– Jag tänker inte låta dem vinna. 

Först trodde hon att det var en jordbävning. Den andra tanken som for genom huvudet var att de blev rånade. 

– Jag hann tänka att det säkert var en "smashandgrab" eftersom jag jobbar i en smyckesbutik. Men jag hann inte tänka så länge. 

Isabella och hennes två kolleger betjänade några kunder i butiken på Drottninggatan när terrorn slog till i Stockholm för andra gången. Och för andra gången klarade hon sig fysiskt oskadd ur ett terrordåd.

För sex år sedan var hon med familjen och julhandlade när terroristen Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds på en liten tvärgata till shoppingstråket Drottninggatan i centrala Stockholm.
 

– Vi stod precis utanför klädaffären Weekday, ett kvarter ifrån. Jag hörde smällen och såg rök och hur folk sprang. Den här gången var det mer påtagligt, säger hon. 

Händelseförloppet gick extremt snabbt. Plötsligt stormade skräckslagna människor som grät och skrek i panik.

I samma ögonblick som Isabella såg lastbilen rusa förbi utanför visste hon vad som höll på att hända. 

– Man kände igen situationen, från Berlin och från Nice. 

Hon kände hur knäna började att skaka, men Isabella och hennes kolleger lyckades behålla sinnesnärvaron. De såg till att de som mådde dåligt fick vatten att dricka och låste dörren för att skydda sig från ondskan – som de kanske ännu inte riktigt förstått vidden av – ute på gatan. Sedan ringde Isabella sin mamma Ana Maria.

– Jag ville att hon skulle höra det från mig först. Hon försökte komma hit, men hindrades av polisen, som sa att vi skulle bli lotsade när det var dags för det. Så vi pratade i stället i telefon i två timmar. Det var skönt.

Efter terrordådet under julhandeln 2010 kunde Isabella inte vara i närheten av Drottninggatan på grund av upplevelsen. 

– Det var jättejobbigt. Det blir ju en nära döden-upplevelse eftersom man tänker på vad som kunde hänt. 

I dag delar hon sin upplevelse med sina kolleger i butiken. 

– Jag måste gå tillbaka till jobbet och kanske även se övervakningsbilder. Men jag tror att det är bra. Jag och mina arbetskompisar har hållit kontakten hela tiden sedan i går och min chef har kallat in psykologhjälp. 

Men hon kan också känna stödet när hela Stockholm nu ställt upp för varandra och är fast besluten om att rädslan inte ska få vinna den här gången. 

– Det är viktigt att fortsätta leva som vanligt och stå upp tillsammans. Jag ska gå marschen till Hammarbymatchen i morgon. Det är ett bra sätt att bearbeta att våga vara i en stor folkmassa. 

Jag var tio meter från lastbilen