Tre år, två tjejer och fantastiska historier

Publicerad 2018-12-19 08:15

För tre år sedan tog livet en helt ny vändning för Leila Hosseini och Roshan Ibrahimi. Med förhoppningar om en tryggare vardag i Sverige lämnade de sina familjer och sitt hemland Iran. Tre år senare berättar de, på otrolig svenska, sina historier för mig. 

 

Det är en kall tisdagmorgon när jag träffar Roshan Ibrahimi och Leila Hosseini, båda elever på Nacka Gymnasium. Utanför oss har hösten smygit sig på och det är sådär mysigt att vara inne i det varma som det bara är på hösten. Vi går tillsamans mot skolans bibliotek samtidigt som elever flödar åt höger och vänster i korridorerna. Nyfikenheten bubblar inom mig och jag blir glad av att tänka på alla nya möten mina klasskompisar och jag har framför oss. Vi hamnar till slut i bibliotekets grupprum, ett litet, mysigt rum, där alla ljud sakta avtar när jag stänger dörren. Efter en liten stunds småprat förstår jag att både Roshan och Leila har väldigt intressanta, och liknande, historier att berätta och jag vill höra mer. 

Roshan och Leila går introduktionsprogrammet på Nacka gymnasium. De är båda födda och uppvuxna i Iran med föräldrar från Afghanistan. Tjejerna är tuffa, med pondus och skinn på näsan, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på resan de gjort. För tre år sedan kom de till Sverige och de berättar för mig om läget i Iran när de åkte:

- Det var inte krig, men det var en konflikt mellan Afghaner och Iranier med mycket rasism, berättar Leila. 

I nuläget bor Leila i Ormimge och Roshan i Fisksätra. Ingen av dem har hela sin familj samlad i Sverige och på vägen har tragedier inträffat. 

- Jag saknar min familj mycket. Jag gillar Sverige men det är jobbigt att leva utan familj, säger Roshan. 

Hela hennes familj lyckade inte ta sig till Sverige. Hon har förlorat sin pappa och hennes småsyskon och mamma är kvar i Iran. Storebrodern bor däremot i Sverige, i Västerås, och de träffas så ofta de kan. När vi pratar om hennes familj lyser hon upp men får en sorgsen blick när hon berättar om fösöken som resten av familjen gjort för att försöka komma in i Sverige. Leila befinner sig i en liknande situation som Roshan och det märks att de känner en samhörighet. 

- Jag bor med min pappa i Orminge nu, men min mamma har dött, förklarar hon. 

Jag blir känslosam och jag får samla mig för att kunna fortsätta ordentligt, men känner ändå att det är läge att byta ämne. Jag frågar om hur skolan i Iran fungerar och om den är lik Sveriges. Hon skrattar och säger att det är väldigt olikt Sverige, speciellt inom frågor som jämställdhet. Man separerar t.ex på pojkar och flickor och som tjej har man bara kvinnliga lärare. Även att invandrare och födda svenskar går i samma skola kom som en chock för henne, något som aldrig skulle skett i hennes skola i Iran. Rent prakiskt däremot skiljer sig inte de olika skolsystemen speciellt mycket åt.

- Man läser ungefär samma ämnen, men i Iran går man bara i gymnasiet. Det finns inget universitet, förtydligar hon. 

Vi börjar prata om framtiden och vad de vill göra efter gymnasiet. Svaret kommer snabbt utan mycket till betänketid. Tjejerna vill framförallt uttnyttja möjligheten vi har i Sverige till en god utbildning. För dem är det självklart att läsa vidare på universitet, speciellt eftersom de inte hade den möjligheten i sitt hemland. Lelia berättar att hon är väldigt intresserad av matematik och vill läsa något tekniskt. När hon pluggat klart skulle hon gärna vilja bli någon form av ingenjör säger hon och tittar upp på mig med ett leende. Roshan är mer inriktad på att bli något inom vård och omsorg, gärna läkare.

- Jag vill hjälpa människor, tydliggör hon. 

Jag förundras över drivet, målmedvetenheten och inställningen Roshan och Leila besitter. Ingetning är besvärligt och trots deras, till stor del, mörka historia finns det en sprallighet och glöd som är fantastisk. De får mig att reflektera över min egen inställning till skolan till exempel, får mig att inse att jag ska vara otroligt tacksam för det jag har. Dessa tjejer inspirerar mig och jag tycker att alla borde få höra deras historier. 

 

Källor: (1) Leila Hosseini , (2) Roshan Ibrahimi
Skribent
Fotograf

Dela

Elevartikel

Marie Silverberg Utgaard
06 dec
Elevartikel
05 dec
Elevartikel
03 dec
Elevartikel
03 dec
Elevartikel
03 dec
Elevartikel
03 dec
Elevartikel
03 dec
Elevartikel

Redaktionen

24 sep
Professional
22 sep
Professional
22 sep
Professional
10 sep
Professional
12 apr
Professional