HBTQ+ i film

Publicerad 2018-06-12 08:04
pixabay.com

Har du någonsin tänk på hur kärlek oftast framställs i film och media? Hur det alltid är en tjej och en kille som går hand i hand mot solnedgången? Hur sällan det faktiskt är två personer av samma kön? Eller ens någon person som lever sitt liv utan att sätta in sig själva i olika fack? Då det är så vanligt med dessa stereotypiska drag så är det inte så många som tänker på att normerna faktiskt existerar. Detta är ett bevis på hur heteronominativt samhället vi lever i ser ut. Det är de biologiska könen som gäller och en kan ju absolut inte bli tillsammans med en person av samma kön. Hur känns inte det då för de personer som faktiskt väljer att vara sig själva och inte följa dessa normer? De som knappt representeras i filmerna vi jämnt och ständigt ser på TV-skärmarna?

Utanförskap. Frihet. Ensamhet. Saker folk går runt och tänker varje dag. Saker jag går runt och tänker varje dag. När jag går ut genom dörren på morgonen så har jag inte längre några förväntningar på att bli överaskas av samhället. Samma sak varje dag. Heterosexuella par som går runt och håller varandra i handen, visar sin kärlek till varandra där alla andra ser. Aldrig har jag sett samma sak mellan två personer av samma kön, inte på samma sätt. Varför? För att det helt enkelt inte existerar lika många utav dessa relationer? Eller för att de relationer som väl existerar innehåller personer som inte vågar visa vad de egentligen känner, allt tack vare samhället. Allt handlar om ett ord: Normer. Hur vi ser ut påverkar hur vi bemöts. Vad vi har mellan benen vid födseln kommer att väcka förväntningar hos samhället om hur vi ska bete oss. Men ibland kanske vår kropp inte stämmer överens med det som finns på insidan. Och ibland kanske vi känner oss dragna till personer vars kroppar är uppbyggda på samma sätt som våra egna. Det är inget fel med det. Dock så finns det ju många här i världen som inte alls håller med. De anser att man inte alls kan vara något annat än det könsorgan man föds med, kille eller tjej. Att man därefter måste älska personer som har det motsatta könsorganet. Varför? Att tvinga någon att vara något de inte är, vad är meningen med det? Vi måste älska varandra, älska oss själva, vilka vi än är. Men då samhället ser ut som det gör så vågar inte alla leva ut sina sanna känslor. De är rädda för vad som skulle kunna hända.

Kanske hade det varit lättare om det visades mer och pratades om mer? Könsidentitet och sexualitet? Hur många gånger har du till exempel sett det uppmålat på en bioduk? Hur många filmer kan du egentligen räkna upp som faktiskt bryter mot vår älskade heteronorm? Om frågan var omvänd, att en skulle räkna upp filmer som inte bryter mot den, så skulle man kunna säga i princip vilken film som helt. När det väl förekommer så är det då främst i serier och filmer riktade till den yngre publiken, ungdomarna. Det är tydligt att vi yngre människor är mer accepterande när det kommer till dessa ämnen än de äldre och att bland annat filmskapare sedan tar hänsyn till detta. Men vad hade hänt om filmvärlden vågade töja på gränserna lite? Inte göra alla huvudkaraktärer till heterosexuella cis-personer, eventuellt lägga in någon homosexuell bikaraktär som tillför lite humor och dumhet. Som tur är så har inte alla filmskapare varit helt ute och cyklat under tiden sedan den första rullen skapades, det finns faktiskt många bra filmer som bryter mot normerna. Tillräckligt många? Verkligen inte! Fråga mig igen om femtio år. 

