Vi tar det från början. Det var måndag den 4 april år 2017 och klockan var strax efter 05.30 då pappa kom in för att väcka mig. Jag och min bror skulle iväg till skolan och mamma och pappa skulle iväg på jobbet åt varsitt håll. Jag skulle gå ner för att göra mig i ordning när jag plötsligt får syn på ljuset från en bil uppe vid grindhålet som svänger ned på gården. Jag ropar på pappa och säger att det kommer en bil. Han kommer ut ur sovrummet och springer nedför trappan medans han förvånat säger "en bil". Jag springer efter och gömmer mig sedan i trappan för att försöka se vem det är som står där utanför och bankar på dörren. När pappa öppnar dörren så står där till min förvåning två poliser som tar tag i pappa och ber honom att följa med ut. 

Jag minns inte så mycket mer om den morgonen och ville inte tänka så mycket mer på det. Allting rullade på som det skulle i vanlig ordning, men i mitt huvud var det bara en enda röra. Och så var det i ungefär två veckor. Jag ville inte prata om det och var ganska så tyst av mig, tills jag en dag kände att det fick vara nog. Jag pratade med mamma och fick min första panikångestattack som tioåring. Vi tog kontakt med kuratorn på skolan så att jag skulle kunna få öppna upp mig och äntligen få ta tag i allting som låg och grodde inom mig. 

Vi fick träffa pappa tre gånger under de 31 dygn som han satt inne. Och det var såklart jobbigt när vi fortfarande inte visste så mycket mer än vad som skrevs i tidningarna där det pratades om vargar, telefonavlyssningar och en blodfläck på en sjö. 

När pappa sedan väl kom hem var det en stor lättnad. Men det var också då allting blev verkligt. Det ringdes hit och dit från alla möjliga olika sorters tidningar som ville intervjua både pappa och de tre andra som också suttit inne för samma sak. I skolan pratades det mer och mer om de så kallade "vargjägarna", och inte bara av barn utan även hos vuxna. Jag förstod inte hur det kunde bli en sådan missbedömning. Men idag ser jag det på ett annat sätt och förstår mer utav det som har hänt. 

Vargen är kontroversiell och det finns inget rakt svar på varför den är så viktig. Om man går tillbaka i tiden så kan man se samma sak, vargfrågan går inte att besvara för att den är så komplex. 

Till andra som är med om samma sak eller som är med om liknande saker så vill jag bara avsluta med att säga, ge inte upp. Ni är inte ensamma i det här och kommer aldrig att vara det heller. Våga söka hjälp, hur svårt eller jobbigt det än må va.