Det låter kanske lite konstigt när detta kommer från ett ensambarn som jag. I min tidiga ålder fann jag inga fel i att vara ensambarn, och till viss del gillade jag det. Jag var då det efterlängtade förstabarnet och fick all uppmärksamhet, samtidigt som många av mina önskningar villkorslöst låg i centrum, ett tag njöt jag av det, detta kan jag inte ljuga om. Men med åren när mina kompisar undan för undan fick syskon kom en gnagande känsla av att någonting saknades. Även om syskonen bråkar ser jag kärlek, då de alltid kommer att ha varandra, sådan pålitlig trygghet som jag inte hade. Ju äldre jag blir, desto starkare blir min önskan att ha ett jämnårigt syskon att dela hemligheter med, att prata med, att umgås med och att planera bus med. 

Detta är troligtvis därför jag undermedvetet skaffade många yngre vänner som jag kan pyssla med och behandla som lillebror, och när de eller jag till sist återvänder till våra egna hem känner jag mig alltid lite tom inombords. Dessvärre när det ringer på dörrklockan mitt under våran aktivitet, och där utanför står det ett storasyskon som säger “Nu ska vi hem”, och sedan lämnar de mig ensam bakom dörren, och detta ger alltid lite bitterhet djupt i mig.

Barn utan syskon får mycket uppmärksamhet genom sin uppväxt, på gott och ont. Som ett ensambarn kommer mina föräldrarna oftast att ta ifrån mig min elektronik när det är dags att sova medan vännen med många syskon kollar på memes intill de sena timmarna medan föräldrarna sköter om deras småsyskon. Samtidigt som jag ibland är avundsjuk på deras frihet och gemenskap funderar mina vänner med syskon hur det skulle bli om de inte hade deras stökiga, irriterande syskon. Jag är en av de barnen utan syskon, och vet många av de undangömda normerna som kommer med detta.

En generell tumregel i nästan alla enbarnsfamiljer är att föräldrarna har mycket bra koll på barnet, och detta kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Å ena sidan vet föräldrarna t.ex. vad man tycker om att äta och kan lätt anpassa maten för en, å andra sidan kommer man aldrig att komma undan med att smyga ut på kvällen och umgås med vänner sent ute. Andra “privilegium” för ensambarn är till exempel att de nästan alltid får överflödigt med önskade prylar, sådana som mobiler, datorer och nya kläder, men får däremot inga syskon att dela glädje med. Samtidigt som du får föräldrarnas fulla stöd kan deras samlade förväntningar vara tunga för dig att bära.

Bortsett från forskningen som säger att ensambarn drabbas av problem i sociala samspel och har svårare att kontrollera sina känslor så har jag upplevt en brist i att finna lösningar i vissa komplicerade problem, inte på tal om mitt ibland starka temperament, och jag ser forskningen med gott samvete som en bra ursäkt för mitt beteende. Det förklarar kanske också därför mitt sökande efter minderåriga vänner.

Samtidigt som jag inte har några syskon att konkurrera om föräldrarnas uppmärksamhet med har jag inga syskon att dela känslor med. Även om jag har vänner som är mitt livs höjdpunkter har jag ändå velat uppleva den ömsesidiga blickförståendet mellan syskon. Ibland är jag nyfiken på hur annorlunda mitt liv med ett syskon hade sett ut.

Tänk stort; om nu hela världen bestämde sig att aldrig mer skaffa mer än ett barn skulle morbröder, mostrar, farbröder, fastrar, kusiner och tremänningar försvinna, och man skulle aldrig mer kunna ha stora släktmöten. Världen skulle se enformigare och annorlunda ut.