Vad gör man när ens bästa vän blir högerextrem – och det inte finns någon annan att vara med? Isac blundade – tills det inte gick längre.

I dag är han inte rädd för att säga ifrån.

– Det har format väldigt mycket den jag är i dag, säger han. 

Det är senhöst när passagerarfärjan envist stretar in mot den skyddade lilla hamnen på öns södra sida. Vinden rycker vårdslöst i presenningarna på de båtar som för länge sedan baxats upp på land. Vädret lämpar sig knappast för en nöjestripp i skärgården. Ändå ligger ”svensk sommaridyll”  nära till hands för en utomstående besökare som kommer till ön. Röda trähus med tillhörande flaggstänger ligger utströdda bland klipporna. I det lilla centrumet vid färjeläget anländer ortsbor på fyrhjulingar för att handla det sista för helgen innan livsmedelsaffären stänger. Folk tittar upp och hälsar snabbt på varandra för att sedan skynda vidare in i matbutiken, eller tillbaka till stugvärmen. Hade vädret varit trevligare hade de förmodligen stannat och bytt några ord. Men i dag är blåsten för isande kall.

Isac möter upp oss på en blå fyrhjuling, med halsduken långt uppdragen över hakan. Han har flyttat till fastlandet, men åker hit ibland på helgen för att komma bort från från vardagsstressen. Han har fortfarande sina föräldrar och också alla sina barndomsminnen. För honom är idyllen självklar.

– Nä, jag tänker inte på att det är särskilt fint. Förutom kanske om man kommer hit på försommaren och man inte varit här på ett tag. När allt är grönt. Då är det fint.

Vi är på en skärgårdsö, men det skulle på vissa sätt kunna vara vilket mindre samhälle som helst. Att någon utomstående flyttar hit är ovanligt. De allra flesta har bott här i generationer. Alla känner alla eftersom alla i princip är grannar. 

– Man kan hitta många samhällen inåt landet som liknar det här.  Folk klagar över nedskärningar men pratar annars inte så mycket politik.  Man är konflikträdd eftersom det blir så jobbigt med konflikter, när man vet att man måste träffas. Visst finns det vardagsrasism, som på alla andra ställen. Det finns en rädsla för främlingar, men kommer det någon med annan bakgrund så är den ju ingen främling längre. De som kommit har välkomnats med öppna armar.

En bit norrut, längs en smal grusväg, som inte är gjord för tyngre trafik än fyrhjulingar, kommer vi fram till ett varsamt renoverat sekeskifteshus. Här går alla ortens skolbarn från förskoleklass till sexan. I dag ligger skolgården enslig och tom, sånär som på en punkterad fotboll som flyter runt i en vattenpöl. När Isac gick här gick det att räkna antalet killar i samma ålder på ena handens fingrar. Det var inte lätt att få ihop ett fotbollslag.

– Det blev mera så att man stod och sköt skott på varandra.

Det var Isac och två tre killar i hans hans klass och fem i klassen totalt. Kompiskretsen bestod av killarna i klassen och ett par stycken som gick i klassen under. Varje dag under sex år och därefter på en annan uppsamlingsskola på fastlandet. När skoldagen tog slut gick de hem till någon och kollade på film eller spelade tv-spel. Det fanns inget utrymme för några större konflikter.

–  Blir man osams med en så har man förstört hela gemenskapen i gruppen. Det blev väldigt jobbigt. Om det var en som var osams med någon så måste man hitta någon annan att vara med och det blev ska hitta någon att vara med splittrat.

Som i de flesta kompisgäng så var det en av Isac närmaste vänner som blev mittpunkten i umgänget. 

– Han hade definitivt en viktig roll. Han var charmig och populär. En som alla ville vara med. Om jag inte var där en kväll eller om någon annan inte var där så märktes det inte men om han inte var där märktes det mycket.

Det var oftast hemma hos den här kompisen de tillbringade kvällar och helger för att se på film eller spela tv-spel. 

– Vi spelade tv-spel och lyssnade på Ultima Thule och kallade oss patrioter. Det var från början inte så mycket åsikter  utan mer klädstil och musiksmak. Vi hoppade på det för att vi tyckte att det var kul och coolt.

På högstadiet blev kompisens stil mer utpräglad. Han fick nya vänner från fastlandet, som var lite äldre och som hade samma stil som han. 

– Han blev ju skinhead och anammade fotbollshuliganstilen.  

Barndomsvännen är i dag aktiv medlem i en av Sveriges mest radikala högerextrema organisationer. På deras hemsida kan man läsa om deras aktiviteter ute i skärgården.  Märken med en högerextrem symbol på har också klistrats upp på olika ställen på ön där Karin och Isac är uppväxta. När Isac kom ut en gång för att få tillbringa helgen  ute på sin barndomsö möttes han av en klisterlapp med organisationens märke på semaforen – som används för att signalera till färjan att man vill åka med.

En gång spärrade de av öns matbutik – för att visa sitt missnöje mot Coops "rasblandarreklam". Det är inte säkert att budskapet gick fram.

– Folk blev nog mest irriterade över att de var tvungna att lyfta bandet för att ta sig in, säger Isac.

Men någonting hände med Isac när han en dag fick ett brev hem till sina föräldrars brevlåda, om möjligheten att ansluta sig till den nationalistiska kampen. Alla killar som gått i hans klass fick samma brev. Isac har fortfarande kvar det. Det är sönderrivet. Sedan ihoptejpat igen och sparat i en byrålåda.

– Jag blev så förbannad. Det var så tydligt att det var riktat just till mig eftersom jag har en gammal kompis som är med. Det blev personligt. Det var då jag bestämde mig för att börja prata om det här.  Jag kände att jag måste stå emot de här åsikterna och prata om det.  säger han.

