborg. Universitetet bestämde att man behövde slå ihop små institutioner till en större eftersom det blev för ineffektivt och dyrt att ha många små institutioner med egen administration och organisation. Därför bildade man det som idag är ”Campus Linne” längs med Övre Husargatan. Det hus som under en lång tid kallades KK2 (Kvinnokliniken 2) hade dock varit ett BB fram till slutet på 60-talet, så man behövde göra om väldigt mycket för att få det att fungera som akademisk institution och det tog tid tills det var klart.

En av de saker som påverkade mig mest av det Per berättade var att två av hans äldre kollegor kom till världen i byggnaden vi satt i. Deras sista arbetsrum innan de skulle gå i pension var alltså i samma byggnad som de föddes i. Det är ju väldigt speciellt, som att sluta en cirkel. Och tänk hur mycket en plats kan ändras och utvecklas på bara några år. Tusentals liv har haft sin början här genom åren och några av dem har dessutom sedan blivit forskare och kommit fram till viktiga slutsatser i samma byggnad. När jag är på väg att avsluta vårt samtal och berättar för Per om min fascination, säger han:

- Men historien slutar inte här Izabella. Jag är inte den enda i din familj som har jobbat här. Jag frågar vad han menar, men då skakar han bara på huvudet och ler finurligt mot mig. 

-Fråga din mamma. Det är hennes historia.

Samma kväll frågade jag min mamma Katarina Renström om vad pappa menade med att hon också har en historia om KK2. Hon ser först lite förvånad ut men sedan klarnar hennes blick.

- Jaha, nu förstår jag, din morfar har ju jobbat på KK2, som läkare.

Min morfar Göran, som jag aldrig har träffat eftersom han dog i cancer innan jag föddes, har alltså jobbat i samma byggnad som min pappa Per jobbar i nu. Mamma berättar att min morfar arbetade som förlossningsläkare på KK2 under de sista åren innan kliniken stängdes 1968. KK2 stängdes sedan ner på grund av att det nya, moderna Östra sjukhuset byggdes. Min morfar hade varit en av de som startade det nya BB på Östra sjukhuset.

Jag står återigen i trädgården vid Campus Linné, men denna gång betraktar jag den här platsen med andra ögon. Jag ser hur den här platsen berättar för oss om hur samhället hela tiden förändrats. Samma byggnader har använts för väldigt olika ändamål genom historien, beroende på vad platsen har behövts till och hur Göteborg och omvärlden har förändrats. Jag ser också den här platsen på ett mycket mer personligt sätt. Den knyter min pappa Per Knutsson till min morfar Göran, trots att varken jag eller min pappa fick chansen att träffa Göran. De kände aldrig varandra, och ändå har de i flera år jobbat i samma byggnad. Och för båda var den här platsen viktig i deras liv. De tyckte nog båda att deras arbete här var viktigt även i ett större perspektiv. Mina tankar avbryts av det höga motorljudet från en grävmaskin som rullar in på en grusgångarna i trädgården. Nu påbörjas arbetet med att rusta upp trädgården inför Göteborgs 400-årsjubileum. Än en gång ska platsen formas efter framtidens behov och ges möjlighet att länka samman människor på nya sätt.

Izabella Renström