Polis i en storstad i jämförelse med en småstad – Pensionerade polisen Kjell berättar

Publicerad 2021-02-25 11:23

Kjell Lundberg är en pensionerad polis som hade en lång och spännande karriär inom yrket. Han jobbade som polis i 44 år och arbetat med alltifrån ungdomsbus till att vara livvakt. Han har mycket erfarenhet inom yrket då han arbetade på olika ställen, inom många olika områden och haft unika upplevelser. Han har bland annat arbetat som ordningspolis, kriminalpolis, polischef och vid SÄPO. Största delen av sin karriär har han spenderat i Stockholm men han har också jobbat i den mindre staden Ludvika vid flertalet tillfällen.

Kjell är född och uppväxt på Södermalm i Stockholm. Våren 1969 började han utbilda sig till polis i Solna. Efter ett år av teori, praktikmoment och olika prövningar var han klar med utbildningen och var officiellt polis. När han började som polis i Stockholm var staden väldigt annorlunda polisiärt mot vad den är idag. Staden var uppdelat i 13 vaktdistrikt och han började på det fjärde. Detta distrikt var det största och låg mitt i centrala Stockholm, Sveriges största station med samling för tåg, pendeltåg och tunnelbana, T-centralen, ingick även i detta. Det här var den plats som var utsatt för flest brott i hela Sverige då eftersom det inte var många som bodde där utan det var mest personer som bara passerade. Allt nöje man kan tänka sig fanns även på denna plats.

När Kjell minns tillbaka på den här tiden blir han och tänka på ett av sina första pass som polis. På den tiden fick poliser ta hand om och dirigera trafiken, något poliser inte gör idag om det inte exempelvis har skett en olycka. Den här historian sticker ut eftersom den speglar skillnaden på trafiken i Stockholm jämfört med hur det ser ut i Ludvika. Hur intensiv och kaotisk trafiken kunde vara i Stockholm i jämförelse med Ludvika.
- Det var ett av mina första pass, jag var alldeles ny. Då fick man gå ut på trafikpost. Jag hade trafikpost på något som hette två på fyra och det var mitt i den enorma korsningen, Kungsträdgårdsgatan och Arsenalsgatan, det myllrade av bilar. Jag undrade vad jag skulle göra där och fick då nyckeln till ett skåp, ett brandskåp. Öppnade man det fanns det tre knappar, en knapp är för rött ljus och så vidare.

BILD: Ellinor Danielsson

Kjell fick ingen mer introduktion än det, bara en radio på ryggen och sedan fick han gå dit helt ensam.

-Det var enormt med bilar, bilar i alla fyra väderstreck och fullt med gående som skulle gå över. Där stod jag och tryckte på knapparna och hade kontakt med dem som var vid Nybroplan, de sa när jag skulle släppa på mer bilar. Sedan fick man gå ut och handdirigera om det blev stopp någonstans, säger Kjell Lundberg.

Åren som polis i Stockholm fortsatte och Kjell fick ofta göra de jobb som nykomlingar, som han, ofta fick. Han hade trafikpost, ibland fick han sitta i receptionen på stationen, han fick vara vid demonstrationer, han fick vakta ambassaden och fotpatrullera. När han inte var helt ny längre fick han till och med åka polisbil, det var en stor sak för dem. Han fick dock inte sätta igång rödljusen, dagens blåljus, det behövde man en utryckningsförarutbildning för. Det fick man inte förens man varit polis i något år.

Flytt till Dalarna

År 1975 flyttade han, frun och deras två döttrar upp till Dalarna. De kände att det var lite otryggt i Stockholms förorter, och valde att köpa hus i Sunnansjö istället. Nu jobbade Kjell som polis i Ludvikas och Smedjebackens kommun med stationen inne i Ludvika stad. Han märkte direkt stora skillnader mellan att jobba i en småstad jämfört med Stockholm när det kom till jobbet som polis. Han fick snabbt försöka anpassa sig till den nya arbetsmiljön och de nya arbetssätten. För honom kändes det nästan som han fick börja om polisiärt, på ett positivt sätt.
- När jag kom upp var det sommar, det är sådan här grej man aldrig glömmer. Det var midsommarfester i Ludvika, på hur många ställen som helst. Poliser fick komma från bland annat Stockholm med hästar och allt möjligt. Det var jättemycket bråk och fylla omkring, från Säterdalen ända upp till Siljan och runt där.

