Dessa otroliga pappor... Hjältar eller bara allmänt störiga?

Publicerad 2020-03-19 12:32
Karin Gabrielsson

Pappor är helt underbara och helt underliga varelser på samma gång. Det finns ingen annan person som kan få en att känna sig lika älskad men ändå göra en lika irriterad och helt tokig samtidigt.

För det första vill jag bara förtydliga att jag älskar min pappa mer än någon annan på denna jord men ändå förstår jag inte honom ett dugg... För ungefär en vecka sedan när han skulle hämta mig efter skolan så stod jag utanför sporthallen som ligger cirka femtio meter från skolan. Det är en kall vinterdag i Januari. Snön öser ner och vinden blåser hårt i mina kinder men eftersom han sagt att han ska komma om bara fem minuter tänker jag att det bara är onödigt om jag går in och väntar. Jag måste erkänna att jag frös lite grann men eftersom jag glömt mössan och vantarna hemma så kunde jag inte göra så mycket åt det. Efter en kvart stannar en blå Skoda till utanför entrén och pappa vinkar till mig genom bilfönstret. Jag småspringer fram mot bilen lite huttrandes men med ett stort leende på läpparna. Jag hoppar in och sätter mig på passagerarsätet och säger glatt; “Hola!”. Pappa ser först glad ut och svarar glatt tillbaka “Tjena tjejen! Hur har du haft det idag?”, men i samma stund han tittar på mig och ser mina blå läppar och händer blir han sur på mig… “Varför gick du inte in och väntade på mig?” säger han. Jag svarar att jag inte tänkte att det var någon idé eftersom han ändå skulle dyka upp så snart. Då blir han ännu surare, suckar och pratar inte med mig på hela bilresan hem.

Jag fattar verkligen inte hur han tänker! Det är ju inte mitt fel att HAN hämtar upp mig sent, men ändå blir han arg på mig? När jag då försöker förklara det för honom så försöker han istället vända på situationen. Han påstår att jag såklart borde ha förstått att han skulle komma lite sent med tanke på vädret. Det gör ju såklart mig väldigt irriterad, och eftersom jag är väldigt envis så vägrar jag låta honom förvrida sanningen. Jag börjar höja rösten mot honom och så fort han känner att jag lyckas över-argumentera hans argument, så byter han helt plötsligt argument och ibland även åsikt, men han erkänner aldrig att jag faktiskt har rätt!

Det slutar ofta med att jag blir så arg att jag börjar gråta och går då in på mitt rum och stänger dörren, men då tror han att han kommer göra allting bra igen genom att bara ge mig en kram? Jag menar, visst, det är skönt att få en kram när man är ledsen… Men inte av personen man är arg på! Vi blir ofta sams igen, men när jag lugnat ner mig och vill prata om det som hände upprepas bara situationen igen. Vi börjar diskutera, jag har rätt, han byter åsikt och jag blir arg och ledsen och då klagar han på att jag överreagerar?

Jag och pappa kan lätt bli osams och sedan sams igen minst trettio gånger per dag, oftast bara över småsaker, men ändå finns han alltid där för mig. Det spelar ingen roll hur mycket taskiga saker jag säger till honom när jag blir arg, han finns alltid där med en öppen famn. Jag älskar honom mest på hela jorden men det finns ändå ingen jag bråkar lika mycket med.

Dela

Elevartikel

12 mar
Elevartikel
26 mar
Elevartikel
19 mar
Elevartikel
19 mar
Elevartikel
19 mar
Elevartikel
Karin Gabrielsson
19 mar
Elevartikel
19 mar
Elevartikel
19 mar
Elevartikel
Anonym
17 mar
Elevartikel
17 mar
Elevartikel
13 mar
Elevartikel
13 mar
Elevartikel
13 mar
Elevartikel
13 mar
Elevartikel
13 mar
Elevartikel
P.C Cast & Kristin Cast
20 feb
Elevartikel
Alice Nylander
13 feb
Elevartikel
B. Wahlströms
24 jan
Elevartikel
23 jan
Elevartikel
Foto av Sannse
22 jan
Elevartikel

Redaktionen

20 mar
Professional
26 jan
Professional
26 jan
Professional
08 jan
Professional
24 sep
Professional