För tre år sedan lämnade han livet som matt-tillverkare i Pakistan. I dag går Hadi tredje året på gymnasiet, naturvetenskaplig linje. Men resan dit var allt annat än lätt. 

För snart tre år sedan kom han till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. I dag Hadi tredje året på gymnasiet och har framtidsdrömmar, men kommer aldrig att glömma flykten hit. 

– Varenda ensamkommande från Afghanistan och Pakistan har gjort exakt samma resa. Samma svårigheter, säger han. ​

Vinden och saltvattnet piskar i ansiktet. Det tränger in i munnen och i ögonen. Gummibåten som de sammanlagt 27 passagerarna färdas  i över Medelhavet är fylld med vatten upp till knäna. Hadi sitter på kanten av båten. Ovanpå honom en man, stor och tung. Känslen i Hadis ben är borta för länge sedan. Han sitter som i ett skruvstäd. Havet är vilt och nattsvart, men långt, långt borta hägrar stadsljus. Men det finns ingen energi kvar i Hadis kropp. Han somnar.

Drygt två år senare tar Hadi emot oss i en lägenhet i ett boende för ensamkommande flyktingbarn i södra Stockholm. Håret är välklippt, den v-ringade lammullströjan ger ett propert intryck. Det är svårt att förstå den panik han och hans medpassagerare orsakade när de tillslut nådde den grekiska kusten.

– De pekade på oss och sprang. De sa något på grekiska också, men vi förstod inte. Men vi var 30 personer från olika länder, med olika färger. När man är på flykt duschar man inte varje dag, som i Sverige. Vi såg nog rätt vilda ut, säger han och drar lite på munnen. 

Vissa minnen från flykten till Europa blir komiska så här i efterhand, mitt i all tragedi. 

I dag går han tredje året på gymnasiet, naturvetenskapligt program. På schemat står sannolikhetslära, kemiska experiment och avancerad matematik. På helgerna jobbar han på ett gruppboende i södra Stockholm. Men drömmen är att bli läkare.

– Jag vet att det låter banalt. Alla säger ju att de vill det.  Men det är det jag vill. Om det inte går så vill jag bli tandläkare, annars civilingenjör.

För bara några år sedan såg livet och framtidsutsikterna helt annorlunda ut. Han nickar mot mattan under soffbordet. Den är en påminnelse om var han kommer ifrån. 

– Jag jobbade med mattillverkning. Inte just den här mattan, men den här typen av matta. 

Livet i Pakistan

Han började jobba redan som 14-åring, i Quetta i Pakistan, där han bodde med sin familj – mamma, pappa och tre syskon.  

Hadis mamma jobbade som sömmerska och pappan drog en grönsaksvagn längs gatorna i Hazara town – den delan av Quetta där familjen bodde. Hadi var tvungen att bidra till försörjningen. Från klockan sju på morgonen till halvfyra på eftermiddagen satt han på en rak linje framför vävmaskinen, flera av dem mycket yngre än Hadi. Men när han såg andra barn gå förbi i skoluniformer önskade han att han var en av dem i stället.

– Jag har alltid gillat att plugga. Så jag började betala för kvällskurser i persiska, matte, engelska, biologi och kemi. Det hjälpte mig när jag kom hit att jag hade grunderna.

Den lilla lägenheten han bor i ligger i ett envåningshus utan grannar ovanför eller nedanför. Fönstren vetter mot en skogsdunge. Området är lugnt och tyst. Ändå led Hadi av sömnlöshet under det första halvåret här. 

– Det var jättejobbigt. Jag har sett så mycket döda människor när jag bodde i Pakistan. Jag såg hur de bars till moskén för att begravas. Det är också så att när man är på flykt är man ju alltid tillsammans med andra, aldrig själv, säger han. 

Våldet och hotet om våld har alltid varit en del av Hadis vardag. Att vara hazar innebär att man när som helst kan bli skjuten av sunnimuslimska extremistgrupper.

Under bara det senaste året uppskattas fler än 1300 hazarer ha dödats i Quetta i olika attentat. Militanta sunnimuslimska grupper med koppling misstänks ligga bakom, men ingen har ställts inför rätta eller tagit på sig ansvaret för morden. 

– Så länge vi rörde oss inom vårt område var vi okej, men utanför fanns inga garantier. De tycker att vi har fel tolkning av religionen. Det är också lätt att se på oss att vi är shiamuslimer. Vi annorlunda ut mot andra arabiska folkslag, med ljusare hy och mer mongoliska drag.

2007 försämrades säkerhetsläget för hazarerna ytterligare i Quetta, då många talibaner flydde över gränsen från Afghanistan.  Många män i området, däribland Hadis pappa, valde att ge sig av på en riskfylld illegal resa mot Australien. 

 – Han tänkte att vi skulle komma dit efteråt. Men så blev det inte, säger Hadi. Han tystnar en stund och låter blicken vila på händerna i knäet. 

