Detta är en berättelse om en främlings väg till en ny tillvaro, om överlevnad, tacksamhet och framåtanda. Följ med oss när vi utforskar den inspirerande historian om Adam, en invandrare som anlände till Sverige och övervann hinder för att förverkliga sin dröm om att bli en läkare och ge tillbaka till samhället.

Restaurangen är varm och ljus, vi lyssnar på den lugna musiken och hör röster i bakgrunden samtidigt som vi lyssnar på Adams historia. Vi ska intervjua en person som har valt att vara anonym och vi referera till honom som Adam. I detta reportage följer vi Adams resa från sitt hemland till Sverige och utforskar de utmaningar och framgångar han har upplevt på vägen.

"Försök att hitta människor som kämpar framåt, är välutbildade, har empati och medmänsklighet. Då kommer du långt i livet" säger Adam entusiastiskt.

Adam är en invandrare som kom till Sverige från Asien för några år sedan. Han landade i Stockholm och sökte asyl hos Migrationsverket. Adam ville egentligen till ett engelsktalande land men på grund av Dublinförordningen så behövde han stanna i Sverige, men det är inget han ångrar idag.

“Av alla länder jag har rest igenom för att komma till Sverige så är Sverige det bästa landet, med det finaste folket” säger Adam med en tacksam röst.

Enligt Migrationsverket är Dublinförordningen en europeisk lagstiftning som fastställer vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att behandla en asylansökan som görs av en tredjelandsmedborgare eller statslös person. Förordningen syftar till att förhindra att personer söker asyl i flera olika länder inom EU.

När Adam anlände till Sverige blev han skickad till ett asylboende i Norrland av Migrationsverket, men inte långt därefter fick han kontakt med en mycket vänlig svensk familj som lät honom bo hos dem i några månader. Adam är otroligt lycklig och tacksam för att han har fått chansen att bo och leva i Sverige. När Adam kom till Sverige hade han otrolig tur genom att han träffade många underbara människor som vägledde honom genom sin första tid i Sverige. Han var också formellt analfabet, fast han kunde skriva, läsa och pratade många språk flytande.

“Det svenska språket var inte särskilt svårt för mig och det var tack vare att jag fick bo hos en svensk familj min första tid i Sverige. Dessa fina människor hjälpte mig även att komma in på den svenska arbetsmarknaden och få jobb” säger Adam med en klar röst.

Vi lyssnar på Adam medan han berättar om den passion han alltid haft för sjukvården och att han redan vid ung ålder ville bli läkare. Adam har utbildats till läkare i Georgia, men lyckas i nuläget inte få ut papperna av staten, och därför måste han gå om utbildningen i Sverige. Adam fortätter än idag med att utbilda sig vidare och målet för honom nu är att bli en svenskcertifierad läkare.

Det fanns ingen skola där han bodde som han kunde doktorera på så därför flyttade Adam till en annan del av Norrland där han kunde fortsätta sin medicinska utbildning. Eftersom Adam formellt var analfabet hade han behövt gå om gymnasiet, men det behövde han inte eftersom han gjorde tentor som visade att han hade gått i skolan i hemlandet. Efter detta gick Adam 3 år på universitet för att bli biomedicinsk analytiker.

Medan Adam pluggade medicin i Norrland fick han bo inneboende hos en mycket vänlig doktor som sedan hjälpte honom skaffa en praktikplats som biomedicinsk analytiker. Denna praktikplats ledde till att Adam fick ett jobb som biomedicinsk analytiker i Uppsala. Därför flyttade Adam till Uppsala där han nu fortsätter sin karriär inom sjukvården. Adam är sedan en tid tillbaka klar med utbildningen och nu utbildar han sig till master i biomedicinanalytik samtidigt som han jobbar som biomedicinsk analytiker.

För Adam var det speciellt jobbigt att komma till Sverige utan sin familj och i början gick han igenom en depression. I nuläget kan han inte ha någon kontakt med sin familj och vänner i hemlandet, vilket tynger honom. Adam berättar att livet är jobbigt utan sin familj och att det kan vara svårt att förstå för de flesta.

“Varje dag så tänker jag på min familj och önskar att de mår bra och att jag ska få träffa dem igen, det är jobbigt” säger Adam med en ledsam blick och ett tungt kroppsspråk.

Vi ställer oss upp, det är dags att gå. Adam följer med oss till tunnelbanestationen och nu ska vi ta farväl. Adam tycker att det har varit en trevlig middag och det gör vi också. Vi går ner till perrongen och det är där vi vinkar adjö till Adam.