För drygt ett år sedan när jag kom till Sverige och det var första gången jag åkte buss ensam var jag jätteorolig.

Jag gick till skolan ensam och hade inte min syster med mig. Det var första veckan för mig på skolan. På morgonen tog mig min far med mig i bilen till skolan. När jag slutade lektionen gick jag till busshållplatsen i Forshaga. 

Jag väntade på bussen två timmar och vädret var mycket kallt. Jag var inte van vid kylan eftersom mitt land är varmt och det  finns inte busstationer i mitt land eller bussens ankomsttider. 

Jag trodde att bussen som skulle komma från Forshaga skulle ta mig direkt till staden där jag bor. Efter en stund frågade jag en arabisk kvinna där när bussen till Kil kommer? Hon sa till mig att gå på karlstadsbussen. 

När jag åkte på bussen kände jag mig mycket orolig. Jag åkte till Karlstad och såg många fina hus, många människor och vackra affärer. Det var första gången som jag åkte till Karlstad. Jag gick av bussen på stationen.

Jag var på stationen och visste fortfarande inte min buss till Kil. Jag försökte fråga en gammal kvinna men hon förstod inte vad jag sade.  Det var svårt för mig. Jag väntade en timme i Karlstad och jag kände mig rädd och orolig. 

Jag hade glömt min mobil hemma och därför kunde jag inte kontakta min far. Sedan såg jag en flicka och hon hjälpte mig och gav mig sin mobil så att jag kunde skriva och översätta vad jag ville. Jag kände mig väldigt glad för att hon hjälpte mig och berättade var bussen var.

Jag lärde mig från denna dag att det finns busstider och att det finns många bussar som går från en stad till en annan.