Vi går på Djupadalsskolan och har en pedagog som heter Nouri. Vi intervjuade honom och tycker att fler borde få höra hans chockerande historia. Det här är intervjun:

Hej! Hur mår du idag och vad heter du?

– Hej jag mår fint och jag heter Nouri Zaeri.

Var kommer du ifrån och hur gammal är du?

– Jag är 21 år och jag kommer från Afghanistan.

Var i Afghanistan?

– I staden Daikundi

Har du blivit utsatt för rasism?

– Ja.

Hur gammal var du då?

– Det var många olika tillfällen i mitt liv så det är svårt att säga just en ålder.

På vilket sätt blev du utsatt?

– Där jag bodde finns det olika folkgrupper och vi den gruppen jag tillhör heter hazarerna och de mobbade oss mycket på grund av vårt utseende, religion m.m. De andra grupperna ville få bort vår grupp eftersom vi inte betedde oss på samma sätt som de.

På vilket sätt har det påverkat dig?

– De mobbar själva folkgruppen och inte någon speciell och vi flyttade till Iran från Afghanistan när jag var tre år gammal så jag har inga minnen därifrån men mina släktingar har varit med om det.

Har du hört någon historia från en av dina släktingar som blivit utsatta för rasism?

– Ja, min farfar har förlorat mycket mark på grund av att de andra folkgrupperna som hotade honom med vapen.

Vad heter den andra folkgruppen?

– Pashtun.

När flyttade du till Sverige?

– Jag flyttade till Sverige i början av 2016.

Har du blivit utsatt för rasism här i Sverige?

– Ja, 2018 ville jag skaffa ett gymkort. Men personen i kassan vägrade ge det till mig och sa att de inte ville ha “invandrare” där.

Vill du berätta om när du kom till Sverige?

– Jag var ganska utsatt för rasism i Iran eftersom vi inte fick ansöka om att bli medborgare. När jag var 11 år gammal var jag tvungen att börja jobba eftersom det är mycket barnarbete som typ i Kina, som jag har läst. I slutet av 2015 sa min familj att jag kunde åka med några andra personer till ett annat land. Det var inte målet att jag skulle komma till Sverige men bara ett land där man hade mer rättigheter. Men min familj kunde inte komma med för att vi inte hade råd med att alla skulle med, så de stannade där. När jag då åkte åkte vi genom olika länder olagligt. Det är väldigt farligt och det är många som skadar sig och dör. Så för mig tog det ca 2 månader att komma till Sverige.

Vilka länder gick du genom?

– Först var vi i Iran och sen promenerade vi ganska mycket tills vi kom till Turkiet och då behövde vi vara väldigt försiktiga och gå på natten så vi inte blev skjutna av militärer vid gränserna. Sen gick jag till Grekland och därefter till Nordmakedonien. Efter det gick jag till Serbien, Slovakien, Schweiz, Tyskland, Danmark och sist kom jag till Sverige.

Promenerade ni hela tiden?

– Det mesta var promenad men det var vissa bitar med bil, en olaglig buss som körs av smugglare, tåg och ibland i en gummibåt.

Men under den här tiden när ni flydde utsattes ni för någon rasism i de andra länderna?

– Jaja, en del kunde man se men eftersom vi inte kunde språket de pratade så kunde vi inte riktigt veta. Men det var vanligt att man blev misshandlad när man gick genom de olika länderna.

Blev du misshandlad av militären någon gång?

– I Iran var det farligast och vi lärde oss att de ofta sköt upp i luften för att se om någon var där så det hörde vi. Men de såg aldrig oss. Dock blev jag slagen mellan Nordmakedonien och Slovakien. Då slog de mig med en batong vilket gjorde väldigt ont.

Har du sett någon som blivit dödad?

– Nej, tack och lov.

Gick du alltid med samma gäng?

– Ja, min familj tyckte att det var jobbigt att lämna över mig. Därför skickade de iväg mig med några vuxna personer de kände.

Varför kom ni just till Sverige?

– När vi var i Tyskland blev jag sjuk och då kände jag att jag inte orkade gå så mycket till. Därför valde jag att inte gå till Finland eftersom jag tänkte att det är så kallt där så jag valde att åka till Sverige istället. Egentligen ville jag åka tillbaka, det kändes liksom inte att jag hörde hemma här. Men jag kom till Sverige ändå.

Hur länge sen var det du träffade din familj?

– Vi hade inget pass så jag kunde inte bevisa vem jag var. Så det var svårt för Migrationsverket. Men efter ett tag fick jag tillstånd att stanna i Sverige. Men eftersom att jag inte hade något pass kunde jag inte åka till Iran. Så jag var tvungen att vänta i fem år för att bli svensk medborgare och få ett pass. Så då åkte jag till min familj i Iran precis före pandemin.

Lever fortfarande dom du åkte med?

– Ja, vi har kontakt men vi ringer inte jätteofta. De flesta är i Sverige, jag är ju i Malmö, två av dem är i Stockholm, en är i Göteborg och en annan är i Tyskland, i Hamburg tror jag.

Hur ser din familj ut i Iran?

– Jag har en mamma, en pappa, en storasyster och två yngre bröder.

Har du någon kontakt med din familj?

– Ja, jag brukar oftast ringa dem en gång i veckan. Vi kan inte prata så mycket eftersom det är en diktator som styr i Iran och som inte tillåter folket att höra så mycket från andra länder.

Tror du att folk som har blivit utsatta för rasism förstår hur svårt andra kan ha det?

– Ja, för att man mår väldigt dåligt ifall man blir utsatt för rasism. Man känner sig mindre värd och värdelös och då kan man förstå andra som blir utsatta för rasism hur dåligt de kan må.

Är det mycket skillnad med rasismen i Sverige och rasismen i Iran?

– Ja, för i Sverige har folk mer makt än vad man har i Iran. I Iran har folk nästan ingen makt alls, så om diktatorn säger att man ska slå afghaner på gatan så måste de göra det även om de inte vill för det är diktatur. Och i Sverige finns det också rasism, men inte lika mycket som i Iran.

Är du glad att du kom till Sverige?

– Ibland, men det är olika hela tiden för i vissa situationer har jag tänkt att jag inte vill vara här och att jag gjorde ett misstag att komma hit. Även om jag kanske skulle dö skulle jag ändå få vara med min familj.

Tack så jättemycket Nouri för att du kunde dela din livshistoria med oss, vi alla önskar dig lycka till i framtiden!