I dag umgås han inte alls med sin gamla vän. Ändå påverkar vännen fortfarande Isacs liv på flera sätt.

– Jag blir förbannad när jag tänker på honom. Han gör att jag inte vill vara med mina kompisar. Jag vill inte vara i samma rum som honom. Det är nog mycket för att vi var så tajta, lite som bröder. Jag ser det lite som ett svek mot vår vänskap att han blev så här extrem.

Hemma hos Isacs kompis Karin, dit vi bjudits in, har värmen från elementet precis börjat leta sig in i köket. Vinden tar i och det viner runt de vita knutarna. Här har Isac och Karin suttit långt in på nätterna ibland och diskuterat vad det egentligen var som hände och varför. Hur kom det sig att en av Isacs bästa vänner fick extrema åsikter?  När började det? Kunde de gjort något annorlunda för at förhindra det? Var går gränsen mellan vad som bara är en klädstil, en musiksmak. Vad är estetik och vad är ideologi? Och vilken roll spelar subkulturen för att det sedan ska vara lättare att trilla över gränsen in i en rörelse, där målet är att utplåna alla med utländsk härkomst och skapa en Norden där ditt DNA avgör om du har ett existensberättigande eller inte. För det var här vännen hamnade.

– Vi lyssnade alla på Ultima Thule och kallade oss patrioter. Men det var så vagt. Att kalla sig patriot är en sak. Men när alla hans nassekompisar skulle sitta i centrum och prata om hur de hade slagit ”rödingar” (vänsteraktivister red anm) på käften. Nä, då ville inte jag vara med längre. Det har format vem jag är i dag. Om någon säger något rasistiskt så säger jag det. ”Det där du sa just nu är smygrasism”. Förut tyckte jag att det blev obekvämt, dålig stämning, men i dag struntar jag i det, säger Isac.

När han själv var 14, 15 var det inte lika lätt.

– Jag önskar så här i efterhand att vi hade skvallrat. Pratat med de vuxna runtomkring. Men i den åldern är kompisarna allt. Det var som en kniv i hjärtat om någon av vänner sagt om en att man är jobbig, att de snackta skit, det var den absolut värsta känslan. Eller att kompisarna uteslöt en och hittade på saker utan en.

Men diskussionen i köket hemma hos Karin handlar också om vem som egentligen är offer. Bör man skilja på en person och  hans eller hennes åsikter? Är det åsikterna som är avskyvärda snarare än personen som har dem? Karin väljer att se det så.

– Jag tror ju att det finns en vilsenhet bakom. Det börjar alltid med en person som vill bli bekräftad. Om man tar avstånd så tränger man personen ännu längre åt det andra hållet. Jag vill i stället visa att det finns ett alternativ. Det finns andra saker att engagera sig i. 

När man ser på det efteråt så är det snarare den här våldsromantiken som dragit, kanske mer än åsikterna, tror Karin.

– Jag har själv varit inblandad i vänstern men när jag kände att de också var våldsamma så tog jag avstånd. Allt handlade om våldet och fajten. När man inser det måste man också kunna lämna i tid, säger Karin. 

Karin berättar om när hon såg en bild på nätet, där den gemensamma kompisen lyfter sin högerarm i en Hitlerhälsning.

–  Det är en vedervärdig bild. Jag blir så illa berörd att det känns fysiskt i hela kroppen. Blodet fryser till is. Jag stelnar. Detta här är en person jag varit barnvakt åt och sett växa upp. Det gör så ont i mig. Men man måste se människan bakom och möta den personen. Jag vill bara säga ”Vännen,  det är ett låtsaskrig ni håller på med, ni kan aldrig vinna. Det finns en annan sanning. Kom hem till mig så pratar vi”, säger Karin.

Kan man vinna över någon som redan är med i en så extrem organisation? Statistiken är rätt nedslående. Antalet medlemmar i nazistiska partier som hoppat av är få.

– Man kan inte krama dem till att bli ickenazister. Men med kärlek kan man komma ganska långt.

LÄS OCKSÅ: Det finns massor av "Isac" i andra delar av landet

Det var mycket tack vare sin familj som Isac verkligen kunde ta avstånd – att sluta hänga med kompisgänget när barndomsvännen och hans aktivistkompisar var med.

– Utan dem hade det nog inte gått. Man måste ha stöd från någon. Sedan har jag varit mycket hemma i stället och umgåtts med mina systrar.

Isac önskar att fler i omgivningen varit tydliga med att det inte är okej att vara del i en nazistisk organisation. Om inte annat för den yngre generationen som växer upp och som inte ännu bildat sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel. 

–  Främlingsfientligheten så långt borta när man är 12, 13 år eftersom 'främlingarna' är långt borta när man bor här. När man aldrig träffat någon så är det lätt att tänka att så här kan det väl vara? Det var svårt att skilja på vad som var sant och vad som var falskt.

När ska man sätta den där gränsen då?

– För mig går den när en person redan har gått med i en organisation. Även om någon nu inte går runt och heilar på Konsum så vet ju många att han är dömd för våldsamt upplopp och att han är med i en nazistorganisation. Men man är rädd att det ska bli dålig stämning och blundar för det. Jag skulle önska att folk sa att vi gillar inte dina vänner och så länge du är med dom och så länge du har de här åsikterna så tänker vi inte umgås med dig. 

LÄS OCKSÅ:  | Så ser du om din vän glider in i extremism

FÖRDJUPNING OCH LEKTIONSMATERIAL: Vägen ut ur hatet | Expo skola | Forum för levande historia

DISKUTERA: 
• Ta debatten eller ta avstånd – vad skulle du göra om en nära vän gick med i en antidemokratisk rörelse? Varför?