Nawras räddades från Syriens tortyrkammare

Publicerad 2015-11-15 23:45

65 000 människor har försvunnit spårlöst i Syrien sedan inbördeskriget bröt ut 2011. Nawras Hmidan, 19, kunde varit en av dem. 

 

Vi är alla lite spända. Vi som är på besök har just prånglat av oss ytterkläderna i hallen hemma hos familjen Hmidan/Ibrahim. Vi tar varandra i hand, hälsar, ler lite nervöst. För vi känner inte varandra och ändå ska vi prata om saker som förändrat deras liv för alltid. Om kidnappningar, tortyr och vänner som dödats. Om kriget, helt enkelt. Ett av de mest brutala krigen i vår samtid. 

 

Nawras Hmidan.

Vi slår oss ned i soffan i vardagsrummet, som dagen till ära pryds av ballonger. I gult och blått, som svenska flaggan. I dag firar de Eid al-adha  eftersom pappa Mazen är muslim. 

 

– När vi bodde i Syrien var det den bästa högtiden. Vi åkte till våra morbröder Syrien i al-Haseki och var där hela dagen, säger Nawras syster Nour och hennes ögon glittrar när hon berättar. 

 

Innan det började bli oroligt i Syrien levde Nawras familj ett bra liv. De berättar om pratar om allt de tvingades lämna vind för våg. Företaget som pappan drev. Familjens bil och huset som de höll på och bygga eftersom familjen hade växt. Som de aldrig hann flytta in i. 

 

– Det var stort och vi hade en egen pool, säger Nour.

 

Hur många rum?

 

Lillebror Karam funderar och räknar på sina fingrar.

 

– Sex. Sex rum! säger han ivrigt. Han lyser upp när han tänker på huset i Aleppo. I dag finns det förmodligen inte kvar. 

 

Mamma Nagham och pappa Mazen, Nawras, Nour, 14, och småsyskonen Maher, 11, och Karam, 8, tillhör de över 12 miljoner syrier flytt sina hem de senaste fem åren, enligt biståndsorganisationen UNHCR

 

Deras berättelse börjar egentligen för länge sedan, innan Nawras ens var född. När pappa Mazen var 25 blev han fängslad av regimen, som då styrdes av den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far. 

 

– Sedan jag var liten har jag haft ett hat i mitt hjärta, även om jag inte förstod så mycket då. De hade min pappa fängslad i fyra år för att han läste böcker om frihet och mänskliga rättigheter och sånt. Det är förbjudet i Syrien, säger Nawras.  

När den arabiska våren drog in över Syrien 2011 var Nawras en av dem som gick ner till torget för att protestera mot regimen. Då hade Bashar al-Assad tagit över makten efter sin far. De förhoppningar som funnits om att Bashar al-Assad skulle släppa in mer frihet i landet hade kommit på skam och människor gick ut på gator och torg för att kräva sina mänskliga rättigheter. 

 

 

Protesterna började fredligt, men för att återfå kontrollen tog al-Bashar till allt brutalare metoder. Regimen placerade ut krypskyttar som sköt in i folkmassan för att få den att skingras. Nawras kompis blev träffad.

 

– Han blev skjuten i ansiktet. Han dog när jag stod bredvid. Vi var 15 år. 

 

Bästa kompisens död var bara början av en av de mest brutala krigen och i förlängningen den värsta flyktingkrisen i modern historia. 

 

Nawras fortsatte att protestera och blev gripen. Första gången lyckades pappan muta hans fångvaktare. Nawras fick sin frihet tillbaka för motsvarande 100 000 svenska kronor. Nästa gång var det svårare. 

 

– De sa 'du har redan gjort det en gång. Den här gången kommer du aldrig att se din son igen'.

 

Tillsammans med andra gripna demonstranter fördes Nawras till en cell med stengolv. Mer vet han inte eftersom han fick en bindel för ögonen. Det var trångt och de fick ingen mat.

 

– De kom in och skvätte vatten på golvet ibland. Alla sprang runt och försökte få i sig. Vi hade ju förbundna ögon så vi såg inget. Det var många som dog därinne. 

 

 

 

Men Nawras blev inte en av dem. Fria armén – en rebellgrupp som strider mot Assads regim –  attackerade byggnaden där Nawras och de andra fångarna satt. Efter en vecka fick han träffa  sin familj igen.

 

Fria armén var från början soldater som lämnat regeringsstyrkorna. Enligt lag i Syrien så har man rätt att döda de människor som vägrar göra som regeringen säger åt dem. Så de flydde och skapade Fria armén. Sedan anslöt sig fler människor dit.

Problemet var att det var folket som dödades i striderna.   

    

– I början ville de skydda oss, men de är ute efter makt också. Folket har fått ta skiten från båda sidorna. Sedan kom en tredje grej också – ISIS. Men jag bryr mig inte om någon av sidorna. Jag bryr mig om barnen som dör varje dag. 

 

Det är svårt att få någon information om situationen i Syrien idag eftersom inga journalister finns på plats för att rapportera. Den som sprider bilder riskerar sitt liv.

 

Nawras pappa Mazen har kvar sina bröder i El Haseke, alldeles vid turkiska gränsen. Han plockar fram sin surfplatta. Kanske har de uppdaterat sin Facebookstatus. Ibland får familjen livstecken då de lyckats koppla upp sig mot nätverket i grannlandet Turkiet. I Syrien finns inte längre något fungerande nätverk. För Nawras och han familj finns en konstant oro för släktingarna som finns kvar i landet.

 

– I de områden som regeringen inte längre kontrollerar stänger de ner allt. De som har pengar klarar sig. Pappas bröder har skaffat en oljetunna som de får värme från. Men det är farligt att leva i Syrien. När som helst kan de dö.

 

Det är svårt att få någon klar bild av läget inne i Syrien i dag. Men flyktingströmmen ut från landet och deras berättelser ger fingervisning. Hittills har 12 miljoner lämnat landet. Det är över hälften av befolkningen. På Youtube och andra sociala medier sprider de stridande partnerna sina versioner av vad som händer. Men inga oberoende nyhetsmedier finns längre på plats och de privatpersoner som försöker skildra verkligheten tar stora risker.

 

- Om du blir stoppad och någon från regeringen som upptäcker att du har sådana bilder i mobilen så vet ingen vad som  händer. Det är väldigt farligt, säger Nawras.

För att sprida nyheter om vad som sker i hans hemort Aleppo var han tidigare med och drev Facebooksidan Aleppo Now.

 

– Den släcktes hela tiden ner eftersom det var som många som anmälde den, och vi öppnade på nya ställen. Som mest hade vi 300 000 medlemmar. Men det gick tillslut inte längre. I dag är den död.

 

De bilder som kommer ut från Aleppo visar en stad av total förödelse. Det är nu längesedan familjen gav upp hoppet om att återvända till sitt hemland. Mamma Nagham skakar sorgset på huvudet.

 

– När vi flydde tänkte vi att vi skulle vara borta ett tag, max ett par år. Vi lämnade allt, bil hem och företag. Men det går inte. Det finns ingenting kvar längre.  

 

På frågan om hur många unga personer som finns kvar i Syrien i dag, svarar Nawras:

 

– Unga? Det finns inga unga längre i Syrien. Kanske i antal år, men inte här inne, säger han och slår handen mot bröstet. 

 

Wikipedia: Syriska inbördeskriget

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela