Vi kallar det för vinterhalvåret. De sex månaderna som är mörka, kalla och deprimerande. Löven har vissnat från träden länge sedan, alla djuren har flytt eller gått i dvala. Varför kan inte vi också göra det? Det verkar ju ändå som det smartare valet. I våran historia handlande vintern om liv och död, jag tycker inte att detta har ändrats. Så fort man går ut ur dörren möts man av det där regnet, det som inte riktigt lyckats hålla sig som snö hela vägen ner till marken, utan istället bara är svinkallt och vått. Det svider i ansiktet varje gång man möter dropparna, då man tvingas gå ut ur dörren i 100 lager av isolerande och värmande kläder.

Om vi precis som fåglarna hade migrerat till varmare delar av världen så fort vintern närmade sig, då hade vi kunnat leva ett mer skonat liv. Vi borde börja dra till Marbella istället? Eller kanske till Hawaii.

Jag vet med stor säkerhet att jag är en av de personerna som våldsamt lider av vinterdepression. Det finns inget som är svårare för mig än att gå upp ur sängen när det är mörkare än i en fladdermusgrotta utomhus. Jag menar att till och med solen verkar åka på semester under denna deprimerade årstid. Hur ska min hjärna veta om den ska vara vaken eller sova när natten liknar dagen? Hur ska jag fokusera på det som är kul när jag är fast i denna oändliga cykel av vinterhalvår? Jag kan inte hålla mig ifrån att önska bort min tid om jag ändå inte får njuta av den.

Jag minns när jag var liten och fick höra av alla runt omkring mig: ”Snart kommer snön, då kan vi bygga snögubbar och åka pulka.” Alla förutom jag verkade längta bort sin sommar för vinter. Fast när vintern kom följde ingen snö med den. Jag stod istället där ute i kylan med pulkan i ena handen och halsduken i den andra. Utan en pulkabacke eller en snögubbe att klä. I vems ögon verkade detta som en rolig tid?

De få gångerna som ett mirakel inträffar och snön börjar falla ner från himlen kan man kanske börja få in lite glädje i vardagen. En otrolig glädje som varar i hela 16 timmar. Sedan smälter snön och de få timmarna som man spenderade med att frysa arslet av sig i -1000 grader celsius, i en pulkabacke börjar kännas som något man gjort förgäves. Den enda anledningen till att man intalar sig själv att detta skulle vara kul, är grupptryck. Ett skruvat samhällsexperiment som går ut på att övertala så många som möjligt att vinter är kul.

Har man inte tagit ett experiment lite för långt? Hollywoodfilmer skapas med temat julkärlek, för att visa det vackra med vintern. En öppen spis, Nordpolen, paket på julafton, ljusslingor i alla regnbågens färger och skidor i fjällen. Men är julen verkligen så? För i såna fall hoppas jag att det botar min vinterdepression.

Jag skulle gärna vilja veta om det finns något hopp för Hollywood-liknande vintrar i framtiden eller om jag borde genomföra min plan på att bli en flyttfågel. För om vintrarna fortsätter som samma oändliga samhällsexperiment då ger jag upp.

Har jag missat någon viktig del med vintern som gör den vacker? Eller finns det hopp för att mina framtida vintrar blir mer uppskattade? Jag tror inte det.