Enligt Lunds universitet drabbas cirka ett barn av cancer varje dag. Trettioåtta åriga Sara inväntas för en intervju i ett varmt och tyst kontorsrum för att berätta om sitt barns cancer och hur cancerbeskedet togs emot och påverkade henne. Vi träffas över en kopp te, ute regnar det stilla på rutorna och de blöta gula höstlöven kastar tillbaka ljuset från billyktorna av passerande bilar utanför.

-Dystra nyheter är vanligt att stöta på. Men när det handlade om att mitt eget barn, ens egen lilla “guldklimp” blir diagnostiserad med svår cancer kunde jag som mamma inte hålla mig ifrån att brista ut i tårar framför läkaren och hans oroliga nyexaminerade AT-läkare. 

-Den som förmedlade domen var överläkaren. En skallig och lång man som passerat medelåldern. Han kunde inte forma ett leende med tanke på vad han behövde förmedla Sara. Läpparna rörde sig stelt när han pratade, nästan som en robot. Huvudet var lika kalt som väggarna på sjukhuset och jag var lika vit i ansiktet. 

-ska min lilla "guldklimp" dö!

-Jag blev helt förkrossad min värd rasade samman. Jag som brukade sitta i min säng och dagdrömma om vackra minnen vi haft och skulle uppleva och dela med mitt barn i framtiden. Tankar om att leka i sandlådan, lära mitt barn att simma och cykla ta studenten och gifta sig. Allt försvann i denna stund. Hur mjuk och vänlig röst den där läkaren än hade kunde jag inte bemöta informationen utan att känna en obeskrivlig chock. Jag bröt helt enkelt ihop, knäna föll hårt mot golvet, men den enda smärtan jag kunde känna var rent psykisk. jag skrek rakt ut.

-Jag var nästan på väg att slita av håret och bli lika skallig som läkaren.

-Sedan följde en tid med att ständigt behöva lämna jobbet för att åka fram och tillbaka till sjukhuset. Att behöva sköta om sitt väldigt sjuka barn själv. utan att kunna dela det med någon. Pappan och jag hade skiljt oss innan barnet ens hade fötts. Dock kunde det inte ta ifrån den glädjande och stolta känslan att vara mamma. Det var början på en lång resa av ångest, stress, illamående, men framförallt, en maktlöshet och stark förtvivlan. Vi hade en lång sjukhustid framför oss. 

-Att vara mamma kommer med massa utmaningar, vissa svårare än andra. Men att inte kunna arbeta, koppla av eller sova på grund av att man tänker på sitt barns kritiska läge var något hon inte räknade med. Att ständigt oroa sig för om mitt barn skulle överleva eller ej hade jag inte klarat av utan det fantastiska stöd jag fick av vårdpersonalen på sjukhuset. Nu flera år efteråt är jag fantastiskt tacksam att mitt barn överlevt och till nästa sommar tar hon äntligen studenten.  

4 av 5 barn som drabbas av cancer överlever men 66% av dem får allvarliga komplikationer som de inte märker av förrän de blir vuxna, skriver Bodil Malmström i artikeln Hög överlevnad efter barncancer – men till vilket pris?. 

Tyvärr dör många barn av cancer inte bara av sjukdomen, men också av de svåra behandlingarna och komplikationerna som följer. 

Jens Norberg, företagsinformatör inom Barncancerfonden, beskriver om hur behovet av stöd motiverar dem till att hålla igång inom föreningen. Han beskriver på ett passionerat sätt om organisationens arbeta med att stödja familjer under svåra tider. Förtroende är en av de viktigaste delarna i deras verksamhet. Förtroendet och stödet är viktigt för att familjer ska kunna ta sig igenom processerna.  

-Man kan tänka att det blir bättre med tiden men det kände inte jag. Jag behövde ändå anstränga mig väldigt hårt trots att jag psykiskt inte mådde bra. Självklart var jag tacksam för att det fanns folk som stöttade, det är jag extremt tacksam för. Men jag frågade alltid mig själv om de verkligen kan relatera till mig. Jag kände mig många gånger väldigt ensam. Instängd i mitt eget psyke.

Cancerns behandlingssätt har alltså utvecklats, tack vare organisationer som Barncancerfonden som finansierar forskning för att behandla cancer. Men cancern kommer med stress och ångest för hela familjer och nära vänner alla blir drabbade.