För något år sedan såg jag en TV-serie som hette ”Glee” och som då bland annat handlade om en homosexuell kille vid namn Kurt. Kurt gillade att sjunga. En dag träffade Kurt skönsjungande Blaine och mitt tolvåriga jag var fast direkt. Sedan dess har jag ständigt sökt efter filmer och serier med HBTQ-tema, främst där unga homosexuella personer försöker hitta kärleken. Ett beroende har så småningom växt fram. När jag sett alla filmer inom temat jag kunnat komma över så tappade jag hoppet om att jag skulle få se fler. Det skulle kunna ta månader innan nästa film skulle komma. Filmer innehållande heterosexuell kärlek kommer varje dag, flera stycken. Vissa filmer är dock värt väntan. Det slutade faktiskt med att jag såg samma filmer om och om igen, utan att ens tröttna det minska. Den som påverkade mig mest var nog en fransk film vid namn ”Hidden kisses”. Jag vet inte varför, men jag kände mig helt dragen till den. Dessa två killar som ville vara tillsammans men inte kunde, inte vågade. Känslorna sprakade ut ur TV-skärmen. Samma sak hände med en amerikansk serie som hette ”Eyewitness”. Samma princip på den med. Sjukt bra. Jag blev inspirerad. En dag kom jag i underfund med att det var dags att göra något jag med. Om inte andra skapade dessa filmer, varför skulle inte jag kunna göra det? Ingen annan verkade ju ta tag i det… Ut ur kameraväskan flög objektiven åt håll och kanter, rader av manus skrevs, ord för ord. Ord om kärlek. Annorlunda kärlek. Kärlek som väckte känslor hos de som inte ens upplevde den själva. En dag släpper jag en långfilm. En film som kommer ses utav någon som ännu inte vågat ta det stora klivet ut ur den mörka garderoben. Kanske kommer filmen inspirera personen till att göra det. Få denne att inse att de inte är så ensamma de tidigare trott. Det finns fler som känner samma sak. Var inte rädd.

Trots att det är bra att detta förstärks i film och andra medier så kan det även användas på fel sätt. Kommersiellt. Nu på senare tid har fler och fler företag använt sig av våra kära olikheter för att göra reklam för sig själva, hur vågar de? Det är inte heller bara företag som använder sig av denna metod heller, utan även politiska partier. Partier som annars inte stödjer HBTQ-communityt till någon grad alls, men som just under pride-veckan sätter upp affischer med sitt namn på där det står om hur en ska stötta osv. Måste de ta nytta av varenda liten grej? Vet de inte hur mycket detta kan provocera? Både folk som stödjer och är emot. Om en ska stötta rörelsen och olikheterna så ska de göra det hela tiden, året om. Inte bara under pryde-veckan för att göra lite extra reklam eller för att en som heterosexuell cis-person få festa lite extra…

I framtiden hoppas jag verkligen att det inte är någon självklarhet vilket kön karaktärerna har i en film eller vilka personer denne skulle tänkas älska. Man bara väljer den skådespelare som passar bäst för rollen och ser vad det kan leda till. Så har jag gjort med filmerna jag skapat iallafall. Brutit mot normerna. Vem ska annars göra det? Vi måste uppmärksamma folket i vårt samhälle om den nya världen. Världen som alltid borde funnits. Världen med fler än bara två kön och en sexualitet. Det är svårt. Svårt på grund av de trångsynta människorna som fortfarande lever på 1900-talet. Men tillsammans kan vi hjälpas åt och öppna upp deras ögon! Efter tillräckligt många romantiska filmer innehållande HBTQ+ så måste de gråta. Efter tillräckligt många komedier innehållande HBTQ+ måste de skratta. Efter tillräckligt många actionfilmer innehållande HBTQ+ måste de känna håret resa på sina armar. Känslor går inte att dölja, oavsett vem man delar dem med. Snart kommer dessa människor också inse det, allt handlar om inställning och tillgänglighet. Jag uppmanar alla skapare där ute att bryta mot normerna. Bryta normerna för att andra ska se att det finns en större verklighet. En verklighet utanför deras huvuden och vildaste fantasier. Hjälp mig nu. Hjälp mig att sprida kärlek!

page Slideshow: 
  • Liza Spelberg
  • Liza Spelberg
  • Liza Spelberg
  • Liza Spelberg
Källor: (1) pixabay.com, (2) Hidden Kisses, (3) Eyewitness, (4) Glee
Skribent
Fotograf

Dela

Elevartikel

05 nov
Elevartikel
Foto: Emilia Heikel
27 sep
Elevartikel
Tilda Brandin
27 sep
Elevartikel
27 sep
Elevartikel
Foto: Kajsa Ekholm
27 sep
Elevartikel
26 sep
Elevartikel
Foto: Emelie Rönnborg
26 sep
Elevartikel