BILD: Ellinor Danielsson

I Stockholm var det bara och trycka på en knapp på sin kommunikationsradio. Då var det bara och tala om vem man var, var man var någonstans och att hjälp behövdes.

- Det gick hur snabbt som helst och sedan kom det bilar, men det kunde man inte få här i Ludvika. Jag kommer ihåg att vi hade ett bråk på den där första midsommaren och då backade inte jag för det gjorde man inte i Stockholm. För mig var det bara att begära mer folk som i Stockholm men då berättade kollegan jag hade med mig att det inte fanns något folk som kunde komma dit, att det bara var han och jag som jobbade. Då fick man tänka om och göra på ett annat sätt, för då gick det inte att bara gå på och tala om för en människa att nu ska du göra så här annars händer det här och så vidare. Man fick alltså backa här och tänka till lite och kanske göra något annat, säger Kjell.

Nya arbetssätt

I Stockholm var det mycket lättare att få förstärkning när man behövde det än i Ludvika. Skillnaden är antalet poliser som arbetar i städerna. I Stockholm jobbar många poliser och de är utspridda över hela området. De förhåller sig till sitt utdelade distrikt och kan därför snabbt hjälpa en kollega som behöver det. I Ludvikaområdet jobbar betydligt färre poliser och de förhåller sig till hela området. Det är första polisbil på plats som gäller och på ditt pass är det förmodligen inte många fler som jobbar. Det kan alltså ta en, två eller tre timmar innan den förstärkning du behöver anländer till platsen beroende vart du befinner dig, om det ens finns någon som kan ta sig dit. Medan i storstan kan det ta två till tre minuter efter du bett om hjälpen tills att förstärkningen dyker upp.

Med anledning av detta anser Kjell att man blir mångkunnigare som polis om man jobbar i en mindre stad. På grund av att många poliser inte jobbar samtidig och inte behöver förhålla sig till en viss plats gör att man får göra många olika saker som polis. För allt som händer i Stockholm händer i mindre städer också även om det är handlar om i mycket mindre skalor. I Stockholm förhöll man som sagt sig till ett distrikt och när ett brott hade skett skickade man den polis som man ansåg var mannen för jobbet. Även om man fick åka på många olika jobb i Stockholm anser Kjell att man mer blev specialist på något område eller någon enhet inom yrket.

Det kan låta bra när man säger att man blir mer mångkunnig som polis om man jobbar i mindre städer. Det kan vara extra bra om man är ny som polis och vill lära sig så mycket som möjligt. Men då går vi tillbaka till det här om att allt som händer i Stockholm händer i mindre städer fast i mindre skalor. Brotten sker men inte lika ofta och inte lika mycket. Man kan alltså få åka på alla möjliga olika brott i mindre städer, men det betyder inte att de sker varje dag. Det var en av anledningarna till varför Kjell ville att han, frun och nu tre döttrar skulle flytta tillbaka till Stockholm. Han ville ha mer och göra för även om brott skedde i Ludvika var det för långt i mellan.

