Hon kämpar för de virtuellt våldtagnas rätt

Publicerad 2015-11-16 00:45

Allt började med ett mejl från en ung tjej till redaktionen på tidningen Frida. Chefredaktören hette Caroline Engvall. Ett tiotal år senare har hon släppt sin fjärde bok om sexuella övergrepp på nätet.

 

Begreppet "virtuell våldtäkt" var ännu inte myntat när det där mejlet, från 16-åriga "Tessan" plingade till i Carolines inbox. Men det blev början på hennes envisa kamp för killar och tjejer som utsätts för  kränkningar på nätet. Det skulle också få Caroline, och allt fler beslutsfattare, att inse att man faktiskt kan bli utsatt för våldtäkt även om man inte träffar sin förövare fysiskt. 

 

När vi träffar henne har hon hållit ett föredrag inför riksdagsledamöter om sin bok. Den handlar om unga personer, som Tessan, som, frivilligt skadar sig själva genom sex på nätet och om hur svårt det är att få gärningsmännen fällda. Mycket tack vare hennes kamputreder man nu hur rättsväsendet kan öka chanserna att komma åt gärningsmännen.

 

– Det här blir väldigt svårt för vuxna att förstå, det  blir svårt för rättsväsendet att förstå varför man på ytan dras in i det här frivilligt, i kombination med att barnen tycker att det bär skulden för det här själva. De tycker att de har tagit initiativet och att de inte gått därifrån. Man tänker vem ska tro på mig då om jag anmäler?

 

I hennes senaste bok får vi följa flera barn och unga, som av olika anledningar frivilligt börjat skickat avklädda bilder på sig själva – bilder som de sedan tappat kontrollen över och som lett dem mot en avgrund av skam, självförebråelser och rädsla. En del har också börjat använda bilderna som en form av självskadebeteende. Boken handlar också om hur rättsväsendet gång på gång misslyckas med att sätta dit förövarna.

 

Det är hennes fjärde bok på samma tema. Den första boken, ”14 år och till salu”, handlar om ”Tessan”, som skrev ett mejl till Caroline när hon var chefredaktör för tidningen Frida för tio år sedan.

 

– Vi fick massor av mejl från unga tjejer som mådde dåligt. Vi blev lite som storasystrar för de här tjejerna. Men det här mejlet stack ut.

 

Tessan skrev att hon en gång blivit våldtagen och att hon efter det börjat sälja sin kropp på nätet. Hon gjorde det för att dämpa sin ångest. Det lindrade en stund, men efteråt kände hon äckel över vad hon gjort. Ändå kunde hon inte sluta.

 

– Jag hade aldrig hört en historia som liknade hennes. Att man sålde sex kunde jag förstå, men att man gav bort sig själv till de våldsammaste av devåldsammaste av de våldsamma hade jag aldrig haft insikt om - och hon förstod ju inte själv varför hon gjorde som hon gjorde.

 

När Caroline många år senare skrev boken om Tessan hörde många unga av sig och ville berätta om sina egna  erfarenheter, som liknade de som Tessan berättat om. Caroline har samlat på sig alla dessa berättelserna och kämpar nu för att lyfta fram dem i ljuset. Hon vill att föräldrar, vården, socialtjänsten och rättsväsendet ska få kunskap om hur vanligt det är att unga utsätter sig för sexuella övergrepp för att lindra sin ångest – och vad man kan göra för att se, stötta och hjälpa.

 

Om förövarna döms blir kanske det första steget också lättare för andra som drabbats. För detta är ofta det allra svåraste – att avslöja sin stora och skamfyllda hemlighet för någon annan.

 

– För de allra flesta som jag har följt har sagt att de allra värsta hade varit om mina föräldrar fick veta. Men ofta blir det väldigt bra när föräldrarna får reda på vad som händer och de faktiskt kan vara med och stötta.

 

För många som fått bilder spridda på nätet eller som utsatt sig själva för farligt sex kan allt framstå som ett hopplöst mörker. Men Caroline Engvall vet att det finns vägar ut. Många av de tjejer och killar som hon följt mår i dag bra och pluggar eller jobbar.

 

– Man lär sig att leva med det här och det är en del av ens historia. Det kan vara väldigt hoppfullt även om det känns otroligt mörkt när man är mitt inne i det. Eftersom det ofta är det enda verktyg man har att hantera sin ångest att skicka de här bilderna eller träffa de här människorna i verkliga livet så kan man behöva ha hjälp att hitta andra verktyg att använda i stället när ångesten börjar komma.

 

Enligt statistik från Allmänna Barnhuset i Linköping (hyperlänka hit: http://www.allmannabarnhuset.se/produkt/det-galler-en-av-fem/) väljer de allra flesta som berättar om att de blivit utsatta för sexuella övergrepp att berätta för en jämnårig vän.

 

Vad ska man göra om en vän berättar om sådana upplevelser?

 

– Man ska säga att “jag är orolig för det jag ser och för det du berättar”. Man kan också hjälpa till att hitta en bra vuxenperson och med att polisanmäla om man skulle behöva det.

 

 

Dela