När jag växte upp var jag alltid medveten om att jag var annorlunda än tidigare. Jag växte upp med en kärleksfull och stödjande familj med mina kusiner. Även om jag inte fick bo hos min mammas eller fars sida, för de hade sina egna familjer. Jag var fortfarande glad att jag hade ett hem att komma hem till. Jag gillade att gå ut i staden och träffa andra människor och spela basket eller volleyboll. Jag var också en galen och pratsam person som pratar mycket om skitsaker. Men då och då blev jag blyg. Det hände när jag kom hit till Sverige.

Mitt första år i Sverige var jättesvårt eftersom jag inte hade någon att prata med och träna min svenska. Det var väldigt svårt för mig att lära mig svenska, även om jag försökte läsa mycket, fungerade det inte för mig. Det blev svårare för mig att tala eftersom det svenska folket inte talar på samma sätt som det står i texten. De betonar inte samma som engelska eller mitt språk, så det var väldigt svårt för mig att prata. 

Jag insåg att jag förändrades på bara ett år. Det som har varit mest chockerande för mig är att jag inte vet hur jag ska prata om saker jag alltid gör och för det andra vet jag inte hur jag ska prata med människor. Jag har så många frågor om mig själv: Varför händer det här? Varför nu? Är det verkligen så jag ska reagera? Men jag har alltid försökt ändra tillbaka till vad jag var - tills nu. Det var kanske min känsla som ville ge upp men det betyder inte att jag ska ge upp att studera svenska.

I livet är förändring den enda säkerheten. Saker som relationer, planer och mål förändras. Det finns inte alltid något vi kan göra åt det, men vi kan lära oss att acceptera dessa förändringar i våra liv med öppna armar. För inget liv är perfekt. Som ett fotografi skapas inte livet i ljusa ögonblick. Vi utvecklas från alla negativ. Det krävs mörker och utmaningar för att avslöja skönheten under. När det blir svårt, ge inte upp. Så lärde jag mig!