Ungdomar i Järva upplever att de blir diskriminerade av polisen gällande kroppsvisitationer. Enligt Brås rapport pekar resultaten på en oroande-tendens att diskriminering gällande kroppsvisitationer kan förekomma. 
– De brukar visitera många från området, det är inte så att de hade tvekat på att visitera mig om de såg mig säger en ung, trött kille från Rinkeby.  

I hjärtat av Tensta, Rinkeby och Husby har en grupp på ett 20-tal unga individer blivit intervjuade med åldrar varierande mellan 16 och 20 år. Deras röster är starka, och de är fast beslutna att göra sina gemenskaper bättre.

I det ljusa, orangea skenet av Framtidens Hus i Rinkeby och Husby mötte vi unga från hela Järva. Denna kommunala verksamhet fungerar som en fristad, en trygg plats för ungdomarna, med glada ungdomshandledare närvarande för att ge stöd. Här, mitt mellan köket och dansrummet, delar Manzam (uppgav ett påhittad namn), 19 år gammal, med sig sina tankar om visitationszoner.

– Man har också hört att Husby är någon kontroll eller ”visitationszon” och därför har vi som bor här redan accepterat det. Det känns som att visitationszoner nästan alltid har funnits bakom lagarna och bakom pappret.

Visitationszoner har varit föremål för diskussion under lång tid, och regeringen har föreslagit metoden som ett svar på ökad kriminalitet. Ole-Jörgen Persson lokalpolitiker i Järva (M) delar sina tankar:

– Jag tror att visitationszoner behövs och att det är ett verktyg polisen inte har idag som de behöver. Visitationszoner behöver inte vara diskriminerade, men man måste vara uppmärksam på att människor kan uppfatta det på det sättet.

Majoriteten av ungdomarna lyfter fram att de blir visiterade på grund av hur de ser ut och att poliserna vanligtvis brukar rada upp dem mot väggen. Ungdomarna känner sig tvungna att ge ut sina personuppgifter på grund av rädsla och hur bemötandet var med polisen.

– Jag kan inte mina rättigheter och om jag ifrågasätter poliserna får de utbrott. Jag kan inte säga: ”varför gör ni detta?”. Det är mörkt ute och det finns inga kameror i området. De säger att det är en "röd zon" eller visitationszon. Det här är diskriminering. De tar på mig överallt och det händer hela tiden. Det är äckligt. Jag kan vara var som helst och jag blir fortfarande visiterad. Det spelar ingen roll var jag är, det är för att jag är svart, säger en ungdom i Rinkeby.

– Av alla gånger polisen har kommit och kroppsvisiterat mig tror jag att det kommer att komma till en punkt där polisen kommer att börja ljuga och plantera knark på mig. Sannolikheten är att man då kommer att lita på polisen. Vem skulle lita på mig – en somalier från Rinkeby? säger en rädd ungdom.

Kritiker argumenterar dock för att visitationszoner är extremt kränkande och riskerar att bli en form av rasprofilering, särskilt eftersom det huvudsakligen kan drabba invandrare. Nikoi Djane, utbildad kriminolog med expertis inom gängkriminalitet och brottsförebyggande, delar sitt perspektiv:

– Det finns ingen forskning som påvisar att detta kommer att ha någon positiv effekt, snarare tvärtom.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har undersökt polisens arbete om vilka som väljs när det handlar om kontroller. ”I studien finns ett särskilt fokus på etnicitet, och resultaten visar att polisens arbete är förenat med risk för diskriminerande etnisk profilering”, står att läsa i ett pressmeddelande från Brå.

En kommunalanställd fältassistent inom Järva stadsförvaltning säger att polisen har svårt för att skilja på folk på grund av att många liknar varandra och det är därför alla drabbas.

– Jag minns att jag blev stoppad när jag kom hem från skolan, de tog mina personuppgifter och när jag ifrågasatte poliserna sa de att jag är intressant och att poliserna vill veta vem som rör sig i området. Det finns inga lagar här när polisen jobbar. De gör lite hur de vill. Jag blev chockad hur polisen behandlar mig inne i stan och Järva, det är som dag och natt

Henning Holmberg, advokat för Hestra advokatbyrå, kommenterar kring detta ämne:

– Polisen får absolut inte kroppsvisitera någon enbart på grund av klädsel eller utseende, det måste finnas konkret brottsmisstanke.