Tillbaka till Stockholm

År 1982 var alltså Kjell tillbaka som polis i Stockholm. Han hade avancerat och fick en högre position inom yrket. Han fick en befälstjänst och fick åka befälsbilen. När man åkte i den bilen som polis på den tiden betydde det att man åkte på alla dödsfall. Alltifrån naturliga dödsfall som kan ha skett på sjukhus, i hem eller på en arbetsplats till mord. Var det någon död åkte man dit. Befälsbilen åkte även ut om det hade hänt en annan polis något till exempel en trafikolycka men en polis inblandad, om en polis blivit anklagad för något eller om en svår arbetsolycka hade skett. Först och främst åkte befälsbilen ut på dödsfall och om det inte hände varje pass hände det vartannat. De kunde alltså åka på sådana uppdrag två till tre gånger i veckan. Det gjorde man alltså inte som ”vanlig” polis i Stockholm men det gjorde man i Dalarna. Det fanns ingen befälsbil där utan man fick som sagt åka på allt som hade hänt i en vanlig polisbil. Att åka på dödsfall nästintill varje arbetspass betydde också att Kjell fick meddela många anhöriga om vad som hade hänt, vare sig det handlade om naturlig död, mord, självmord eller olycka.
- Efter man hade varit på bårhus och aviserat åkte man och underrättade den anhörige. Man måste agera på ett bra och annorlunda sätt som polis. Det är ett jobb som inte fogar det minsta våld på det sättet, jag kommer inte mötas av det. Men jag får ta på mig en helt annan attityd, en annan roll. Jag ska framföra förmodligen det värsta budet man kan framföra till en människa, att din närmaste anhöriga har omkommit i en olycka eller vad det kan vara. Det här budet har jag tyvärr fått framföra många gånger.

Trots att det är ett hemskt besked att lämna har Kjell fått positiv respons från de drabbade. Kjell har fått två böcker dedikerade av en författare vars son hade omkommit.

- Det var jag och en kollega som kom till olycksplatsen och fick undersöka kroppen. Det gör man så man vet säkert vad som har hänt med kroppen, hur människan dog. När man ska meddela det här, det är väldigt obehagligt. Men det har gått bra vid alla tillfällen jag har gjort det. Jag har aldrig blivit utskälld eller något annat riktat mot mig. Det är till och med så att jag har fått gratifikation, både blommor och bok, och då blir jag faktiskt glad. Jag skulle själv inte vilja få det budet, att en anhörig har dött, säger Kjell.

En i mängden

Nu när Kjell fått jobba i en storstad och i en mindre stad kunde han märka ännu fler skillnader med att jobba som polis i de olika städerna. Helt plötsligt kände inte alla kriminella igen honom som polis. I Stockholm kunde några av gärningsmännen inom det distrikt han jobba inom känna igen honom och han dem. Definitivt inte alla i distriktet men han som polis kunde ändå ha koll på vilka vissa var, var de bodde och så vidare. Medan inom Ludvikaområdet kände varenda kriminell igen honom och han hade koll på dem alla. Här kände man till att han var polis vare sig han var i uniform eller inte. I Stockholm blev han mer en i mängden, både som polis och privat. Han blev och känna på det sättet eftersom han inte bodde inom det distrikt han jobbade inom. Även på grund av mängden poliser och kriminella i Stockholm jämfört med Ludvika. Han fick en slags anonymitet när han slutade för dagen vilket han aldrig fick i Dalarna.

Kjell upplevde även att attityden man hade som polis blev annorlunda i storstan. Vilket han tror bland annat kan vara på grund av anonymiteten de känner som poliser i Stockholm. Men också på grund av medvetenheten om att de kan få den förstärkning de behöver inom några minuter. Poliser i Stockholm kan alltså framstå som mer självsäkra och riskerar mer eftersom de vet att konsekvenserna inte blir lika stora som de kan bli i till exempel Dalarna. Det handlar främst om hur de själva agerar som polis, alltså vad de utstrålar mot den kriminella de har framför sig. Man ska alltid vara professionell och göra det som måste göras som polis men på grund av dessa faktorer kan det bli lite annorlunda i de olika städerna.

Otryggt i storstan

Som nämnt tidigare finns det inga brott som sker i större städer som inte sker i mindre städer och tvärtom. Brotten kan vara fler och ske oftare i de stora städerna men det betyder inte att det finns vissa brott som aldrig inträffar i mindre städer. Det kan göra att städer som Stockholm kännas mer otryggt än städer som Ludvika. Något som händer allt oftare i Stockholm än i Ludvika är skjutningar. Det inträffar allt oftare i huvudstaden och det är något som Kjell tror i grund och botten oftast ligger i narkotika.