I stället utvecklades livet sig åt helt fel håll för Hadi och hans syskon. Efter ett terrorattentat i hjärtat av Hazara Town, bara några kvarter från där Hadi bodde tog mannen som Hadi bodde hos, en vän till hans pappa, beslutet att det var bäst för Hadi att åka. 

–  Han betalade 60 000 kronor till en smugglare.

Flykten
 

2013 hade kartorna över migrationsströmmarna över världen börjat ritas om. Drömmen om Australien hade ersatts av drömmen om Europa. För Hadis del var målet Sverige, eftersom hans syster redan var här.

Första etappen ledde till en by intill den iranska gränsen, där Hadi 12 andra flyktingar övernattade några dygn. Därefter började helvetesfärden över bergen. 

Hadi gör en långsam böljande rörelse med handen.

– Man går upp, och kommer ner, man går upp och ner. Det är så otroligt höga berg att det är svårt att föreställa sig.

En smugglare gick framför med automatvapen och några gick bakom. Den som inte höll takten och hamnade på efterkälken blev slagna med gevären.

– Det var som när man vallar en skock med får. De som inte orkade lämnades kvar. Jag såg några som dog. Alla tänker bara på sig själva i den situationen. Ingen delar med sig av sitt eget vatten, för om man ger bort det så dör man. Det var hemskt.

När de passerade gränsen till Iran blev de beskjutna, men hade tur. Ingen blev träffad.

– De sköt inte omkring oss utan rakt på. Så vi sprang åt olika håll. 

Vid nästa gräns väntade nya berg. Ännu högre. Återigen var det  människor som inte orkade och som lämnades kvar mitt ute i hettan i ödemarken.

– En kvinna hade problem med njurarna. Hon föll fem, sex gånger. Då brukade de slå henne. Hon var så svag så hon kunde inte ens röra sig. Jag och några till hjälpte barnen i den familjen, men kvinnan blev kvar. Det var mörkt och ingen stannade eller väntade. Alla gick, om du inte följde med skulle du dö.

Hadi var en av de som överlevde hela strapatsen till Istanbul. Det är från kusten utanför Istanbul som de allra flesta båtflyktingar börjar sin riskfyllda resan över Medelhavet, mot Grekland. Hadi och de andra i gruppen flyktingar som nu skulle smugglas den sista sträckan som återstod till Europa hade ingen aning om hur resan skulle gå till. Skulle de åka bil? Tåg? Buss?

– En ny smugglare hämtade oss i en minilastbil. Vi satt 40 personer i den, från Syrien, Irak, Afghanistan, Afrika.

Efter tolv timmar stannade lastbilen. Det var då mitt i natten. Det var höst och kallt. Becksvart. Det var då de förstod att de skulle åkta till Grekland i en gummibåt. Hadi och de andra fick instruktioner om hur de skulle pumpa upp den.

– Smugglaren pekade mot ljusen och sa ’Där är Grekland’. Och så frågade de om det var någon som kunde köra. En kille från Irak sa att han kunde köra. Det var så hemskt för båten var inte större än min soffa. Och det var 38 personer som satt i den. Det blåste. Alltså, till sist jag hade ingen energi kvar. Alla hade tappat hoppet. Vi tänkte nog allihop att vi skulle dö.  

Framme i Europa

Färden över Medelhavet skulle ta en timme, enligt smugglarna. Det dröjde sex innan de nådde hamnen i staden Mytilene på grekiska ön Lesbos. I resebrochyrerna beskrivs Lesbos som en ö med natur- och matupplevelser utöver det vanliga, med sol och bad. Men det var ingenting som Hadi och hans medpassagerare visste något om då de mitt i natten och med sina sista krafter, drog upp gummibåten på land. Samtidigt på andra sidan vattnet instruerades förmodligen nya laster med utmattade flyktingar  i hur de skulle pumpa upp en gummibåt. Många klarar sig inte, men Hadi hade tur. Alla på hans båt hade överlevt. 

De hade ingen aning om vad som väntade dem i Grekland. Det var mitt i vintern, de var kalla, blöta och hungriga. Men framför allt var de oroliga över att bli skickade tillbaka igen, till Turkiet. 

– Vi var rädda att polisen skulle ta oss. Så vi klättrade upp på ett berg, så högt vi kunde komma, och satt där hela natten.

Men hungern och tröttheten gjorde att två av dem trotsade rädslan och vågade sig ner till samhället nedanför. Senare kom de upp och gjorde klartecken till de andra: En polisbil hade kört förbi utan att stoppa dem. Hadi och de andra kunde komma efter. 

De irrade runt i två timmar utan att veta var de befann sig.

– Människor körde förbi. Vissa skrattade och sa något på grekiska. Ingen kom fram och frågade om vi behövde hjälp. Även kustbevakningen skrattade och sa något på grekiska. De skrattade för att trycka ner oss. Man kunde känna att det inte var snällt. 