Reportagets fakta baseras på ungdomarna visar att ungdomarna känner sig märkbart diskriminerade och har bara accepterat det, då de inte fått någon förklaring.

Till den här artikeln har polisen kontaktats men avböjt att svara på frågor.

Faktaruta: Såhär säger lagen om visitationer 

Enligt (28 kap. 11 § första stycket) krävs skälig brottsmisstanke för att en polis ska få genomföra en kroppsvisitation. Utan sådan misstanke är det inte tillåtet för polisen att utföra en kroppsvisitation.

Detta regelverk syftar till att säkerställa en balans mellan polisens befogenheter och individens rätt till integritet och skydd mot godtyckliga intrång.

Enligt (2 kapitel. 6 § RF) Så är kroppsvisitationer skyddat av grundlagen eftersom det är en inskränkning för mänskligfrihet, men detta lag kan begränsas av andra lagar.

Karin levde lycklig som nygift när hon fick det hjärtskärande beskedet: Hon skulle förlora sin man i cancer.

Köket känns inbjudande med sitt varma sken, även om hösten börjar göra sig påmind. Vid det rustika köksbordet njuter vi av den magnifika stadsutsikten, omgivna av träden i sina höstfärger. På bordets mitt står den underbara kladdkakan som Karin har bakat. Vi har samlats runt Karin, som ska dela sin erfarenhet av att förlora någon nära.

Karin växte upp med sin mamma, pappa och en äldre syster. I hennes barndom var några av hennes närmaste sällskap en katt och en undulat. Men det som alltid legat henne varmt om hjärtat är hennes passion för hästar, som har varit hennes främsta intresse genom åren. När Karin var 13 år gick en av hennes drömmar i uppfyllelse när hon och hennes syster fick möjlighet att låna en häst uppe på landet. Det var en magisk tid för de båda. En allvarlig olycka då hon föll av hästen och bröt sitt ben satte stopp för Karins ridande och markerade slutet på hennes intresse. Vid gymnasiet valde Karin att studera ekonomi och gick en ekonomisk linje. Efter avslutade studier har hon arbetat inom området med fokus på IT-utbildning och har specialiserat sig inom program som Word och Excel.

Året var 1990, och Karin, då 19 år gammal, tillbringade en kväll på det populära discot "Grottan" på Söder tillsammans med sin kompis och några klasskamrater.

Karin minns:

– Vi hade först förfestat hemma eftersom mina föräldrar inte var hemma.

På discot märkte Karin och hennes vän Erika en vältränad och attraktiv ung man som fångade deras uppmärksamhet. De dansade och pratade med honom en stund.

– Jag började känna att Erika var lite väl på honom, så jag bestämde mig för att ge det ett försök själv.

Så snart en lugn låt spelades, tog Karin mod till sig och bjöd in honom till dans. Denna ögonblick blev början på deras relation. Mannen hette Micke och var fyra år äldre än Karin. Vid den tiden gick Karin fortfarande i gymnasiet, medan Micke bodde ensam i en lägenhet i stan, hade bil och jobbade som säljare.

Karin bodde fortfarande hemma när de två träffades oftare och snart beslutade sig för att hon skulle flytta in med Micke. Deras relation blomstrade och ledde till att de förlovade sig. De var ett par i hela sex år. Karin ler försiktigt med sina strålande blå ögon och ser eftertänksam ut när jag frågar om deras bästa minne.

Ett av hennes bästa minnen var under deras resa till Grekland när bestämde sig för att förlova sig på ön Samos. De hade ”hemliga” förlovningsringar som Micke tog hand om och när de flög över Bulgarien, friade han i luften när han förstod var de var. Han överraskade Karin med ringarna.

Kladdkakans ljuvliga doft smyger sig upp i näsan och väcker en allt starkare längtan.

Efter fyra och ett halv år in i förhållandet var Micke en frisk person, som tränade mycket och såg till att äta rätt och var mogen med det mesta. Sedan fick han ont i huvudet, han hade en massa saker som han inte brukade ha, bl.a jätteont i huvudet.

Karins leende försvinner när hennes ansiktsuttryck går från glädje till allvar.

