Deras betar finansierar terrordåd

Publicerad 2015-11-15 12:15

I flera miljoner år har de vandrat på jorden, och idag är de sinnebilden för safaridrömmen. Men i Tanzania och Kenya förs en svår kamp, för att rädda elefanter och noshörningar undan tjuvjakten. På andra sidan finns kriminella nätverk som använder pengarna för att finansiera terrorism. 

 

I flera miljoner år har de vandrat på jorden, och idag är de sinnebilden för safaridrömmen. Men i Tanzania och Kenya förs en svår kamp, för att rädda elefanter och noshörningar undan tjuvjakten – som ofta bedrivs för att finansiera terrorverksamhet.

 

Ssshh! Snälla var tysta nu. De ser dåligt men hör bra.

Vår guide Daniel Sarumbo manar till lugn i bilen, men det är svårt att inte bubbla över av skräckblandad förtjusning när en ilsken elefanthane står som en övertänd ordningsvakt mitt i vägen, och frustande slänger av och an med snabeln. Här kom vi alltså nyss farande på den slingrande vägen. Nöjda och trötta efter en dag fylld av intryck, i nationalparken Lake Manyara i norra Tanzania. Jag satt och tittade drömmande ut genom fönstret, med bilder av galopperande gnuer, ljusrosa flamingor och badande babianungar dröjande på näthinnan. Solen var på väg ner och vägen kantades av tät skog. Så bara stod han där. Det blev tvärnit.

 

Nu vägrar han att flytta sig. Vi har stängt av motorn och väntar på att han ska ge upp och återvända till sina polare i ungkarlsgruppen, men den här killen kommer inte att ge sig förrän vi nådigt visat att det är han som bestämmer. Det gör han genom att jogga fram till bilen i ett ganska hotfullt manér, och dunsa till fronten en aning med snabeln. Sedan vaggar han tillbaka några meter och fortsätter överväga sina valmöjligheter, medan vi håller andan.

När Daniel ser att brunstvätskan rinner i floder från tinningarna framför de otåligt viftande öronen, inser han att det inte är någon idé att vänta ut honom. Vi måste sticka. I med backen och gasen i botten, och elefanten hänger på.

 

Det blir en vådlig färd baklänges på slingrande vägar, tills den jagande elefanten äntligen är ur sikte och vi kan hitta en plats att vända på.

 

– Från när de är sjutton år ungefär så blir de inställda på att vakta sin familj. Är de på det humöret så vill man inte ha med dem att göra. De kan vara snabba och hänga efter länge, säger Daniel när vi äntligen kan pusta ut, äntligen skratta.

 

Jag älskar verkligen elefanter och imponeras av deras mäktiga kroppar som balanserar en enorm tyngd med sådan lätthet. Jag fascineras av deras gemenskap, skarpsinne och sällsynt goda minne. Varje dag måste de sätta i sig 200-300 kilo föda och dricka 100 liter vatten. Snabeln har 15 000 muskler. De må vara burdusa i sina sätt att meja ner träd när de gnuggar och kliar sig. Men de har dålig matsmältning, så de bajsar ut frön och planterar nya akacior, har Daniel berättat under dagen. De ger helt enkelt tillbaka till naturen, på det sätt det var tänkt. Att en irriterad elefant tycker vår bil är på fel plats känns bara rimligt när jag tänker på det. Dessutom har människan inte direkt visat sig vara dess bästa vän.

 

Nu är hoten mot dem är gravare än någonsin, när priset på elfenben skjuter i höjden och tjuvjakten eskalerar. I slutändan finns ett enda syfte med tjuvjakten: att någon ska få ha ett vackert snidat föremål av äkta elfenben i sitt hem. Vägen dit är en i flera led förödande historia om makt, pengar och våld.

Den största marknaden finns i Kina, där antalet rika har ökat kraftigt de senaste åren, och efterfrågan på elefenben stigit i samma takt. Även i Thailand, Vietnam och asiatiska bosättningar i USA finns ett stort sug efter varan. Det är stora pengar inblandade och svårt för fattiga länder i Afrika att bekämpa den organiserade brottsligheten.