Efter två timmar lyckades de få kontakt med en man som berättade att de hade 12 kilometer kvar till stan. 

– Bilarna bara körde förbi, trots att vi vinkade. Vi försökte gå på en buss, men han sa att han fick inte köra oss, det var illegalt. 

Så de promenerade 12 kilometer.

– En av oss hade polio. Stackars honom. Vi andra kunde i alla fall gå. Tillslut la han sig på gatan för att stanna bilarna. Han sa att de får köra på mig. En kille sa att jag kan köra honom till stan för 50 eller 90 euro. Så han åkte med. Annars skulle han dö. 

När de var framme hade de promenerat mellan 13 på dagen och 12 på natten. Vissa gick till polisen för att få övernatta där, men det var fullt. Hadi och hans vänner hittade en plats i skogen. De hittade kartonger att sova på och samlade ved. Någon hade pengar som räckte till potatis varje dag, som de stekte direkt över en eld – eftersom de hade ont om vatten.

En dag var det Hadis tur att gå och köpa potatis. Han var jättesugen på att äta något ordentligt så han gick in på en restaurang. 

– Det var en kvinna där som gav mig så här mycket mat, med chips, med bröd, med smör. 

Hadi måttar med händerna. 

– Hon visste att vi bodde på gatan. Gå och ät med dina vänner sa hon. Jag kan inte beskriva den här känslan jag fick när jag såg de chipsen.

Efter fem dagar fick Hadi en biljett till Aten av en kille som bodde på flyktingmottagningen i Mytilene. Där stod smugglare och väntade på dem, som tog dem till en liten lägenhet. 

– Där fick vi duscha en gång per vecka och äta två gånger per dag. Man fick inte gå ut så ofta eftersom vi inte hade papper. Smugglarna sa att det finns grupper som attackerar flyktingar och brukade slå tills man dog. Jag stannade två månader. 

Hadis resa över de europeiska gränserna är ett töcken av nattliga bilfärder och övernattningar i trånga, smutsiga rum i väntan på besked om när nästa uppsamling skulle ske. I Serbien samlades de på en fotbollsplan, där de fick vänta i ett helt dygn i vinterkyla och utan ordentliga kläder. 

Bilarna tog ofta mellan 15 och 20 personer. I en bil puttades Hadi in ovanpå alla andra. Där låg han i sju, åtta timmar, tills de var framme vid nästa gräns.

– Det var några arabiska killar som snackade skit om mig. Jag låg liksom över dem och de pratade hela tiden om att jag var tjock och hur jobbigt de var att jag låg över dem. Men vad skulle jag göra? säger Hadi och skrattar lite. 

En annan gång fick han plats i en baklucka på bilen, tillsammans med en annan kille. Som tur är fanns det ett lufthål i plåten. 

De kördes alltid tills de var en bit från gränsen och sedan vandra i några timmar över till andra sidan. Där väntade nästa smugglare. Vi ett tillfälle upptäckte de att en ung tjej i sällskapet saknades. 

– Ingen hade märkt att hon var borta. Allt hade gått så snabbt och hon blev kvar på andra sidan gränsen. Mamman var helt hysterisk. Hon grät och grät. Det var kaos. Usch. Hennes mamma, alltså.  Stackars henne.

Vid gränsen till Ungern sprang vakter fram och tog fast honom. 

– En stor vakt satte sig på mig och höll fast mina armar i säkert 10 minuter. Jag kunde inte ens få luft. 

Han blev utvisad och fick åka tillbaka tillbaka till Serbien, där han 

– Det var första gången jag kände mig trygg. Poliserna var snälla. Man fick mat. Man fick handla om man hade pengar och hade. Man kunde spela pingis och titta på tv och fick varsin säng. Man hade tillgång till internet en timme per dag. Det var lyx för mig. 

Andra gången han blev utvisad fick han uppleva serbiskt fängelse också. Det var inte lika kul. 

 – Vi fick erbjudande om att betala 30 euro för att vi skulle släppas. Men vi hade inte så mycket pengar. Några betalade, men vi som inte betalade kördes till ett fängelse. De låste in oss i ett rum, med hål i taket. Det snöade in. Människor hade skrivit olika saker på arabiska, persiska, engelska. Vi fick inte sitta ner. Om vi försökte sitta brukade de komma och banka med batongerna på dörren. Vi var tolv pers därinne med toalett mitt i rummet. 

Varje morgon klockan sju bankade någon på dörren. Då hade man några sekunder på sig att ställa sig på en linje. 

- En gång var det en som inte vaknade. Då gick vakten in och slog honom med batongen. Pang, pang. Han började blöda.

Det tog totalt tre månader för Hadi att ta sig till Sverige. Innan han åkte visste han ingenting om vad som väntade honom.

– Den här resan alltså. Det värsta är att det är inte bara jag som gjort den. Du kan fråga vem som helst från Afghanistan eller Pakistan. Alla som är här har gått samma väg. Samma svårigheter, samma situation.