Han upplevde svaghet i kroppen, domnande fingrar och minnesproblem som ledde till förväxlingar. För att försäkra sig om att inget glömdes bokade han en tid på vårdcentralen med en lista över sina symptom.

– Läkarna där upplevde jag som inte de noggrannaste. De sa: Gå hem och ta en Alvedon och återkom om det blir värre, berättar Karin och möter mina ögon med sin blick.

Huvudvärken gick inte över, han blev sämre och sämre, började samt tappa känsel i ena halvan av kroppen. En gång då Karin och Micke var ute och gick, krockade han med någon. Den här personen skrek på Micke men han hade inte ens känt eller märkt att han hade stött till personen, vilket Karin fann konstigt.

De gick till akuten istället då de tyckte att husläkaren inte var vidare till någon hjälp. Där tog de honom på lite mer allvar, de började röntga huvudet. Han fick ligga i en magnetröntgen där de gick igenom huvudet skikt för skikt.

Hunden Billie brister ut i skallande och börjar gå omkring i lägenheten.

En 24-årig ovetande Karin satt i korridoren och betraktade datorskärmen när hon såg en växande formation bakom örat, som visade sig vara en hjärntumör. Denna tumör påverkade Micke genom att ta ifrån honom känseln. Karin hade aldrig hört talas om hjärntumörer och visste inte att de var en form av cancer. Trots att det var ungefär 30 år sedan fanns det ändå behandlingsalternativ som cellgifter och strålning tillgängliga.

En hjärntumör är en onormal tillväxt av celler i hjärnan som kan vara både godartad och elakartad. Kari Toverud, en certifierad medicinsk illustratör, beskriver att cancertumörer i hjärnan vanligtvis inte sprider sig till andra delar av kroppen, men de utgör fortfarande en allvarlig risk då de kan växa in och skada friska områden i hjärnan. Denna information kommer från 1177.se och är aktuell sedan den 17 februari 2022.

De strålbehandlade tumören för att minska dess storlek innan operationen. Efter strålbehandlingen återhämtade han sig gradvis med hjälp av arbetsterapi och sjukgymnastik för att återfå rörlighet och styrka. Men sedan efter drygt ett år, kom tumören tillbaka. Micke gick igenom en cellgiftsbehandling som ledde till håravfall och illamående. Det fanns inget annat att göra än att bara vänta.

En dag hade han tillbringat tid utomhus tillsammans med sin äldre bror, som hade blivit Mickes vårdare. Hans bror hade slutat med sitt tidigare arbete för att ta hand om Micke under dagarna. De njöt av vårens första solstrålar under en promenad på isen.

– Mysig och bara allmänt härlig dag. Och sedan under natten så..

I Karins ögon framträder en äkta sorg, och det är uppenbart att hon verkligen känner sig nedstämd.

– ... somnade han in.

Det blir en kort tystnad mellan oss tre, det tycks vara precis vad som behövs.

”Hur gammal var du då?” frågar jag och tar en munsbit av kladdkakan.

– Det var två veckor innan jag skulle fylla 25, svarade Karin.

Karin delar med sig av sina tankar om hur hon hanterade situationen. Hon beskriver sin förmåga att förtränga och acceptera saker som inte gick att ändra på. Istället för att gräva ner sig i sorg, föredrog hon att lägga det bakom sig och inte älta det. När det erbjöds henne att prata med en kurator eller psykolog för att bearbeta sin sorg, tackade hon nej. Hon förklarade att hon var ung och inte riktigt insatt i den processen.

Eftersom hon och Micke inte var gifta, erbjöd hans familj Karin chansen att ta över lägenheten de inte längre behövde i Jakobsberg. Karin bodde där själv tills hon träffade sin blivande man.

Idag är Karin 52 år gammal och bor här i Stockholm, med sina två barn, en hund och sin man. Hon jobbar fortfarande med ekonomi fast har bytt till fakturor istället för IT-support. Karin har också tagit upp intresset för ridning igen och tar privatlektioner ibland. Det Karin skulle vilja att andra ska lära sig av detta är att man ska ta varningssignaler på allvar. Tas man inte själv på allvar får man helt enkelt gå till en annan läkare. Det är också viktigt att inte ta livet för givet.