 

Vi försöker få informanter i byarna som talar om för oss i förväg när planerna är gjorda. Då kan vi vänta i nationalparken, ta dem på plats och förhindra att de dödar djuren. Det räcker att de har gått in olagligt och har vapen på sig för att kunna fälla dem, säger Asukile R Kajun, på WWF Tanzania, som stöttar tjuvjaktsbekämpningen inte minst i reservat och nationalparker.

 

Tjuvjakten blivit ett sätt att finansiera terrornätverk, som somaliska Al Shabaab. Och visst händer det att man tar tjuvjägare på bar gärning, men att komma åt de stora brottssyndikaten är svårt. Det finns tydliga indikationer på att högt uppsatta politiker är inblandande, och att det förekommer parkvakter som jobbar åt fel sida. Idag skjuts 35 000 elefanter per år av tjuvjägare. I Sydafrika räknar man med att tre om dagen dödas, för att deras betar ska bli vackra dekorationer och en symbol för rikedom och status.

 

Ngorongorokratern ligger som ett öppet sår i sandfärgade kamouflagemönster, när vi kör nedför sluttningen och in i reservatet. Färgstarkt klädda massajer driver boskap intill vägen och en ståtlig grå krontrana flyger över oss på starka, stora vingar. Snart ser vi zebror och thomsongaseller beta vid ett vattendrag, och en schakal som smyger i gräset. Men vi spanar framförallt efter något annat. Och till slut upptäcker vi den, långt ute i det vetegula gräset tillsammans med gnuer, koantiloper och vårsvin. En av de sista spetsnoshörningarna, som är den inhemska noshörningsarten i Östafrika.

 

I Tanzania finns runt hundra individer kvar och enligt de officiella siffrorna ska 45 av dem finnas i Ngorongoro. Men Daniel Sarumbo är skeptisk.

I nationalparken Serengeti finns över 300 vakter som patrullerar till fots, med flyg och i andra fordon. Man jobbar med gps och radio, spaningstorn och informatörer.

 

– Tjuvjägarna blir allt mer avancerade. De har automatvapen och nattsikten, och de vill gärna rekrytera våra parkvakter, säger Agricola Lihiru, chef för nationalparkens avdelning för tjuvjaktsbekämpning.

 

Av de närmare 50 noshörningar som finns i parken är en del märkta och sökbara med sändare. Men man har också borrat in chip i vissa individers horn, och tagit DNA-prov för att kunna koppla ett horn till en särskild noshörning, om det avskurna hornet skulle hittas långt senare på en annan plats.

 

Två noshörningar har förlorats i parken de senaste två åren, och utanför de skyddade områdena är det förstås betydligt svårare för djuren att överleva. Där turister och vakter rör sig får inte tjuvjägarna samma chans.

 

– De som rekryteras till noshörningsprojektet kollas noga. De får jobba några år och visa sig vara pålitliga innan de kan stiga i graderna, säger Ronald Vincent, som är parkvakt och ansvarig för en av noshörningsposteringarna i Serengeti.

 

– Vårt mål är att populationen här ska växa till sig så mycket att vi kan börja flytta några av noshörningarna här till andra parker och hjälpa dem att öka där. När vi har hundra stycken kan vi nog börja göra det.

 

Jag får följa med i hans fordon, ut till ett område där en hona med unge brukar röra sig. Det är en drömlik känsla att stå på flaket med ett ljummet luftdrag i ansiktet, och den öppna savannen framför sig. Så bromsar han in och pekar rakt ut på grässlätten. I samma ögonblick reser sig det märkligt bepansrade urdjuret och hennes unge ur gräset, till ljudet av hyenors skratt och fåglarnas kvittrande kvällskonsert. De kommer emot oss med högburna huvuden. Undrar vad vi är för några, och vad vi har för avsikter. Till och med Ronald, som ser dem oftare än de allra flesta, blir rörd av att se dem röra sig tillsammans.

 

– Det här är Serengeti när det är som bäst, säger han och ler.

