Här får IS fritagna slavar kläder från Sverige

Publicerad 2016-02-26 12:30

I ett flyktingläger i norra Irak bor kvinnor och barn som fritagits från livet som IS sexslavar. Hit har nu svenska Rufus Lidman anlänt för att dela ut lådor med svenska kläder och leksaker. Följ hans resa. 

 

I augusti 2014 stormade IS, eller Daesh, staden Sinjar i irakiska Kurdistan, där folkgruppen yezidierna bor. Flera tusen av männen i det yezidiska området dödades, medan kvinnor och flickor tillgångatogs för att säljas som sexslavar åt IS-krigare. De som lyckades fly lever i dag i ett flyktingläger utanför staden Dohuk, som ligger en bit nordost om Sinjar i norra Irak. 

 

Till detta läger anlände Rufus Lidman och hans medarbetare med kläder och leksaker som samlats in i Stockholmsområdet. På plats lyder de under en organisation som hjälper yezidiska flickor och kvinnor, som våldtagits, sålts på auktion och fått se sina män dödas, men som nu blivit fritagna. 

 

Mobile Stories publicerar här ett utdrag ur Rufus loggbok från resan.

 

Längre fram kommer vi också att publicera ett längre reportage om Rufus Lidman och om Refugee Help at European Borders. 

 

Torsdag 25 februari. Kl 14.40. Framme i lägret
 

Vi åker vidare till det riktiga lägret, ett gigantiskt läger som sträcker sig så långt att jag inte ser slutet, hundratal efter hundratal av längor. Såvitt jag kan bedöm en hygglig infrastruktur med UNHCR-tält, vatten och avlopp, husgrunder byggda av våra norska vänner på Norska flyktingrådet, NRC. Allt med bara en damm mellan Peshmergas, vår, och Daesh (IS) område, där vi alltså befinner oss bara någon mil, några kilometer från krigsfronten. 

 

Vi tar av oss skorna, kommer in och sätter oss. Alla barn kommer in, så sakteliga även frun, men det är tydligt att det är mannen som för familjens talan. De har varit i lägret nu längre än 1,5 år. De har fem barn, den minsta en så söt liten flicka att man bara vill ta henne till sitt hjärta och skydda henne från världens ondska för evigt. Vi gnuggar näsa med varandra och hon ser först lite förskräckt ut men ler sedan blygt.

 

"Vi gnuggar näsa med varandra och hon ser först lite förskräckt ut men ler sedan blygt."

 

När jag frågar efter vad om behöver mest, så det är två saker som nämns, igen. Mat och kläder. Den näst minsta flickan kryper ihop i min kompis Spedes knä, och säger blygt ”jag vill ha en klänning” (och igen, ja, jag vill bara skicka hit en container med klänningar, typ nyss!!!).

 

Vi pratar en stund, tackar för besöket. Barnen vinkar, några följer efter. Jag går ner för en huvudgata med en massa tält, hälsar på alla, och vi får bara fler och fler barn som följer efter oss. Jag pratar med dem och busar med dem. De busar tillbaka och börjar skrika ”kaly maly” till oss. Jag låtsas vara ett monster och kommer springande efter dem och de skriker och springer fnittrande iväg.

 

 

Lekplatsen, som precis bredvid en flock lamm med sin herde, fullkomligt kryllar av ungar. Mahmoud har en agenda, men till slut lyckas jag övertala honom och går upp. Alla barnen kommer rusande mot oss, och vi går dit och leker. Gör shins med fingrarna som kidsen försöker härma, och sedan gör de massa uppvisningar för oss. Karin hamnar vid gungorna och jag själv åker en sjukt snabb karusellrunda med typ ett dussin ungar.

 

När vi går dit så följer en hel flock av ungar med oss, och skriker…. Kaly maly såklart. Är tvungen att vända mig och vara monster tre gånger och alla ungarna skrikandes

Speciellt en tuff unge jagar mig, och till slut tar jag honom under armen och tar med honom på bussen, han blir typ…..inte alls lika tuff längre.

 

Torsdag 25 februari 22.00. Möte med expert på slavhandeln med yezidiska kvinnor
 

Vi ska iväg träffa vår yezidi-expert på universitet. Khidher Domle är Iraks största kännare av yezidiernas situation, han är själv yesidier, och författare av nyutkomna boken ”The Black Death Tragedies of Ezidy - Yazidi women in the grip of ISIS –Daash”.

 

Vi gör en fantastisk intervju med en person som från en lite högre utkikspunkt kan fylla i alla hål i det potpurri av upplevelser och berättelser vi fått under dagen. Vi får höra hela historien från början till, om 5000 kvinnor som vid ISIS erövring av Sinjar 2014 kidnappades, och sedan dess fått se sina män och pappor mördade, medan de själva sålts som slavar, våldtagits och misshandlats. Han berättar hur kvinnorna dels auktioneras ut till Daesh krigare, ofta europeiska islamister som lockats med löften om krig och just kvinnor och pengar. Dels säljs de på auktioner till rika affärsmän i Saudiarabien och andra länder i Mellanöstern.

 

Han bekräftar att 2 000 av dessa kvinnor räddats tillbaka genom olika legoinsatser eller mutor till ISIS. Han berättar också hur illa dessa kvinnor tas om hand när de är tillbaka, där de 550 som hjälporganisationen Wadi tar hand om är för få och programmen för korta.

 

På frågan vad han upplever som allra värst, och det allra största behovet så bekräftar han det vi anat. Passiviseringen när man kommer tillbaka är oändlig, och behovet av trauma-hjälp från psykologer är gigantiskt. Men sedan precis som vi sagt, att inte på längre sikt komma ifrån beroendet, att kunna skapa hjälp till självhjälp, det måste vara det allra viktigaste för att komma ifrån inte bara de fysiska klor som ISIS har satt i dem, utan även de psykiska klor som de borrat in i dessa kvinnor på livstid.

 

Vi får en signerad nyutkommen bok om situationen (på kurdiska :-D) och åker tillbaks. I taxin får vi höra den skönaste låten jag hört sedan typ ”haffa guzz”, och vi blir båda helt kära i den, ”peshmerga”.

 

Läs mer om RHEB på initiativets Facebook-sida

page Slideshow: 

Dela