När Linn var 14 år gammal gick hon igenom något som många unga i dagens samhälle går igenom. Hon är inte en kändis men hon har en historia som är värd att lägga märke till.

Det är tidig morgon och vi möter upp Linn på ett café. Linn sätter sig på andra sidan bordet och ljusstrålarna träffar hennes röda hår. Tekopparna framför oss ryker och vi börjar intervjua henne. Linn är 32 år och bor i Stockholm. Hon är en ensamstående mamma. Just nu bygger Linn upp sina betyg från gymnasiet då hon gick igenom en tuff tid med psykisk ohälsa.

En artikel som UNICEF skrev 27/06/2023 så drabbas nästan 20% av alla ungdomar av psykisk ohälsa och en av de var Linn. Linn berättade om hur det var att vara tonåring och ha psykisk ohälsa. Hon berättade även hur hon fick hjälp men också vad som förvärrade situationen. Linn led av psykisk ohälsa som självskadebeteende och depression. Allting började när hon var 14 år gammal och då var det jobbigast under de två första åren. Men det fortsatte ända upp i tjugoårsåldern.

” Det var svårt att göra bra val när jag hatade mig själv”

Linn växte upp i en kärleksfull familj med två föräldrar och en storebror. Hon fick mycket kärlek och hade alltid vänner men kände sig alltid konstig och utanför.

Vad tror du var orsaken till din psykiska ohälsa?

- Min mamma växte upp i en familj med alkoholproblem. Även fast min mamma inte själv hade problem så tror jag ändå att konsekvenserna påverkade mig. Men allting började på grund av otrygghet och extremt låg självkänsla. Jag kände alltid att något var fel.

Även frågor som ” Varför mår du dåligt?” fick mig att må ännu sämre. Den låga självkänslan som jag hade gjorde att jag tog dåliga val. Jag sökte mig till personer med missbruk och människor som inte var snälla mot mig. Jag hade ingen kraft att säga emot eftersom att jag kände samma sak. Jag skuldbelade ofta mig själv och det var svårt att göra bra val när jag hatade mig själv, berättar Linn.

” Bilden i mitt huvud blev min sanning”

Det tog ungefär två år innan hon fick hjälp. Hon fick då hjälp av BUP. Linn använde metoden DBT som är en beteendeterapi som fokuserar på att minska självskadande beteende. Hon var en av de första som fick hjälp av DBT.

Linn berättar att hon har kvar några negativa tankebanor som hon ibland kan komma tillbaka till. Hon faller inte tillbaka i beteendet men i tankarna. Det är något som Linn berättar att hon får kämpa med.

Har du några råd som du vill ge till människor som går igenom samma saker?

- Att söka hjälp är viktigt. Man får inte alltid hjälp men det är viktigt att försöka. Det viktigaste är att börja prata med folk hur man tänker och vad som pågår i huvudet. Man kan vara oemottaglig men man ska inte låta tankarna ta över och man är inte ensam i det man går igenom. Bilden i mitt huvud av mig själv blev min sanning och var det jag utgick ifrån.

Nu är kopparna tomma och det börjar strömma in folk på caféet. Det är härligt att höra att Linn tagit sig fram genom livet och att hon är där hon är idag, en mamma som jobbar sig framåt.

Som 18-åring blev Isabelle placerad på SIS-hem i Norrland på grund av sin psykiska ohälsa och missbruk. ”Jag hade mer trauman när jag kom ut än när jag kom in ”. 

Vardagsrummet är stort och luftigt. Vi sitter i den beigea soffan med prydligt uppradade kuddar. Isabelle sitter vid en av soffändarna och tittar ut genom det stora fönstret ut över det höstliga landskapet.

Hon föddes i Östersund och bodde där med sin mamma och pappa till hon blev ca 10 år gammal. Då flyttade familjen till ett hus utanför Uppsala i Alsike. Hon har två lillasystrar, den ena är nu 20 år gammal och den yngsta är 16 år. Under sin uppväxt spelade hon mycket fotboll men gick även på ridning en period. Men fotbollen stod alltid henne närmast.

Isabelles uppväxt var trygg men hennes problem med ADHD och psykisk ohälsa startade redan i 14-årsåldern. Familjen kämpade för att hjälpa Isabelle men hennes mående gjorde att hon inte ville medverka i några utredningar. Hon har i två långa perioder har hon bott på behandlingshem. Ett behandlingshem är en antingen öppen eller sluten institution för behandling av personer med olika sjukdomar eller beteenden som är skadliga för antingen personen själv eller omgivningen.