Alkohol- och narkotikamissbruk är något som sker överallt. Det spelar ingen roll vart i landet du bor eller storleken på staden, missbruk av olika slag finns där. Eftersom nästintill en tiondel av Sveriges befolkning bor i Stockholm förekommer det mycket alkohol- och narkotikamissbruk och brott. Även om det är inte är olagligt att vara full kan påverkade människor behöva omhandtags av polis på grund av dåligt beteende eller liknande.
- Det var väldigt mycket med narkotika och alkoholism i Stockholm. De två sakerna gjorde att det blev oerhört mycket omhändertagande som sedan kunde leda till gripande av den här kategorin. Jag fick ständigt köra fulla eller narkotikapåverkade människor som polis.

I Stockholm fanns det något som hette Alltinget, som tog hand om folk som var i miserabelt skick. Ett tag fick man köra fulla personer till Sabbatsberg sjukhus för enligt många var dessa människor sjuka.

- Då skulle en stackars sjuksköterska ta hand om dem. Du kan begripa själv att när den fulla blev lite dum, då ringde sjukhuset till polisen. Vi fick alltså åka och hämta dem ändå och sätta dem i en vanlig fyllecell. Där fick de inte något kaffe och tårta utan där fick de bara ligga och nyktra till. Vi hade nämligen inga resurser att ta hand om dem.

I starten av Kjells yrkesbana var det ett brott att vara alkoholpåverkad. Då skrev man ut en ordningsbot till den fulla personen och bad om ett erkännande. Sedan försvann det där när man kom på att det kanske inte är ett brott att vara full.

- Nu börjar dock folk skrika om att vi kanske ska vårda alkoholisterna och det har jag pratat om att vi redan försökte med på 70-talet men den reformen gick inte att få igenom. Sjukhuset hade inte heller nog med resurser till att ta hand om dem, säger Kjell.

Skulle välja polisyrket igen

Polisyrket är något Kjell håller varmt om hjärtat. Han berättar att om någon skulle ställa frågan ”Kjell, nu är du pensionär och det har gått ett antal år sedan du slutade som polis, men du jobbade i 44 år. Om du fick börja om ditt yrkesval vad hade du valt då?” Skulle han svara ”Jag skulle välja om utan att tveka en sekund.” Han menar att arbeta som polis har gett honom så mycket. Han har fått göra många olika saker som han aldrig kunnat få göra utanför yrket speciellt med de val inom yrket som han har tagit.

Vad skulle du själv rekommendera, att jobba i en storstad eller i en mindre stad?

Kjell menar att båda är bra och lärorika på sina egna sätt men hade han varit ung idag hade han valt att jobba i en storstad, allra helst i en mellanstor stad. Då kan man ha mer saker att göra och det finns möjlighet att ta an olika roller inom polisyrket utan att behöva flytta.
Om det är någon som går på polishögskolan just nu och väljer mellan en stad som Ludvika och Stockholm att arbeta i så skulle Kjell rekommendera Stockholm, till en början i alla fall. Man får mycket polisiärerfarenhet och om man sedan vill flytta tillbaka till en mindre stad när man är äldre och har mer i ryggsäcken.

Kjell vill gärna avsluta med ett budskap om polisyrket;
"Polisen är till för dig och allmänheten, polisen är inte till för sig själva"

Källor: (1)
Bildtexter till Reportagebilder: (1)
Skribent
Fotograf

Dela

Elevartikel

22 apr
Elevartikel
Sixten Törlind
22 apr
Elevartikel
Foto: Pixabay
22 apr
Elevartikel
Bild: Pixabay
22 apr
Elevartikel
Elin Olofsson Bogren
22 apr
Elevartikel
Pixabay
21 apr
Elevartikel
Foto:Creative commonc
21 apr
Elevartikel
20 apr
Elevartikel
20 apr
Elevartikel
20 apr
Elevartikel
20 apr
Elevartikel
Elvira Grimm
20 apr
Elevartikel
20 apr
Elevartikel
19 apr
Elevartikel
19 apr
Elevartikel
19 apr
Elevartikel
Edita Meskoniene
19 apr
Elevartikel
Tony Holmgren
19 apr
Elevartikel
Vattenfall AB
19 apr
Elevartikel
Thea Jansson
19 apr
Elevartikel

Redaktionen

04 feb
Professional
17 okt
Professional
02 feb
Professional
29 jan
Professional
29 jan
Professional