Den 31 januari 2020 kom corona till Sverige. Amelie Frie var en av de första läkarna som kom att vårda de svårt sjuka covidpatienterna på Karolinska sjukhusets intensivvårdsavdelning (IVA). Där jobbade hon i trånga lokaler, patienterna låg tätt intill varandra och det var långa arbetspass under hela coronaepidemi. Hon fick aldrig lämna patienten ensam och hade nästan inga raster, men hon räddade liv.

Vi går ner till källaren. Utanför fönstret faller mörkret sakta. Amelie sätter sig i soffan i träningsrummet. Det känns kallt men ändå mysigt i det lilla rummet. Amelie är 41 är gammal och bor på Lidingö med sin man och deras två barn. ”Jag kommer tydligt ihåg när dom första rapporterna kom från Kina att det hade dykt upp ett virus som verkade vara väldigt smittsamt. Två veckor efter det fick vi rapporter från Italien att corona hade kommit dit. Jag tänkte att det är bara en tidsfråga innan det kommer till Sverige, medans andra som inte jobbade inom vården inte var oroade då det bara hade spridits i Kina och något enstaka fall i Italien”. Bara några veckor efter de svenska patienterna kom hem som var smittsamma började det komma in patienter till IVA.

Amelie kommer tydlig ihåg första gången hon träffade en sjuk patient i Corona. ”De vanliga intensivavdelningarna blev fulla väldigt snabbt så vi var tvungna att öppna extra avdelningar”. En vanliga intensivvårdsavdelning har tio platser medans de extra avdelningarna som öppnades hade 28 platser. Detta gjorde att mycket mer personal, utrustning och resurser behövdes. ”Det svåraste för oss var att det låg så många patienter inne med samma virus, som man inte visste någonting om. Man hade ingen aning om vad som skulle hända, man visste om man själv skulle blir smittade eller hur sjuka patienterna skulle bli”.

I slutet av 2019 bekräftades ett nytt coronavirus som kan smitta människor identifierats i staden Wuhan i Kina. Viruset orsakar feber och luftvägsbesvär och lunginflammation. De äldre och de med bakomliggande sjukdomar drabbades värst av Covid-19.

En vanlig dag med att vårda svårt sjuka covidpatienter på IVA för Amelie kunde se ut så här. Man jobbade i team. De jobbade från åtta på kvällen till nio på morgonen ungefär. Man jobbade mellan 65-70 timmar per vecka. När man var i lokalerna behövde man sätta på sig skyddsutrustning. Man satte på sig allt i en speciell ordning. Man började med att sprita händerna, sen satte man på sig en skyddstejp på näsan. Efter det satte man på sig en skyddsmask och sedan en mössa som täckte håret. Efter det satte man på sig en rock och visir och sen gick man in i salen. När man sen slutade sitt arbetspass tog man av sig i omvänd ordning och spritade sig mellan varje steg så man inte tog med sig smittan ut. Det gjorde att man inte kunde gå ut under sitt arbetspass. Man kunde inte heller lämna patienterna ensamma, vilket ledde till att man var ganska låst där inne. De skulle ha tre raster men oftast blev det bara två på tretton timmar. Då hade man trettio minuter rast där man gick på toa och käkade och sen skulle man gå in igen. ”Maskerna var också väldig tunga så man blev ganska trött av det”. Det märks hur Amelie försöker hitta orden men finner dem inte och i ögonvrån fälls det någon liten tår. De första veckorna på IVA var stämningen ganska stressad men överlag var den ganska lugn. Det speciella med IVA är att alla patienter är sövda så man vet inte så mycket om patienten om man inte få reda på saker från närstående som familjen. Men i början av corona på IVA tog man inte emot några besök och det kändes väldigt konstigt och speciellt för Amelie, eftersom man oftast vet saker om personen. På en intensivvårdsavdelning jobbar man med att hjälpa alla olika organsystem tills något ser bättre ut och läka ut.

Hur kändes det för dig när vaccinet kom? frågar jag Amelie.

”Jättemärkligt, det kändes som ett vakuum. Vi pratar om det här på jobbet ibland, kommer ni ihåg det här, hände det verkligen. Plötsligt var allt som vanligt igen." Första gången Amelie gick in i lokalen efter corona fick hon flashbacks från tiden när hon vårade covidpatienter. ”Var är min skyddsutrustning, nej men just det, det är över nu, Det ligger andra människor där nu”. Det är som en lättnad som sprids i hela rummet när hon säger det. Vi hör ringklockan som låter från hallen, barn som säger bus eller godis.

I slutet av 2020 blev det första vaccinet mot covid-19 godkänt. Den 27 december kom det till Sverige. Sverige fick 9750 doser i första leveransen som fördelades till landets regioner. Efter vaccinet kom och allt var över kände sig Amelie jättetrött. Hon orkade inte lika mycket som hon gjorde innan pandemin. Detta ledde till att hon fick en utmattning. Men idag snart 4 år efter så mår Amelie mycket bättre och jobbar som vanligt igen. Hon säger att i framtiden om nått sånt här skulle hända igen så hade hon pratat mindre med andra om Corona för det tog väldig mycket energi från henne som hon inte hade då samt att hon hade delat upp arbetet mer. Om hon hade jobbat i två dagar i sträck så skulle nån annan få ta hennes plats och jobba två dagar i sträck så hon skulle få ha mer tid till annat och hennes familj då hon knappt umgicks med sin familj när Corona var som värst. 

”Jag hoppas att samhället i framtiden ska kunna förstå bara för att det börjar som ett litet virus som bara har smittat några människor betyder det inte att det kan bli ett jättesmittsamt och farligt virus som vi människor måste visa respekt för. Vi måste följa reglerna som är rekommenderade så vi inte smittar andra eller andra smittar oss”. Covid-19 klassas inte längre som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. Men det finns fortfarande fall om folk som har blivit smittade men inte i jämförelse till hur många fall det var när Corona var som värst.

Nu har klockan redan hunnit bli halv nio på kvällen och utanför fönstren i träningsrummet är det kolsvart. Vi går upp för trappan till mellanvåningen och sätter oss i köket, för att äta kladdkaka. Tänka sig, för inte så länge sen var Amelie med och vårdade de mest sjuka covid patienterna och räddade flera liv. Utan henne och alla andra läkare inom vården som hjälpte till under corona, hade nog vi inte klarat oss.