Vi stannar bara en kort stund, för att inte störa. Sedan far vi vidare medan kvällssolen glöder allt intensivare över savannen. Snart bildar akaciorna svarta silhuetter mot den blodröda horisonten. Zebror och gnuer blir statyer i fjärran.  

 

På andra sidan gränsen, i grannlandet Kenya och viltvårdsparken Masai Mara, vaggar elefanterna fram under morgonens luftballonger. De är inte svåra att se, tvärtom. De rynkiga rumporna, plirande ögonen och smidiga snablarna är återkommande inslag i safarituren över den torra savannen. Faktum är ändå att runt 400 elefanter dödas på ett år i Kenya, även om man i nationalparker och reservat gör man vad man kan för att skydda sina djur. Safariturismen är enormt viktig för Kenyas ekonomi. Inga vilda djur – inga turister. Och inga turister – ett ännu värre säkerhetsläge för de vilda djuren.

 

– Poliser från olika styrkor har positionerats vid särskilda hotspots för att öka säkerheten. De som har privata skyddsområden häromkring bekostar så mycket säkerhet att de knappt tjänar några pengar på verksamheten, säger Robert Ndetei, WWF Kenya.

 

Han möter upp tillsammans med Dennis Rotiken, som chef över reservatets enhet mot tjuvjakt på noshörningar. Han har fjorton parkvakter som enbart jobbar med att övervaka och skydda just noshörningarna. Men det är för få, säger han. Sedan priset på hornen gått upp dramatiskt de senaste sex-sju åren, har kampen intensifierats.

 

I slutet av 2013 fanns drygt 600 spetsnoshörningar kvar i Kenya, och cirka 400 importerade sydliga trubbnoshörningar från Sydafrika. Av den nordliga trubbnoshörningen, som en gång vandrade här som vilket annat djur som helst, finns idag bara fyra kvar. Dömda till utrotning, då de inte tycks para sig med den sydliga varianten. Sammanlagt finns alltså ungefär tusen noshörningar kvar i landet, men dessa siffror är svåra att ta till sig om man inte har något att jämföra med.

 

– På sjuttiotalet fanns 20 000 noshörningar i Kenya. Sedan följde svår tjuvjakt under några år, och i början av åttiotalet fanns bara 300 kvar. Det gick katastrofalt snabbt, säger Robert Ndetei.

 

Sedan lyckades stammen växa igen – tills tjuvjakten tog ny fart. I Sydafrika sköts häromåret lika många noshörningar som det finns totalt i Kenya. Det är siffror som oroar Dennis Rotiken.

 

– Vi skulle alltså kunna förlora hela vår population till tjuvjakt på bara ett år, säger han.

Satsningen på att skydda noshörningarna inom viltvårdsreservatet Masai Mara har ändå gett resultat. När projektet startades fanns bara elva individer kvar. Idag finns ungefär femtio.

Vi vet var djuren är, för de har sina revir. Vi övervakar och följer dem så att vi har koll på deras säkerhet och hur de mår, säger Dennis Rotiken.

 

Det är morgon när vi åker ut för att få en skymt av det maffiga urdjuret. I 60 miljoner år har noshörningar vandrat på vår jord, och en gång i tiden fanns 30 olika arter. Idag finns bara fem arter kvar, och alla är hotade. Vi hittar en. Han heter Pete. Han har nummer 31 markerat i öronen, och han vandrar över savannen till ljudet av fotograferande kameror.

Han verkar helt obrydd om uppmärksamheten när han närmar sig, och till min stora lycka väljer han att passera precis framför vår landrover. Drygt ett ton vaggande massa, med vårtor i ögonvrån och ett slitet näshorn som gör honom till hett villebråd för människors dumhet.

 

– Den här är pole-pole. Han brukar vara lugn, säger vår chaufför, och det känns både sorgligt och fint på samma gång att djuret både har ett namn, och ett studerat temperament.

 

Själv sprejar han obarmhärtigt ner omgivningen med rejäla kissfontäner och jag tror även bilen får en dusch. Det här är uppenbarligen hans revir, och han patrullerar det med självklarhet. Pete, den store, en av de sista noshörningarna på vår jord.

Dela