 När Isabelle blev 18 år blev hon placerad på ett SIS-hem uppe i Norrland och blev borttagen från den destruktiva miljön i Uppsala där hon hade hamnat i ett dåligt kompisgäng.

SIS är en förkortning på Statens institutionsstyrelse. På ett SIS-hem bedriver de individuellt anpassad tvångsvård och verkställer sluten ungdomsvård. De samarbetar även med socialtjänsten och ger barn och ungdomar med allvarliga och omfattande psykosociala problem bättre förutsättningar. I Sverige finns det 21 särskilda ungdomshem (SIS hem) men huvudkontoret ligger i Stockholm. År 2021 blev 2300 barn och unga placerade på SIS-hem. Av dom var största procenten killar och resten tjejer.

Isabelle var på psykakuten när hon fick reda på att hon skulle bli placerad på SIS. Hon hade blivit inlagd på grund av att hon höll på att ta livet av sig själv. Socialtjänsten ringde till henne och sa att de skulle skjutsa henne upp till Norrland där SIS-hemmet låg. När hon fick reda på de så fick hon panik och blev jättearg.

Isabelle får frågan av oss ”Hur var det att vara placerad på SIS hem?” ”De va ett helvete där inne faktiskt, om jag ska vara helt ärlig” säger Isabelle med dyster röst medan hennes blick fastnar på det höstliga landskapet utanför fönstret. Inne på SIS-hemmet var hon inlåst och fick inte gå ut. Alla dörrar där inne var låsta och man fick inte tvätta själv, laga mat själv eller äta när man ville. På Isabelles SIS hem bodde det även andra tjejer, vissa yngre och vissa äldre. Alla som bodde på SIS-hemmet var där av olika anledningar, till exempel kriminalitet, missbruk eller psykisk ohälsa vilket gjorde att det blev en dålig blandning. Det var även mycket våld mellan personal och ungdomarna, därför var det en väldigt dålig miljö att vara i.

Hon var placerad på SIS-hemmet i ett år. När hon väl var inne på SIS-hemmet blev hon borttagen från den destruktiva miljön hon var i innan men det hjälpte bara för stunden.

” Jag fick ju fler trauman därinne än vad jag hade när jag kom dit” berättade Isabelle.

När Isabelle åkte ifrån SIS hemmet så gick det inte bra. Hon fick ingen behandling utan hon säger att ” det var ju bara som en förvaring, typ som ett fängelse”. Efter SIS-hemmet så mådde hon inte bättre är innan så det tog ett tag för henne att må bra.

Isabelle tycker att det fanns mycket problem och brister med SIS-hemmet som hon var på. Hon tycker att man ska ha olika avdelningar beroende på vad man har för problem och varför man är placerad. Till exempel att man relatera till varandra pågrund av att man har går igenom liknande situationer i livet.

Hon säger även att man inte ska blanda barn och äldre ungdomar i samma avdelning då de yngre lär sig av dom äldre och tar inspiration av deras handlingar. I allmänhet tycker hon inte att SIS hem är lösningen pågrund av att det blir som att straff då man egentligen inte har gjort något.

Nu i efterhand är Isabelle glad för att hon vet hur det är att vara placerad på SIS-hem och har det som en erfarenhet. Hon har även varit med i en intervju för Aftonbladet för att informera och upplysa ungdomar hur det är att vara placerad och Isabelle tycker även att det är hemskt att tjejer ska behöva vara där som faktiskt egentligen behöver riktig hjälp.

Isabelle är nu 26 år gammal och har precis flyttat från Uppsala till Norrköping med sin 2 åringa son och man. Hon mår bra nu med har perioder då hon mår sämre men hon går mot rätt håll. Hennes tankar för framtiden är att hon vill jobba med något som kan göra en förändring med hennes kunskaper hon fått. Isabelles råd till andra som går igenom liknade är att ”fortsätt kämpa det blir bra tillslut”.

Mörket har nu fallit över det höstliga landskapet utanför fönstret och Isabelle ska tillbaka till Norrköping och hennes familj.