Min pappa är en idrottare ända ut i fingerspetsarna och en gammal orienterare som tränar så ofta han kan, jag själv får andnöd av att gå upp för trappen och skulle inte kunna orientera om mitt liv så hängde på det, precis som min älskade latmask till mamma. Medans pappa är ute och springer så spenderar mamma tiden i köket. Hon är en fantastisk kock och tycker att matlagning är så sjukt kul, själv kan jag laga en enda maträtt (äggröra), precis som min pappa.

En utav mammas lite mindre bra egenskaper är att hon är en “chillare” som gärna skjuter upp saker, medan pappas dåliga sida är att han stressar alldeles för mycket, jag har fått båda. Så säg att vi har fått en uppgift i skolan där jag ska skriva en lång uppsats och att jag har två veckor på mig, då eftersom jag är mammas dotter så kommer jag att skjuta upp den och göra den någon dag innan den ska in, men eftersom jag även är pappas dotter så kommer jag att vara konstant stressad över den i två veckors tid tills den är inlämnad.

Jag har ju såklart inte bara ärvt dåliga saker. Jag har till exempel fått mammas extraordinära läshuvud och pappas morbida, men roliga, humor. Men i vissa fall så känns hela den här grejen som ett sjukt skämt, som när man till exempel tänker på att min pappa i stort sätt är utbildad undersköterska och har jobbat lite inom vården, men jag lyckas ändå såklart att ärva mammas oförklarliga fobi för blod. Jag har även fått mammas dåliga tålamod, oförmåga att ta kritik och hennes sätt att bråka. Det sistnämnda är ju faktiskt lite intressant då det blir lite som att bekämpa eld med eld när vi väl bråkar.

Bråken startar ofta med att vi båda blir så sjukt irriterade på den andras spydiga och sarkastiska kommentarer, irritationen resulterar ofta i fler spydiga kommentarer från båda håll. Det slutar ofta med att vi båda stormar iväg åt olika håll för att sura och vänta på att den andre ska komma och be om ursäkt, men eftersom vi båda är envisa som åsnor så gör ingen av oss det. Sen inser vi båda två såḱlart att livet är för kort för att vara osams med dem vi älskar, så vi möts på mitten och kramas.

Jag har alltså väldigt många dåliga egenskaper (eller mindre bra i alla fall), men man säger ju att det inte finns något dåligt som inte har något bra med sig, så det är lugnt. Jag har dock kommit fram till att jag nog inte är så arg för att jag fick allt dåligt, utan för att jag missat allt bra. Men sen är jag ju inte klar än, jag hoppas ju såklart på att upptäcka nya styrkor från och likheter med mina föräldrar. Jag hoppas ju såklart av hela mitt hjärta att jag när jag väl vuxit upp har ärvt deras arbetsmoral, medkänsla och underbara livsglädje, men framförallt så hoppas jag att jag ska ha ärvt deras förmåga att vara sådana fantastiska föräldrar. Den som lever får väl se antar jag.