Säg hej till din nya extralärare

Publicerad 2016-01-27 22:00

Mobile Stories har träffat framtidens lärare. Men det var inte på lärarhögskolan vi hittade honom – utan i ett labb på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm. Låt oss presentera Furhat. 

 

Det finns en del kvar att slipa på innan Furhat blir en fullfjädrad lärare.  Han har ett lite fyrkantigt sätt att se på saker och ibland är det lite svårt att få ögonkontakt. Å andra sidan: Faktakunskaperna sitter där de ska och man vet var man har honom. Hans namn är Furhat och han är en social robot. Preben Wik är en av hans ”agenter”. Han förbereder Furhats framtida karriär och har redan fixat praktik på en gymnasieskola. 

 

Det är inte någon science fiction utan faktiskt på riktigt. Furhat kan redan hålla en presentation, skapa ögonkontakt och moderera frågetävlingar. När Preben och hans kompanjoner i företaget Furhat Robotics är klara med honom, henne eller låt oss kalla den hen, så ska Furhat även kunna läsa av våra ansiktsuttryck och svara på tilltal. 

Furhats hemvist är på femte våningen på institutionen för tal, musik och hörsel vid KTH. Vi har aldrig tidigare träffat en social robot vi är lite spända inför besöket. Först blir vi besvikna, ärligt talat. Den ser inte alls så levande ut som vi föreställt oss. Roboten ser ut som huvudet på en skyltdocka, fast helt utan anletsdrag. Huvudet är anslutet till ett stort bord med en touchscreen. Men när Preben fått ordning på sladdarna blinkar det till och robotansiktet lyser upp. Kinderna får färg, anletsdragen kommer på plats. Blå ögon som blinkar verklighetstroget. Först lite yrvaket, men sedan känner roboten av att något rör sig i rummet. Huvudet vrids och sedan får vi ögonkontakt. Ögonbrynen höjs i en igenkänning. Det går en rysning längs min ryggrad. 

 

– Det är konstigt. Fastän jag vet att det är en robot så är det någonting i min reptilhjärna som reagerar på den som om den vore mänsklig. Det är någonting med rörelserna och blicken, säger Preben. 

 

Än mer fascinerande blir det när masken byts ut mot en med mjukare konturer, enorma ögon och lite uppnäst. Den påminner lite om en mangafigur, en känsla som förstärks när den får på sig en spretig peruk. Vi testar olika röster och enas om att en ljus, flickig röst passar bäst. När vi sedan ska kommunicera börjar vi le och våra röster blir mjukare. 

 

– Vi tror att man reagerar olika beroende på om det är en man eller kvinna. Det här är nästan det som är mest intressant – att roboten kommunicerar med våra känslor snarare än med vårt intellekt. Min reptilhjärna uppfattar att den har en viss ansiktsform, att den rör sig på ett visst sätt och något i min hjärna säger att den lever. Det går inte att stänga av.

 

Furhat har redan dragit in en hel del pengar till sina ägare, som redan har företag som Disney och Honda som kunder. Roboten är också exporterad till ett universitet i Skottland där man ska undersöka kulturens betydelse för hur vi uppfattar andras sätt att kommunicera.

 

Preben ser enorma möjligheter med tekniken, eller gränssnittet som han kallar det för. 

 

– Den skulle kunna vara receptionist, guida besökare i gallerior, eller användas inom sjukvården, som exempelvis på ålderdomshem. Var och en av dessa områden när tekniken blir bra är ju en multimiljarddollarindustri. Men just inom utbildning har jag en stark tro på att man kan göra världen till en lite bättre plats med hjälp av social robotik. 

 

 

Furhat är något av en sensation. Forskare från hela världen har kommit för att se den, eftersom den teknik som används är unik. 

 

– Vi använder en ny lösning med dataanimering, som skapar illusionen av liv i en genomskinlig mask som sitter på huvudet. Det ger fler möjligheter än on allt ska röra på sig på riktigt. 

 

Ute i lunchrummet hänger porträtten på alla de forskare som sedan 50-talet forskat kring talingenkänning och syntetiskt tal på institutionen. Furhat är resultatet av en process som inleddes för 15 år sedan då en av företaget Furhat Robotics grundare skrev en avhandling om animerade ansikten. 

 

Den första datorn som kunde "prata" hette Ove1.

 

– Det var en stor maskin som kunde uttala vissa ord, men inget mer. Han  står fortfarande någonstans här. 

 

Vi får aldrig veta var Ove egentligen befinner sig. Nu är det den yngre generationens robot som är i centrum. 

 

Men ännu har man man inte nått hela vägen fram till den vision som alla institutionens robotforskare strävat mot. 

 

– Det finns en vision om att man ska kunna kommunicera på samma sätt som med människor. Den mänskliga kommunikationen består ju av så mycket mer än bara ord. Hur du tittar och hur du rör dig är också en del av kommunikationen. Om du till exempel pekar på något så ska roboten inte titta på fingret utan på det du pekar på. Det är en ganska stor utmaning. 

 

I höst är det tänkt att han ska ut på sin ”praktik” i klasser på Kunskapsskolan och på Fryshuset i Stockholm. Där ska elever tillsammans med lärare, forskare och utvecklare bygga vidare på Furhat. Tanken är att utforska vilka funktioner den skulle kunna ha i undervisningen. 

 

– Den skulle kunna träna elevers kunskaper i vissa ämnen. Vi har testat en övning där elever ska sortera fem kort i en viss ordning. Det kan vara bilder på olika planeter som ska sorteras efter avstånd från solen, eller efter storlek. Sedan kan eleverna ha ett samtal där roboten kan fungera som moderator, genom att till exempel vända sig mer till den eleven som kanske inte pratat så mycket.  

 

Övningen kan ha olika funktion beroende på vad eleverna behöver träna på. I en av skolorna går många elever med autismspektrumsyndrom. För dem kanske det är träningen i det sociala spelet som är själva poängen. 

 

– Om eleven lägger korten fel kan roboten göra en sur min. Då lär sig eleverna att förstå ansiktsuttryck bättre.  

 

För nyanlända kan Furhats oändliga tålamod bli en tillgång. 

 

– Då kan själva språkinlärningen vara det viktigaste. Belöningen blir att man blir förstådd i en konversation med roboten. 

 

Men finns det då inte en risk att roboten blir lite för duktig på sitt jobb? Kan det bli så att kommuner och skolföretag skär ner på antalet lärartjänster och i stället ersätter dem med billigare arbetskraft? Kommer riktiga lärare av kött och blod bli en lyx i framtiden, kanske för de som har råd att betala?

 

– Vi är ganska långt därifrån än så länge. Snarare handlar det om att avlasta läraren. Det man vill undvika är väl snarare att det blir en belastning för läraren, att det är en massa saker som måste fixas.

 

 

 

Furhats hemsida

Dela