När jag föddes så blev jag väldigt bortskämd eftersom att jag var det första barnet, på både mammas och pappas sida. Jag levde drömmen då och jag fick allt jag pekade på. Sen när jag började få kusiner blev jag såklart också glad, jag älskade att ta hand om andra och jag fick folk i min närhet som jag kunde leka med, men jag gillade inte att dela med mig, det kan nog vem som helst relatera till. Vem vill dela med sig av sin leksaker?

När jag blev runt nio år så fick jag börja ta ansvar för alla barn i min närhet, de vuxna praktiskt taget slängde barnen på mig och så fick jag sitta där, med barn i famnen och se till att de inte gjorde sönder något. Det är antagligen en vanlig ålder som man måste börja ta hand om andra, men när det är konstant i flera år blir man trött.

Man blir trött när det har varit standard att så fort man kommer till en familjeträff så är det jag som ser efter barnen. Men det har ju såklart sina positiva saker också. Nu är jag väldigt nära mina kusiner och vi förstår varandra väldigt bra, och jag har aldrig haft problem när det kommer till att ta hänsyn om andra personer eller att kunna förstå andra. Men jag är fortfarande trött.

Att vara äldst har sina upp och ner. Jag kan inte säga att det är det bästa som finns, men jag kan heller inte säga att det är det värsta jag har varit med om. Det ligger lite i mitten av skalan.

Men lägg inte all ansvar på den äldsta, det är inte alltid kul att ta hand om andra och vara den som ska framstå som en “idol” för de andra. Låt den äldsta också vara ett av barnen som inte behöver ta ansvar. Men som tur är så kan jag börja sätta över ansvaret för dom mindre på dem lite äldre kusinerna. Så nu kan jag bara chilla.